Att röras till vansinne av flickebarn

Vad passar bättre som lektyr denna sommar än en roman som tar läsaren med på en roadtrip genom Amerika och pedofilens psyke – Vladimir Nabokovs Lolita. I bagaget finns Kate Elizabeth Russells debutroman My Dark Vanessa som har kallats ”Lolita efter metoo”

I tio år har den stått och samlat damm i bokhyllan, Vladimir Nabokovs Lolita (1955).

Jag köpte pocketboken efter att ha läst Sara Stridsbergs roman Darling River (2010) som är inspirerad av Nabokovs klassiker. Den gången blev Lolita på hälft. Tematiken kändes för motbjudande. Men så läste jag amerikanska debutanten Kate Elizabeth Russells My Dark Vanessa (2020) där femtonåriga Vanessa får låna ett tummat exemplar av Lolita av sin engelskprofessor och insåg att det är dags att göra ett nytt försök.

Skandalomsusade snackisar

Lolita har varit en snackis ända sen den utkom. Boken har filmatiserats två gånger, av Stanley Kubrick 1962 och Adrian Lyne 1997.

Berättaren i Lolita är den förfinade europén Humbert Humbert (HH) som sitter i fängelse. Romanen är hans bekännelse. I bokens första del lär vi känna HH som nästlar sig in i familjen Haze. Han gifter sig med Charlotte för att komma åt den tolvåriga dottern Dolores, som han kallar Lolita.

I bokens andra del (spoilervarning!) är Charlotte död och HH åker i väg på en roadtrip genom Amerika med styvdottern Lolita.

My Dark Vanessa har kallats en ”Lolita efter metoo” och Kate Elizabeth Russell har anklagats för plagiat. Hon har till och med tvingats ”erkänna” att stoffet i romanen delvis är självbiografiskt för att äga sin berättelse.

Romanen ställer frågor som: Är en pedofil alltid ett monster? Varför är det så svårt att vara ett offer i vår tid? Är man en usel feminist om man som sexuellt utnyttjad inte sällar sig till metoorörelsen?

Romanen utspelar sig på två tidsplan. På det första möter vi Vanessa May år 2000 när hon går på en snobbig internatskola på amerikanska östkusten där hon träffar den ymnigt svettande storväxta engelskprofessorn Mr Strane. Det andra har vi kommit till metoohösten 2017 då verkligheten hinner ikapp dem båda.

Det kastanjeröda håret

Beröringspunkterna mellan Lolita och My Dark Vanessa är många. Ta bara det kastanjeröda håret som löper som en röd tråd mellan böckerna. Förövarnas sociala överläge är en annan sak. Både HH och Strane är kulturmän. HH gör ett stort nummer av sitt europeiska ursprung, Strane har sin Harvardmugg som trofé på sitt skrivbord. Lolita och Vanessa är båda endabarn och befinner sig i en beroendeställning till sina förgripare. HH är Lolitas styvfar, Strane är Vanessas lärare.

Tiden skiljer romanerna åt. Lolita utspelar sig i femtiotalets ultrakonservativa Amerika, My Dark Vanessa under 2000–2001 och under hösten 2017 då metoo förändrade om inte världen så åtminstone en del av västvärlden. Och så har vi rummet. Lolita tilldrar sig till stora delar i en bil runtom Amerika medan My Dark Vanessas miljöer är små orter på den amerikanska östkusten.

Nabokovs prosa är sjukt vacker, även om tematiken är vidrig. Könsord eller liknande förekommer inte. Tvärtom. Prosan är poetisk utan att vara grumlig: ”De flesta maskrosorna hade förvandlats från solar till månar.” Det är en mening jag streckar under.

Jag blir inte förvånad när jag återfinner den i My Dark Vanessa. Kate Elizabeth Russell navigerar med säker hand genom Nabokovs klassiker, plockar upp detaljer men förlorar aldrig sin egen röst.

Drägla inte över mig

Jag får gång på gång påminna mig om att Nabokov inte är Humbert Humbert när jag läser Lolita. I en intervju i Playboy får han frågan vad som var svårast med att skriva Lolita. Två saker säger Nabokov, han kände inte någon amerikansk tolvårig flicka och han kände inte Amerika.

Han lyckas ändå gå under huden på både tolvåringen och Amerika. Lolita är en mångbottnad romanfigur. Hon är usel på att sköta sin hygien, ligger helst i sängen och läser serietidningar och är både rapp i käften (”Drägla inte över mig. Snuskgubbe.”) och lättuttråkad (”Hör på, sade hon, låt oss skippa kyssandet och äta något.”).

Lolita kan läsas som en allegori över Amerika och Europa, även om Nabokov avskydde den tolkningen lika mycket som han avskydde psykoanalysen. I en sådan läsning representerar HH Den gamla världen och Lolita Amerika. Föga överraskande ondgör sig HH över Lolitas filmsmak och läsvanor: musikaler, gangster- och cowboyfilmer, serier och noveller från damtidningar. Medan HH själv strör omkring franska uttryck allt vad han hinner och summerar deras roadtrip med: ”En stor termometer med namnet på ett avföringsmedel hängde stilla på väggen till ett apotek.”

En utspädd Marlene Dietrich

Lika grym som Nabokovs blick är på Amerika, är berättarens blick på den vuxna kvinnan. Lolita kan upplevas som en käftsmäll för den medelålders kvinnliga läsaren. Jag har roat mig med att notera vilka epitet HH ger Lolitas mamma: fruntimret Haze, den gamla flickan, den gamla kattan, stora Haze, mor Haze, stora kalla Haze, beskäftiga Haze, stackars Charlotte, förnumstiga amerikanska Charlotte, den stora kossan, den gamla kattan, den enerverande mamman.

HH äcklas av kvinnor, det är nymfetten han vill åt, flickan som är mellan nio och tolv. Nymfettens paradox är att hon varje dag blir äldre.

”Jag visste att jag förälskat mig i Lolita för evigt, men jag visste även att hon inte skulle förbli Lolita för evigt.”Lolita är tolv, snart tretton.

Vad är det i konstellationen minderårig flicka och medelålders man som kittlar så att det skrivs, sjungs, görs film på temat? Vad representerar flickor som Lolita och Vanessa? Kan det vara så enkelt att det är dödsångesten som spökar hos förövarna? Eller är det dramatiken som maktobalansen bjuder på? Spänningen som risken att bli påkommen innebär? Jag vet inte. Men att det finns likheter mellan nymfetter och fjärilar är jag rätt säker på.

Nabokov var känd för sitt fjärilsintresse. Vad gör en lepidopterolog? Fångar fjärilar i håv, nålar upp dem, placerar dem bakom glas i ram.

HH gifter sig med Lolitas mamma för att komma åt dottern, trots att hans första intryck av Charlotte är följande: ”Den stackars kvinnan var omkring trettiofem, hade glänsande panna, plockade ögonbryn och ganska enkla men inte oattraktiva drag av ett slag som kan beskrivas som utspädd (Sic!) Marlene Dietrich.”

Kaffe och kritdamm

När det är Vanessas tur att presentera sig inför Stranes klass säger hon att hon heter Vanessa Wye och kommer från ingenstans. Det visar sig att engelskprofessorn känner till avkroken hon är bördig från och frågar: Blir det inte ensamt där ute? Där ringar han in den ena av de två faktorer som får Vanessa på fall. Ensamheten. Hon är en flicka från ingenstans som saknar vänner. Den andra är skrivandet. Vanessa skriver poesi. Strane visar intresse för hennes alster. Och han lånar böcker åt henne

Stranes förförelsetaktik påminner om att spränga sten, det är värme och kyla om vartannat. Han rör vid Vanessas knä mitt under lektionen, kommer så nära att hon känner hans doft: kaffe och kritdamm. Följande lektion låtsas han inte om henne. Han göder Vanessas osäkerhet och åtrå med en och samma hand. Som när de möts i mörkret under ett träd medan Halloweendiscot pågår inne i festsalen. Strane smygröker och säger apropå ingenting att han har lust att bädda ner Vanessa i en stor säng och kyssa henne god natt. Sedan går han tillbaka in som om ingenting hänt.

Vanessa är det perfekta offret. Ung, ensam, känslig och i färd med att göra en klassresa.

Mjölkvit hud, sprakande rött hår

En dag erkänner Strane för Vanessa att han brukar sätta sig på hennes plats. Han vilar huvudet på bordet som om han försökte inandas henne. Snart inbillar han henne att de båda är ”mörka romantiker”. Han ger henne ett hemligt smeknamn, My Dark Vanessa. Här spökar Nabokov igen! My Dark Vanessa är ett citat från Nabokovs ”Pale Fire”, en dikt på 999 rader. Titeln är som en bild av Vanessa: ”Blek eld”, huden mjölkvit, håret sprakande rött.

En lektion ber Strane klassen läsa en dikt av Robert Frost. När de är klara ber han dem göra det en gång

till och tänka på sex. När ingen vågar uttala sig kallar han sina femtonåriga elever för puritaner. Samma dag ger Strane sitt tummade exemplar av Nabokovs Lolita åt Vanessa. Men först måste hon lova att hon inte talar om vem som lånat henne den.

Jag ser boken hon får låna som en slags passage som lockar Vanessa över till den mörka sidan. Tankarna går till Lewis Carrolls Alice i Underlandet där kaninen lockar Alice med sig. Det dröjer inte länge innan Vanessa intalar sig att Strane är Humbert Humbert och hon själv är Lolita.

Vanessa har aldrig kysst någon. Hon har aldrig ens varit på en dejt. När Strane kysser henne förlorar hon sig inte i själva kyssen. Hon överväldigas i stället av tanken att hennes professor har en tunga i sin mun. Det gör ont i Vanessas ansikte när Strane kysser henne. Det är de stålbågade glasögonen.

Vanessa intalar sig att förhållandet med Strane är en kärlekshistoria, för om det inte är det, vad är det då?

Jordgubbsmönstrad pyjamas

När Vanessa ska övernatta första gången hos Strane har hon med sig en svart negligé som hon stulit av sin mamma. Men Strane vill att hon klär sig i en jordgubbsmönstrad barnpyjamas för att hennes hud påminner honom om jordgubbar och grädde. Scenen är tagen direkt ur Lolita.

I Lolita är det HH:s första fru Valeria

som tvingas klä sig i en ”enkel flickas nattdräkt” som HH stulit ur linneskåpet på ett barnhem. Detta på deras bröllopsnatt. ”Jag lyckades roa mig ganska väl under bröllopsnatten och då solen gick upp var idioten vettskrämd.”

Samma natt som Vanessa klär på sig barnpyjamasen har hon sex för första gången. Stranes språkbruk växlar från ”Do you want me to fuck you?” (Vill du att jag ska knulla dig) till: ”We made love, didn’t we?” (Vi älskade, eller hur?). Efteråt tänker

Vanessa på det milsvida avståndet mellan de två uttrycken.

Lo! Lola! Lolita!

Strane älskar att undervisa Vanessa. En eftermiddag talar han om hennes namns ursprung. Den irländska författaren Jonathan Swift kände en kvinna som hette Ester Vanhomrigh och kallades Essa. Swift bröt hennes namn i två delar och pusslade ihop det till någonting helt nytt. Det är exakt vad Strane gör med henne.

HH nöjer sig inte med att bryta Dolores Heyes namn itu och pussla ihop det. Han ger henne ett helt nytt namn, Lolita som han i sin tur bryter itu så det blir Lola, Lo.

Strane spelar sina kort klokt. Han skrämmer Vanessa med att om hon avslöjar vad som hänt mellan dem så kommer hon att hängas ut i medierna och för resten av livet förknippas med detta. Märk väl att detta är före metoo! Han hotar också med barnskyddet, att hon kommer att placeras på ungdomsanstalt.

I Lolita hotar HH med samma sak: ”… om vi ertappas kommer du att analyseras och låsas in, … du kommer att bo … med trettionio andra dumsnutar i en smutsig sovsal … under uppsikt av vedervärdiga matronor.”

Jag är pappsen

Enligt HH är pedofiler olyckliga offer: ”Vi är inga sexgalningar! Vi våldtar inte som goda soldater. Vi är olyckliga, milda gentlemän …”

Strane försvarar sig med att Vanessa är så mogen för sin ålder. Ändå vill han att hon säger: ”I love you

Daddy” när de talar i telefon. Han tillfredsställer sig själv medan Vanessa upprepar orden fastän hon inte vill. Vanessa normaliserar övergreppet när hon intalar sig att alla intressanta kvinnor haft äldre älskare i sin ungdom. Det är en övergångsrit. Inte övergrepp.

Det samma gör HH i Lolita. ”Jag är ingen kriminell sexualpsykopat som tar sig oanständiga friheter med ett barn. Jag är pappsen, Lo”.

För HH är det inte frågan om att han bär skulden: ”Jag ska berätta något mycket märkligt för er: det var hon som förförde mig.”

Nabakovs roman säckar ihop under de sista hundra sidorna liksom Stranes kön när han försöker ligga med den vuxna Vanessa.

My Dark Vanessa håller ända till sista bokstaven. I slutet av romanen (spoilervarning!) skaffar Vanessa en hund. Strane avskydde hundar. Hon ger hunden namnet Jolene efter Dolly Partons låt. Äntligen har Vanessa något som inte är en del av den mörka historien med Strane. Men när jag googlar sångtexten lär jag mig att Jolene hade kastanjebrunt hår. Där har vi Lolita igen.

SANNA TAHVANAINEN

Skribenten är författare och aktuell med bilderboken Min svarta hund. Hon har läst My Dark Vanessa på originalspråket engelska och Lolita i finfin översättning till svenska av Aris Fioretos.