Jag äter ur din hand, Elis
”Låt oss urvattna romanen” är en av de mest använda fraserna i Elis Monteverde Burraus nya roman där metanivåerna och referenserna är så många att allt slutligen smälter ihop till en obestämbar massa av autenticitet, samtida navelskådning, dikt och prosa. Det låter jobbigt pretentiöst, men är förvånansvärt roligt.
Roman
Elis Monteverde Burrau
De äter ur din hand, baby: Cindy shermans samlade dagböcker Bonniers 2020
Det känns som att litteraturvärlden har gått och väntat på någon som Elis Monteverde Burrau att sätta tänderna i, syna i kanterna, säga ”bra försök, men du är ingen författare, ännu”. Recensenter älskar att genomskåda honom. Att jag inleder min recension av Monteverde Burraus senaste roman De äter ur din hand, baby: Cindy Shermans samlade dagböcker så här är för att det är omöjligt, eller bara dumt, att recensera Monteverde Burraus texter utan att alls beröra hans persona, kontext eller mottagande. Den noggrant utarbetade imagen som en litterär enfant terrible fungerar för Monteverde Burrau; jag tror att han sitter där hemma och läser recensioner och i hemlighet njuter av att missförstås.
Det finns egentligen inget att genomskåda
Jag tror att jag förstått Monteverde Burrau. (Det är kanske ett uttalande som jag får äta upp.) Efter den initiala chocken av att översköljas av upprepande referenser, antiklimaktisk icke-handling och experimentell prosalyrik vänjer jag mig vid hans tankar och blir förvånad över att jag inte känner något motstånd. Det finns egentligen inget att genomskåda – författaren skriver (över)tydligt ut sin agenda och estetik, som för att äga sin text.
I De äter ur din hand, baby möter vi ett jag som isolerar sig i sin lägenhet, besatt av fotokonstnären Cindy Sherman. Jaget försöker skriva Shermans dagböcker och stjäla hennes identitet. Dagböckerna är i sig relativt obegripliga – upprepningar av meningslösa punchlines och stundvis utsökta beskrivningar staplas på varandra och flyter ihop till en konturlös massa. Författaren bygger upp en medvetet svag illusion och spräcker sen hål på den så många gånger att inget till slut är sant. Texten, eller performansen, vilket det oftast känns som, kulminerar i en övertydlig metakommentar helt i linje med Monteverde Burraus numera karakteristiska självironi. Men varför uppfattas det av många som tråkigt? Svårsmält, kanske. Stundvis förvirrande, men jag har aldrig tråkigt.
Tvärtom är det, när man väl vänjer sig vid den fragmentariska och hackiga, parentesfyllda stilen, en text jag slukar, väger i munnen, ofta läser högt. Jag småler, rentav njuter av hur skenbart apatiskt författaren dekonstruerar romanen som litterär genre. Med betoning på skenbart. Att tro att något Monteverde Burrau skrivit skulle vara oavsiktligt, är att dumförklara honom, och sig själv.
Sluta leta efter mening
En läsare på litteratursajten på Goodreads skriver: ”Jag följer Monteverde Burrau på Twitter och hans flöde av osammanhängande tweets är märkligt nog mycket bättre läsning än detta”. Diverse sågningar är att vänta när man skriver snäv och genreutmanande litteratur. Men sågningarna gör mig provocerad, kanske för att jag inte kan sälla mig till skaran som avfärdar Monteverde Burraus text som en poets pretentiöst spretiga försök att skriva prosa. Inga läsningar är fel, säger författaren i Babel, men jag håller inte med.
För att uppskatta De äter ur din hand, baby är man tvungen att släppa tanken om den traditionella romanen och sluta leta efter mening. Det finns ingen handling att tala om, i stället används de dryga 150 sidorna till att låta händelser, tankar och ordlekar överlappa och glida in i varandra. Jag gör nedslag i diverse recensioner och ord som ”vårdlöst, oredigerat, spretigt, obegripligt, meningslöst” är återkommande. Vissa fascineras, andra älskar att hata Monteverde Burrau och försöker överträffar varandra i olika sätt att såga hans text.
”Medvetandeström” brukar ofta användas när man skriver om Monteverde Burrau. Den benämningen, liksom ”flödesskrivning”, signalerar något omedvetet, som rinner fram och bara råkar bli ryckigt och spretigt. Det här är inte omedvetet, tvärtom är det ganska jobbigt självmedvetet alltihop. I romanen definierar författaren uttryckligen, upprepade gånger, vad det är han gör: ”Uppstår det inte en skenhelig känsla, när man i ett förord eller prolog, flera gånger, måste upprepa att dramatikern medvetet skapade förvirrande fiktion i sin praktik, en textmaskin som lekte med autenticiteten?”.
Skapar en känsla av utvaldhet
Om jag nu ska försöka hålla mig till traditionell recensionspraktik skulle jag snarare definiera texten som en långdikt än som en roman. Men författaren skulle knappast förstå varför jag envisas med att definiera. Jag kan bara inte hålla mig, det är nästan uteslutande formen jag tänker på under läsningen. Formen, konceptet, urvattnandet. Formleken och romanens dekonstruktion går hand i hand med jagets mående och försök att hitta konturer, form och inramning i sin värld. Förstås kan man också fråga sig om det verkligen är intressant, givande, stimulerande, att vältra sig i litterära genrers urvattnande på det här sättet. Att läsa ett experiment vars enda syfte är att experimentera. Tveksamt. Men jag uppskattar att någon orkar göra det.
Jag kan ändå förstå varför man inte vill förstå Monteverde Burrau. Han skriver exkluderande. ”Det här är en roman för de redan frälsta”, skriver han. Han skapar osäkerhet i läsaren, vem är de redan frälsta? När man exkluderas ur en grupp vill man ta avstånd från den ännu mer. Han skapar också en känsla av utvaldhet när jag faktiskt förstår referenserna, när jag inser att den här recensionen hade sett helt annorlunda ut om jag inte var en av de redan frälsta som förstår internskämten. Det är väl också därför jag precis skrivit en recension om dem som recenserar, och missförstår, Elis Monteverde Burrau.
Den noggrant utarbetade imagen som en litterär enfant terrible fungerar för Monteverde Burrau; jag tror att han sitter där hemma och läser recensioner och i hemlighet njuter av att missförstås.