Över­le­var­na i Sand­hamn

Den unga histo­ri­kern Vir­va Liskis väl­skriv­na bok ny­an­se­rar vår all­mä­na bild av fång­läg­ren 1918, skri­ver Stu­re Lind­holm.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - STU­RE LIND­HOLM

FACKLITTER­ATUR

Liski Vir­va

Van­ki­lei­rin sel­viytyjät – tu­hat nais­ta San­ta­ha­mi­nas­sa 1918 In­to för­lag 2020

I fång­läg­ret i Sand­hamn satt som­ma­ren 1918 drygt 1 000 kvinn­li­ga rö­da fång­ar. Av dem om­kom to­talt fy­ra un­der läg­rets två och en halv må­nad långa ex­istens. I Drags­vik ut­an­för Eke­näs, där det sam­ti­digt i ju­li i snitt träng­des 7 500 man­li­ga fång­ar, dog mer än 30 fång­ar – var­je dag!

Hur var det­ta möj­ligt? Hur kun­de kvin­nor­na över­le­va i fång­lä­ger­hel­ve­te­nas Fin­land, där män­nen strök med i mäng­der?

FM Vir­va Liski har ut­rett frå­gan i sin färs­ka bok Van­ki­lei­rin sel­viytyjät (un­ge­fär: Fång­läg­rets över­le­va­re), ba­se­rad på ge­di­gen käll­forsk­ning och för­fat­ta­rens egen pro gradu-av­hand­ling. Den unga histo­ri­kerns väl­skriv­na bok ny­an­se­rar vår all­män­na bild av fång­läg­ren 1918.

För att se­pa­re­ra de kvinn­li­ga rö­da fång­ar­na från de man­li­ga be­slöt fång­lä­ger­myn­dig­he­ter­na i mit­ten av ju­ni att kvin­nor­na skul­le kon­cen­tre­ras till Sand­hamn. Från re­al­ly­ce­et i Helsing­fors kom 336 kvin­nor, från Åbo 148, och då Drags­vik den 20 ju­ni töm­des på kvin­nor för­des 24 tåg­vag­nar med 626 hit. (Det­ta en­ligt of­fi­ci­el­la rap­por­ter. I själ­va ver­ket steg 644 kvin­nor på tå­get; ing­en ha­de full kon­troll på bok­fö­ring­en). Läg­ret fick 23 av­lö­na­de ci­vi­la fång­vak­ter, av vil­ka 15 var kvin­nor. Där­till bistod värn­plik­ti­ga sol­da­ter vid vakt­håll­ning­en.

En av kvin­nor­na från Drags­vik av­led den 26 ju­ni i buk­hin­ne­in­flam­ma­tion, de tre öv­ri­ga döds­off­ren av­led i and­ra sjuk­do­mar i ju­li. Men res­ten över­lev­de, trots i stort sett lik­nan­de lä­ger­för­hål­lan­den i Sand­hamn som på and­ra håll i lan­det.

Spe­ci­ellt kvin­nor­na från Eke­näs var re­jält med­tag­na re­dan vid an­koms­ten. De fles­ta ha­de gri­pits i må­nads­skif­tet april-maj i Kym­mene­da­len, och viss­te knap­past om att det fak­tiskt kun­de ha gått vär­re; en del av de­ras trupp­kam­ra­ter ha­de förts till Hen­na­la, där runt 200 kvin­nor god­tyck­ligt av­rät­ta­des i den vi­ta hämn­dens kul­mi­na­tion i maj.

Vän­skap hjälp­te

Kon­cent­ra­tions­läg­ret – Liski an­vän­der den be­näm­ning­en – i Sand­hamn er­bjöd hyf­sa­de ka­ser­ner med trä­säng­ar, vil­ket var en lyx för de kvin­nor som i Drags­vik so­vit på be­tong­golv men en för­säm­ring för dem som kom från re­al­lycé­ets klass­rum. De ”po­li­tis­ka” kvin­nor­na – lant­dags­män och ar­be­tar­rö­rel­sens ak­ti­vis­ter – hölls som far­li­ga se­pa­re­ra­de i and­ra vå­ning­en i ”Eke­näs­ka­ser­nen” med mind­re rö­rel­se­fri­het än de and­ra.

Liski skri­ver oför­skö­nat och med psy­ko­lo­gisk touch om oli­ka aspek­ter av fång­lä­ger­li­vet i Sand­hamn; om mat­brist och pi­nan­de hung­er, ren­håll­ning och rym­nings­för­sök, om kvin­nor som med vak­ters go­da min­ne tjuv­mjöl­ka­de kor om nat­ten, om för­hål­lan­det till vak­ter­na och de tys­kar och fins­ka ma­rin­sol­da­ter som fanns på ön. Vi får föl­ja ett an­tal oli­ka kvin­no­ö­den i och ef­ter läg­ret; för Mart­ta Ko­ski­nens del än­da till 1943 då hon föll för ex­e­ku­tions­plu­to­nen i Malm som Fin­lands sista av­rät­ta­de kvin­na.

Fors­ka­re bru­kar pe­ka på sju fak­to­rer som bi­drar till över­lev­nad i fång­läg­ren: vän­ner, ung ål­der, god fy­sisk kon­di­tion, psy­ko­lo­gis­ka över­lev­nads­me­ka­nis­mer, sam­ar­be­te med fi­en­den/fång­vak­ter, ut­nytt­jan­de/ plund­ring av and­ra fång­ar och ren tur. Al­la des­sa kom­mer fram i boken, men Liski lyf­ter spe­ci­ellt fram vän­skap; kvin­nor­na i Sand­hamn sam­ar­be­ta­de, li­e­ra­de sig med varand­ra och stöt­ta­de varand­ra psy­kiskt. Dess­utom be­hand­la­des kvin­nor­na fak­tiskt bätt­re än män­nen!

In­till fång­ka­ser­ner­na på Sand­hamn fanns ett mi­li­tär­om­rå­de där tys­kar ut­bil­da­de fins­ka ma­rin­sol­da­ter. Unga kvin­nor – de fles­ta var i ål­dern 15–25 år – och unga män på sam­ma ö ska­par för­stås spän­ning­ar. Sex­u­el­la re­la­tio­ner fö­re­kom, sä­kert ock­så sex­u­ellt våld, men in­te sys­te­ma­tiskt. Liski tviv­lar på att våld­täk­ter va­rit så van­li­ga som se­na­re of­ta lå­tit på­ski­nas. Ock­så kvin­nor­na kun­de ut­nytt­ja si­tu­a­tio­nen och be­sök­te tys­kar­nas för­lägg­ning och de fin­länds­ka ma­rin­sol­da­ter­na, som kun­de ge dem mat och ibland hjäl­pa dem att fly. Tys­kar­nas när­va­ro tycks ha gjort till­va­ron lät­ta­re för kvin­nor­na, men svå­ra­re för lä­ger­led­ning­en. Mot oväl­kom­na tra­kas­se­ri­er höll kvin­nor­na ihop och kla­ga­de hos led­ning­en.

Barn i läg­ret

I Sand­hamn re­gi­stre­ra­des ock­så 32 barn (yng­re än 15 år). Liski punk­te­rar en del gam­la upp­fatt­ning­ar om barn­fång­ar­na. En­dast en av dem – 14-åri­ga An­na So­i­ni­nen – åta­la­des in­för dom­stol, de and­ra var i läg­ret till­sam­mans med sin mam­ma och ibland sys­kon, grip­na un­der flyk­ten ös­terut. De fles­ta barn för­des den 9 ju­li bort på fost­rings­av­del­ning­ens försorg; barn un­der fy­ra år an­sågs för små för att skil­jas från sin mor. Nio av mam­mor­na fri­gavs dock strax där­ef­ter.

I Sand­hamn föd­des fem barn, för­stås un­der vid­ri­ga lä­gerom­stän­dig­he­ter, men in­te på smut­si­ga be­tong­golv som väns­ter­pres­sen skrev re­dan 1920, ut­an i för­loss­nings­av­del­ning­en, där de skrevs in i jour­na­len med ex­akt fö­del­se­tid och med till­gång till bå­de lä­ka­re och lin­ne­klä­der.

En del av skräck­histo­ri­er­na om 1918 är vagt ba­se­ra­de på munt­li­ga be­rät­tel­ser, som se­dan bör­jat le­va si­na eg­na liv. Liski be­rör det­ta in­tres­san­ta fe­no­men. Till ex­em­pel de of­ta åter­giv­na histo­ri­er­na om hur kvin­nor i läg­ren ut­sat­tes för för­ned­ran­de un­der­livs­un­der­sök­ning­ar i åsy­nen av skrat­tan­de män som be­tyg­sat­te vad de såg, ba­se­rar sig på vad en en­da man­lig fånge i ett an­nat lä­ger skri­vit ner ef­ter vad han hört av en an­nan fånge på be­sök där. And­ra fång­ars ned­skriv­na min­nen och lä­kar­rap­por­ter från de gy­ne­ko­lo­gis­ka häl­so­gransk­ning­ar som fak­tiskt ut­för­des ta­lar ett an­nat språk, men det är de snas­ki­ga skan­dal­skri­ve­ri­er­na som åter­getts i fack­böc­ker och tid­nings­ar­tik­lar.

Käll­kri­tik

Histo­ri­kerns käll­kri­tis­ka, ifrå­ga­sät­tan­de grundin­ställ­ning har ty­värr of­ta för­sum­mats av för­fat­ta­re och ibland ock­så fors­ka­re som i post­mo­der­nis­mens an­da be­hand­lat 1918 och fång­läg­ren. Liski på­pe­kar det be­va­ra­de min­nes­ma­te­ri­a­lets be­gräns­ning­ar som käl­lor; of­ta är det ned­skri­vet först på 1960-ta­let med and­ra världs­kri­gets lä­ger­fa­sor all­mänt kän­da, och då de po­li­tis­ka kon­junk­tu­rer­na kanske upp­munt­ra­de till att min­nas på ett visst sätt. Men hon be­to­nar att sam­ma in­vänd­ning­ar gi­vet­vis ock­så gäl­ler myn­dig­he­ter­nas rap­por­ter.

Läg­ret i Sand­hamn töm­des i slu­tet av au­gusti 1918, och de åter­stå­en­de fång­ar­na för­des till Sve­a­borg. Att lä­ger­li­vet ha­de satt si­na spår vi­sas av att lä­ka­ren där no­te­ra­de att 270 av 290 kvin­nor in­te ha­de haft mens på 5–6 må­na­der.

Liskis för­tjänst­ful­la bok ha­de för­tjä­nat ett pap­per, som lå­tit fo­to­gra­fi­er­na bätt­re kom­ma till sin rätt. För­la­get kun­de ock­så ha läst kor­rek­tur, så att en el­ler fle­ra textra­der in­te ha­de tap­pats bort (si­dan 61) på vägen till tryc­ke­ri­et i Est­land.

FO­TO: KRIGSMUSEE­T

Mer­par­ten av kvin­nor­na som trans­por­te­ra­des till läg­ret i Sand­hamn kom från fång­läg­ret i Drags­vik där för­hål­lan­de­na var be­tyd­ligt vär­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.