Bå­de strids­flyg­plan och luft­värn be­hövs för att för­sva­ra Fin­land

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt - STE­FAN FORSS Es­bo

JAKTPLAN Tre skri­ben­ter (Ka­ri Ra­i­vio, Tom­my Sand­bac­ka och Gustav Wick­ström, HBL De­batt 1.7) sva­ra­de på min bak­grundsar­ti­kel om jakt­plans­de­bat­ten (HBL 25.6). Jag tac­kar för de sak­li­ga in­läg­gen. De­ras frå­gor är vär­da ett svar.

Låt mig upp­re­pa att upp­hand­ling­en av nya strids­flyg­plan in­te är en frå­ga om att en­bart mo­der­ni­se­ra en för­svars­gren. Det som ska er­sät­tas är en­ligt för­svars­mak­tens kom­men­dör, ge­ne­ral Ti­mo Kivi­nen, en cen­tral del av Fin­lands he­la för­svars­sy­stem (Yle 16.5). Hur det sy­ste­met är av­sett att fun­ge­ra med de tre för­svars­gre­nar­na och total­för­sva­rets ci­vi­la kom­po­nen­ter i full sam­ver­kan får vå­ra be­vä­ring­ar be­kan­ta sig med i för­svars­mak­tens färs­ka un­der­vis­nings­vi­deo Slag­fält 2020 (https://www.youtu­be.com/ watch?v=bTmWC­bcYwb8). Vi­de­on vi­sar ett sce­na­rio för hur Fin­land kun­de ham­na i krig.

Att en be­ty­dan­de ma­jo­ri­tet av Fin­lands be­sluts­fat­ta­re för­bun­dit sig till att fi­nan­si­e­ra för­sva­rets kri­tis­ka an­skaff­ning­ar är in­te klan­der­värt, ut­an pe­kar på bå­de an­svar och klar­syn. För dem är tan­ken om för­sva­ret som ett kort­hus helt oac­cep­ta­bel. Pla­ne­ring­en bör na­tur­ligt­vis stå på ro­bust grund och va­ra lång­sik­tig.

Då be­slu­tet att an­skaf­fa F-18 Hor­net gjor­des 1992 sked­de det ef­ter en fle­ra år lång ut­red­ning­s­och eva­lu­e­rings­pro­cess. Pla­net skul­le va­ra i bruk i 30 år och ge­nom­gå fle­ra upp­da­te­ring­ar. Det vi­sa­de sig ett bli ett sta­bilt pro­jekt, pla­nets pre­stan­da har upp­fyllts med rå­ge och kost­na­der­na har hål­lits in­om pla­ne­ra­de bud­ge­ter. Ex­emp­let Hor­net vi­sar att man kan pla­ne­ra vet­tigt för 30 år fram­åt. På fan­fest­da­gen den 4 ju­ni ha­de flyg­vap­net 32 F/A-18 i luf­ten sam­ti­digt, en styr­ke­de­mon­stra­tion som no­te­ra­des även in­ter­na­tio­nellt. I ett pri­vat mejl gra­tu­le­ra­de en svensk fly­gof­fi­cer ”Il­ma­vo­i­mat” och kom­men­te­ra­de att man får gå fle­ra de­cen­ni­er till­ba­ka i ti­den för att fin­na nå­got mot­sva­ran­de i svens­ka flyg­vap­net som har 97 Gri­pen i rul­lor­na.

I Eu­ro­pa har när­ma­re ett tju­go­tal län­der för­ny­at el­ler för­ny­ar si­na strids­flyg­plan. Även des­sa län­der gör in­ve­ste­ring­ar för fle­ra de­cen­ni­er fram­åt. Ing­et land tar ris­ken att väl­ja out­veck­la­de, än­nu oprö­va­de lös­ning­ar. Det­sam­ma gäl­ler ock­så USA:s, Ryss­lands och Ki­nas nya pro­jekt. Ope­ra­tivt luft­krig är alltjämt för kom­pli­ce­rat för att kun­na skö­tas fjärr­styrt. Obe­man­na­de strids­flyg­plan med sam­ma mångsidi­ga för­må­ga som de nu­va­ran­de är länge än en chi­mär. Lön­sam­he­ten

är tvek­sam då sy­ste­met dess­utom är yt­terst per­so­nalkrä­van­de.

Men drö­na­re har re­dan länge va­rit prak­tis­ka verk­tyg i be­grän­sa­de spe­ci­fi­ka rol­ler och mer avan­ce­ra­de pla­ne­ras. Det hand­lar dock mer om tek­nisk evo­lu­tion än re­vo­lu­tion. Loyal Wing­man är ett ame­ri­kanskt sy­stem un­der ut­veck­ling. Den drö­na­ren är av­sedd att kun­na bi­stå strids­fly­ga­re tak­tiskt och ska kun­na ut­fö­ra upp­drag i luft­rum som be­döms som allt­för risk­fyllt för be­man­na­de far­kos­ter.

Strids­flyg­plan kont­ra luft­värn som svar på luft­bur­na hot är en ut­dra­gen frå­ga som egent­li­gen har en­dast en bra lös­ning – bå­da be­hövs. Upp­fatt­ning­en att mis­sil­ho­tet i sig skul­le va­ra så do­mi­ne­ran­de att en­bart det ta­lar för en sats­ning på luft­värn är dock ett klart miss­för­stånd (Den färs­ka FOI-rap­por­ten ”Beyond Burs­ting the Bub­bles” re­kom­men­de­ras). I två krig mot Irak var det ira­kis­ka luft­vär­net, upp­byggt en­ligt rysk mo­dell, vär­de­löst.

Irans ef­fek­ti­va an­grepp mot de sau­dis­ka ol­je­fäl­ten kom som en över­rask­ning. San­no­likt var mis­si­ler­na la­ser­styr­da och myc­ket ty­der på att en iransk fjärr­patrull fanns i mål­om­rå­det och be­lys­te ci­ster­ner­na med la­ser. Prak­tiskt och bil­ligt och in­te sär­skilt topp­mo­dern tek­no­lo­gi.

Bal­lis­tis­ka mis­si­ler är myc­ket kost­sam­ma, re­la­tivt lång­sam­ma kryss­nings­mis­si­ler är bil­li­ga­re, men finns in­te till­gäng­li­ga i så sto­ra kvan­ti­te­ter att det skul­le va­ra av­gö­ran­de. Just nu har Fin­land in­te råd med en stor sats­ning på avan­ce­rat luft­värn med lång räck­vidd, ut­an man sva­rar på ho­tet främst med pas­si­va me­del. För­svars­kon­cep­tet mot mis­si­ler byg­ger på skydd, rör­lig­het och små ut­sprid­da styr­kor. Det gäl­ler även flyg­vap­nets strids­flyg­plan som i ett skarpt lä­ge kan ope­re­ra från ti­o­tals oli­ka tem­po­rä­ra ba­ser, i nöd­fall även från Sve­ri­ge.

De nya strids­flyg­pla­nen bör även kun­na öka luft­vär­nets ef­fek­ti­vi­tet. Med si­na avan­ce­ra­de sen­so­rer får man en dra­ma­tiskt för­bätt­rad lä­ges­bild. Ut­sik­ter­na att upp­täc­ka in­fly­gan­de kryss­nings­mis­si­ler och ge and­ra flyg­plan el­ler luft­värns­bat­te­ri­er­na på mar­ken må­lan­vis­ning ifall man in­te själv kom­mer till skott, bör va­ra långt bätt­re än ti­di­ga­re. För­må­gan till of­fen­siv at­tack på dju­pet med kryss­nings­mis­si­len JASSM har Hor­net-sy­ste­met re­dan nu, ett be­ak­tans­värt av­skräc­kan­de va­pen­sy­stem.

TRO De­bat­ten kring kris­ten­do­men dess ur­sprung, för­hål­lan­det mel­lan tro och ve­tan­de re­li­giös be­vis­bör­da, för­hål­lan­det mel­lan re­li­gi­on och po­li­tik och många and­ra aspek­ter kring äm­net har gått het un­der som­ma­ren. Bis­ko­par, pro­fes­so­rer och and­ra har de­bat­te­rat med HBL:s le­dar­skri­bent Torsten Fa­ger­holm kring des­sa te­ma­ta. Han kun­de kanske få en stör­re och bre­da­re för­stå­el­se kring äm­net ge­nom att be­kan­ta sig med je­su­it­fa­dern, ar­ke­o­lo­gi­pro­fes­sorn Tal­ly­rand de Jardins lit­te­rä­ra och ve­ten­skap­li­ga pro­duk­tion.

Jag tror att det är re­le­vant med även en ka­tolsk kanske me­ra re­li­giös in­blick i dis­kus­so­nen. Ut­gångs­punk­ten är tron på Guds ex­istens och hans kär­lek till mänsk­lig­he­ten. Gud är kär­lek. Ett liv ut­an kär­lek är me­nings­löst och ofull­stän­digt och le­der till en­sam­het och iso­la­tion.

Den and­ra ut­gångs­punk­ten är att män­ni­skan mås­te le­va i sin mänsk­li­ga kropp. Det är ge­nom min kropp som jag re­la­te­rar och vi­sar min kär­lek till and­ra. Det är ge­nom och i min kropp som jag över hu­vud ta­get ex­i­ste­rar. Det är där­för som Gud ge­nom män­ni­skan Je­sus re­la­te­ra­de till oss. Je­sus var en­ligt vår krist­na tro sann Gud och sann män­ni­ska. Kristus lev­de för över 2 000 år se­dan. Vi kan in­te di­rekt re­la­te­ra till män­ni­skan Je­sus. Där­för mås­te vi un­der vår tid re­la­te­ra till ho­nom på ett an­nat kanske me­ra ex­i­sten­ti­ellt sätt. En­ligt den ka­tols­ka kyr­kans tro sker det­ta ge­nom en stän­digt ökad för­stå­el­se av Bi­beln och dess många bud­skap, den krist­na ka­tols­ka tra­di­tio­nen, den ka­tols­ka kyr­kans un­der­vis­ning in­te minst ge­nom en stör­re för­stå­el­se av de sju av Kristus eta­ble­ra­de he­li­ga sak­ra­men­ten. Den ka­tols­ka kyr­kan grun­dad av Gud själv, det vill sä­ga Kristus är det pri­mä­ra och fun­da­men­ta­la sak­ra­men­tet.

Tron är ett in­ter­per­so­nalt för­hål­lan­de mel­lan män­ni­skan som ho­lis­tisk in­di­vid och Gud. Apos­teln Pau­lus om­vän­del­se är ett ra­di­kalt ex­em­pel på den­na re­la­tion. Grund­läg­gan­de är att den som för­föl­jer kyr­kan har själv valt att va­ra Guds fi­en­de.

Den krist­na kyr­kan, i syn­ner­het den ka­tols­ka, är en in­te­gre­rad del av Guds fräls­nings­plan, dess ra­i­son d’et­re. Kyr­kans upp­gift är helt en­kelt att väc­ka och fö­ra fram män­ni­skans in­ne­bo­en­de god­het och san­na hu­ma­ni­tet.

En­ligt psy­ko­a­na­ly­ti­kern Carl. G. Jung grun­dar sig all re­li­gi­o­si­tet på and­ligt sö­kan­de och tvi­vel. Han häv­dar att re­li­giös tro in­te all­tid har sitt ur­sprung i re­li­giös över­ty­gel­se grun­dad på po­si­ti­vis­tisk lo­gik. Re­li­giös tro kan ha sitt ur­sprung i and­ras ex­em­pel, in­te minst de ota­li­ga mar­ty­rer­na och hel­go­nen el­ler en upp­le­vel­se av mys­ti­cism till ex­em­pel un­der en pil­grims­färd el­ler retre­at. Den ka­tols­ka kyr­kans dok­to­rer och hel­gon Jo­han­nes av Kor­set och Te­re­sa av Li­si­eux är ex­em­pel på mys­ti­cism som väc­ker och stär­ker ens re­li­giö­sa tro. Biskop Eu­se­bi­us’ histo­rik av kyr­kans ti­di­ga histo­ria kan va­ra till nyt­ta för att för­stå hur den upp­kom. Den krist­na kyr­kans ut­veck­ling och ex­pan­sion är ett mi­ra­kel per se.

Fa­ger­holm tycks sö­ka sin re­li­giö­sa över­ty­gel­se el­ler sin re­la­tion till Gud i ve­ten­ska­pen och po­si­ti­vis­tisk lo­gik. Han kom­mer knap­past att hit­ta den där. Hans ar­gu­men­te­ring är få­fäng. Den om­fat­tan­de ka­tols­ka re­li­giö­sa tra­di­tio­nen, dess oli­ka for­mer öpp­nar kanske för ho­nom en bre­da­re in­falls­vin­kel i sö­kan­det. Stu­di­um Cat­ho­licum på Rid­dar­ga­tan i Helsing­fors har ett om­fat­tan­de bib­li­o­tek som här kan va­ra till nyt­ta. JAN-PE­TER PAUL Helsing­fors

SVAR Jan-Pe­ter Paul hän­vi­sar av allt att dö­ma till Pi­er­re Teil­hard de Char­din, en för­grunds­ge­stalt till smör­gårds­bor­det New Age, be­släk­tat med po­si­tivt tän­kan­de och po­pu­lärpsy­ko­lo­gisk själv­hjälp. Teil­hard de Char­din för­sök­te sig på en syn­tes mel­lan Dar­wins evo­lu­tions­lä­ra och den krist­na tron, dock så att män­ni­skan ses som ”spet­sen” på ut­veck­ling­en. Ibland går man i vill­fa­rel­sen att vår kul­tur pas­se­rat me­del­ti­dens sken­he­li­ga dog­ma­tism, men ten­den­sen finns kvar hos Paul: vil­jan att ska­pa en upp­del­ning i ett ”vi och dem”. Gi­vet­vis så att ka­to­li­cis­men ges sta­tus av ”san­ning” me­dan allt av­vi­kan­de ut­må­las som ”guds fi­en­der”. Den­na bom­bas­tis­ka ren­lä­rig­het sän­ker all­var­ligt tro­vär­dig­he­ten och ef­fek­ten hos Pauls bud­skap, som åter­finns hos mång­en char­la­tan och dif­fus kult­le­da­re.

Lyc­kas vi sam­la ett in­klu­de­ran­de ”vi” ut­an fi­en­de­bil­der, ett för­nuf­tets och hu­ma­nis­mens mins­ta ge­men­sam­ma näm­na­re som ger stor kraft att änd­ra på rik­tigt? Att de­fi­ni­e­ra sin egen ”gud” (men in­te and­ras) som sy­no­nymt (er­sätt­bart) med kär­lek ut­gör en ka­ri­ka­tyr, en be­grepps­ur­vatt­ning och ett im­pli­cit re­to­riskt ne­der­lag. Re­li­gi­ons­miss­bruk ut­gör ett ali­bi för att duc­ka för ut­ma­ning­en att hit­ta en me­ning med jor­de­li­vet. Då man in­tro­du­ce­rar ax­i­om el­ler and­li­ga pro­jek­tio­ner i stil med him­mel­ri­ke och liv ef­ter dö­den, al­ter­na­tivt för­tap­pel­se, for­mas re­li­gi­o­nen till ett fat­tigt sub­sti­tut, en åter­vänds­gränd. TORSTEN FA­GER­HOLM le­dar­skri­bent, HBL

Dis­kus­sio­nen om evan­ge­li­er, re­li­gi­on och tro är av­slu­tad. Red.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.