Både stridsflygplan och luftvärn behövs för att försvara Finland

JAKTPLAN Tre skribenter (Kari Raivio, Tommy Sandbacka och Gustav Wickström, HBL Debatt 1.7) svarade på min bakgrundsartikel om jaktplansdebatten (HBL 25.6). Jag tackar för de sakliga inläggen. Deras frågor är värda ett svar.

Låt mig upprepa att upphandlingen av nya stridsflygplan inte är en fråga om att enbart modernisera en försvarsgren. Det som ska ersättas är enligt försvarsmaktens kommendör, general Timo Kivinen, en central del av Finlands hela försvarssystem (Yle 16.5). Hur det systemet är avsett att fungera med de tre försvarsgrenarna och totalförsvarets civila komponenter i full samverkan får våra beväringar bekanta sig med i försvarsmaktens färska undervisningsvideo Slagfält 2020 (https://www.youtube.com/ watch?v=bTmWCbcYwb8). Videon visar ett scenario för hur Finland kunde hamna i krig.

Att en betydande majoritet av Finlands beslutsfattare förbundit sig till att finansiera försvarets kritiska anskaffningar är inte klandervärt, utan pekar på både ansvar och klarsyn. För dem är tanken om försvaret som ett korthus helt oacceptabel. Planeringen bör naturligtvis stå på robust grund och vara långsiktig.

Då beslutet att anskaffa F-18 Hornet gjordes 1992 skedde det efter en flera år lång utredningsoch evalueringsprocess. Planet skulle vara i bruk i 30 år och genomgå flera uppdateringar. Det visade sig ett bli ett stabilt projekt, planets prestanda har uppfyllts med råge och kostnaderna har hållits inom planerade budgeter. Exemplet Hornet visar att man kan planera vettigt för 30 år framåt. På fanfestdagen den 4 juni hade flygvapnet 32 F/A-18 i luften samtidigt, en styrkedemonstration som noterades även internationellt. I ett privat mejl gratulerade en svensk flygofficer ”Ilmavoimat” och kommenterade att man får gå flera decennier tillbaka i tiden för att finna något motsvarande i svenska flygvapnet som har 97 Gripen i rullorna.

I Europa har närmare ett tjugotal länder förnyat eller förnyar sina stridsflygplan. Även dessa länder gör investeringar för flera decennier framåt. Inget land tar risken att välja outvecklade, ännu oprövade lösningar. Detsamma gäller också USA:s, Rysslands och Kinas nya projekt. Operativt luftkrig är alltjämt för komplicerat för att kunna skötas fjärrstyrt. Obemannade stridsflygplan med samma mångsidiga förmåga som de nuvarande är länge än en chimär. Lönsamheten

är tveksam då systemet dessutom är ytterst personalkrävande.

Men drönare har redan länge varit praktiska verktyg i begränsade specifika roller och mer avancerade planeras. Det handlar dock mer om teknisk evolution än revolution. Loyal Wingman är ett amerikanskt system under utveckling. Den drönaren är avsedd att kunna bistå stridsflygare taktiskt och ska kunna utföra uppdrag i luftrum som bedöms som alltför riskfyllt för bemannade farkoster.

Stridsflygplan kontra luftvärn som svar på luftburna hot är en utdragen fråga som egentligen har endast en bra lösning – båda behövs. Uppfattningen att missilhotet i sig skulle vara så dominerande att enbart det talar för en satsning på luftvärn är dock ett klart missförstånd (Den färska FOI-rapporten ”Beyond Bursting the Bubbles” rekommenderas). I två krig mot Irak var det irakiska luftvärnet, uppbyggt enligt rysk modell, värdelöst.

Irans effektiva angrepp mot de saudiska oljefälten kom som en överraskning. Sannolikt var missilerna laserstyrda och mycket tyder på att en iransk fjärrpatrull fanns i målområdet och belyste cisternerna med laser. Praktiskt och billigt och inte särskilt toppmodern teknologi.

Ballistiska missiler är mycket kostsamma, relativt långsamma kryssningsmissiler är billigare, men finns inte tillgängliga i så stora kvantiteter att det skulle vara avgörande. Just nu har Finland inte råd med en stor satsning på avancerat luftvärn med lång räckvidd, utan man svarar på hotet främst med passiva medel. Försvarskonceptet mot missiler bygger på skydd, rörlighet och små utspridda styrkor. Det gäller även flygvapnets stridsflygplan som i ett skarpt läge kan operera från tiotals olika temporära baser, i nödfall även från Sverige.

De nya stridsflygplanen bör även kunna öka luftvärnets effektivitet. Med sina avancerade sensorer får man en dramatiskt förbättrad lägesbild. Utsikterna att upptäcka inflygande kryssningsmissiler och ge andra flygplan eller luftvärnsbatterierna på marken målanvisning ifall man inte själv kommer till skott, bör vara långt bättre än tidigare. Förmågan till offensiv attack på djupet med kryssningsmissilen JASSM har Hornet-systemet redan nu, ett beaktansvärt avskräckande vapensystem.

TRO Debatten kring kristendomen dess ursprung, förhållandet mellan tro och vetande religiös bevisbörda, förhållandet mellan religion och politik och många andra aspekter kring ämnet har gått het under sommaren. Biskopar, professorer och andra har debatterat med HBL:s ledarskribent Torsten Fagerholm kring dessa temata. Han kunde kanske få en större och bredare förståelse kring ämnet genom att bekanta sig med jesuitfadern, arkeologiprofessorn Tallyrand de Jardins litterära och vetenskapliga produktion.

Jag tror att det är relevant med även en katolsk kanske mera religiös inblick i diskussonen. Utgångspunkten är tron på Guds existens och hans kärlek till mänskligheten. Gud är kärlek. Ett liv utan kärlek är meningslöst och ofullständigt och leder till ensamhet och isolation.

Den andra utgångspunkten är att människan måste leva i sin mänskliga kropp. Det är genom min kropp som jag relaterar och visar min kärlek till andra. Det är genom och i min kropp som jag över huvud taget existerar. Det är därför som Gud genom människan Jesus relaterade till oss. Jesus var enligt vår kristna tro sann Gud och sann människa. Kristus levde för över 2 000 år sedan. Vi kan inte direkt relatera till människan Jesus. Därför måste vi under vår tid relatera till honom på ett annat kanske mera existentiellt sätt. Enligt den katolska kyrkans tro sker detta genom en ständigt ökad förståelse av Bibeln och dess många budskap, den kristna katolska traditionen, den katolska kyrkans undervisning inte minst genom en större förståelse av de sju av Kristus etablerade heliga sakramenten. Den katolska kyrkan grundad av Gud själv, det vill säga Kristus är det primära och fundamentala sakramentet.

Tron är ett interpersonalt förhållande mellan människan som holistisk individ och Gud. Aposteln Paulus omvändelse är ett radikalt exempel på denna relation. Grundläggande är att den som förföljer kyrkan har själv valt att vara Guds fiende.

Den kristna kyrkan, i synnerhet den katolska, är en integrerad del av Guds frälsningsplan, dess raison d’etre. Kyrkans uppgift är helt enkelt att väcka och föra fram människans inneboende godhet och sanna humanitet.

Enligt psykoanalytikern Carl. G. Jung grundar sig all religiositet på andligt sökande och tvivel. Han hävdar att religiös tro inte alltid har sitt ursprung i religiös övertygelse grundad på positivistisk logik. Religiös tro kan ha sitt ursprung i andras exempel, inte minst de otaliga martyrerna och helgonen eller en upplevelse av mysticism till exempel under en pilgrimsfärd eller retreat. Den katolska kyrkans doktorer och helgon Johannes av Korset och Teresa av Lisieux är exempel på mysticism som väcker och stärker ens religiösa tro. Biskop Eusebius’ historik av kyrkans tidiga historia kan vara till nytta för att förstå hur den uppkom. Den kristna kyrkans utveckling och expansion är ett mirakel per se.

Fagerholm tycks söka sin religiösa övertygelse eller sin relation till Gud i vetenskapen och positivistisk logik. Han kommer knappast att hitta den där. Hans argumentering är fåfäng. Den omfattande katolska religiösa traditionen, dess olika former öppnar kanske för honom en bredare infallsvinkel i sökandet. Studium Catholicum på Riddargatan i Helsingfors har ett omfattande bibliotek som här kan vara till nytta. JAN-PETER PAUL Helsingfors

SVAR Jan-Peter Paul hänvisar av allt att döma till Pierre Teilhard de Chardin, en förgrundsgestalt till smörgårdsbordet New Age, besläktat med positivt tänkande och populärpsykologisk självhjälp. Teilhard de Chardin försökte sig på en syntes mellan Darwins evolutionslära och den kristna tron, dock så att människan ses som ”spetsen” på utvecklingen. Ibland går man i villfarelsen att vår kultur passerat medeltidens skenheliga dogmatism, men tendensen finns kvar hos Paul: viljan att skapa en uppdelning i ett ”vi och dem”. Givetvis så att katolicismen ges status av ”sanning” medan allt avvikande utmålas som ”guds fiender”. Denna bombastiska renlärighet sänker allvarligt trovärdigheten och effekten hos Pauls budskap, som återfinns hos mången charlatan och diffus kultledare.

Lyckas vi samla ett inkluderande ”vi” utan fiendebilder, ett förnuftets och humanismens minsta gemensamma nämnare som ger stor kraft att ändra på riktigt? Att definiera sin egen ”gud” (men inte andras) som synonymt (ersättbart) med kärlek utgör en karikatyr, en begreppsurvattning och ett implicit retoriskt nederlag. Religionsmissbruk utgör ett alibi för att ducka för utmaningen att hitta en mening med jordelivet. Då man introducerar axiom eller andliga projektioner i stil med himmelrike och liv efter döden, alternativt förtappelse, formas religionen till ett fattigt substitut, en återvändsgränd. TORSTEN FAGERHOLM ledarskribent, HBL

Diskussionen om evangelier, religion och tro är avslutad. Red.