Överlevarna i Sandhamn
Den unga historikern Virva Liskis välskrivna bok nyanserar vår allmäna bild av fånglägren 1918, skriver Sture Lindholm.
FACKLITTERATUR
Liski Virva
Vankileirin selviytyjät – tuhat naista Santahaminassa 1918 Into förlag 2020
I fånglägret i Sandhamn satt sommaren 1918 drygt 1 000 kvinnliga röda fångar. Av dem omkom totalt fyra under lägrets två och en halv månad långa existens. I Dragsvik utanför Ekenäs, där det samtidigt i juli i snitt trängdes 7 500 manliga fångar, dog mer än 30 fångar – varje dag!
Hur var detta möjligt? Hur kunde kvinnorna överleva i fånglägerhelvetenas Finland, där männen strök med i mängder?
FM Virva Liski har utrett frågan i sin färska bok Vankileirin selviytyjät (ungefär: Fånglägrets överlevare), baserad på gedigen källforskning och författarens egen pro gradu-avhandling. Den unga historikerns välskrivna bok nyanserar vår allmänna bild av fånglägren 1918.
För att separera de kvinnliga röda fångarna från de manliga beslöt fånglägermyndigheterna i mitten av juni att kvinnorna skulle koncentreras till Sandhamn. Från reallyceet i Helsingfors kom 336 kvinnor, från Åbo 148, och då Dragsvik den 20 juni tömdes på kvinnor fördes 24 tågvagnar med 626 hit. (Detta enligt officiella rapporter. I själva verket steg 644 kvinnor på tåget; ingen hade full kontroll på bokföringen). Lägret fick 23 avlönade civila fångvakter, av vilka 15 var kvinnor. Därtill bistod värnpliktiga soldater vid vakthållningen.
En av kvinnorna från Dragsvik avled den 26 juni i bukhinneinflammation, de tre övriga dödsoffren avled i andra sjukdomar i juli. Men resten överlevde, trots i stort sett liknande lägerförhållanden i Sandhamn som på andra håll i landet.
Speciellt kvinnorna från Ekenäs var rejält medtagna redan vid ankomsten. De flesta hade gripits i månadsskiftet april-maj i Kymmenedalen, och visste knappast om att det faktiskt kunde ha gått värre; en del av deras truppkamrater hade förts till Hennala, där runt 200 kvinnor godtyckligt avrättades i den vita hämndens kulmination i maj.
Vänskap hjälpte
Koncentrationslägret – Liski använder den benämningen – i Sandhamn erbjöd hyfsade kaserner med träsängar, vilket var en lyx för de kvinnor som i Dragsvik sovit på betonggolv men en försämring för dem som kom från reallycéets klassrum. De ”politiska” kvinnorna – lantdagsmän och arbetarrörelsens aktivister – hölls som farliga separerade i andra våningen i ”Ekenäskasernen” med mindre rörelsefrihet än de andra.
Liski skriver oförskönat och med psykologisk touch om olika aspekter av fånglägerlivet i Sandhamn; om matbrist och pinande hunger, renhållning och rymningsförsök, om kvinnor som med vakters goda minne tjuvmjölkade kor om natten, om förhållandet till vakterna och de tyskar och finska marinsoldater som fanns på ön. Vi får följa ett antal olika kvinnoöden i och efter lägret; för Martta Koskinens del ända till 1943 då hon föll för exekutionsplutonen i Malm som Finlands sista avrättade kvinna.
Forskare brukar peka på sju faktorer som bidrar till överlevnad i fånglägren: vänner, ung ålder, god fysisk kondition, psykologiska överlevnadsmekanismer, samarbete med fienden/fångvakter, utnyttjande/ plundring av andra fångar och ren tur. Alla dessa kommer fram i boken, men Liski lyfter speciellt fram vänskap; kvinnorna i Sandhamn samarbetade, lierade sig med varandra och stöttade varandra psykiskt. Dessutom behandlades kvinnorna faktiskt bättre än männen!
Intill fångkasernerna på Sandhamn fanns ett militärområde där tyskar utbildade finska marinsoldater. Unga kvinnor – de flesta var i åldern 15–25 år – och unga män på samma ö skapar förstås spänningar. Sexuella relationer förekom, säkert också sexuellt våld, men inte systematiskt. Liski tvivlar på att våldtäkter varit så vanliga som senare ofta låtit påskinas. Också kvinnorna kunde utnyttja situationen och besökte tyskarnas förläggning och de finländska marinsoldaterna, som kunde ge dem mat och ibland hjälpa dem att fly. Tyskarnas närvaro tycks ha gjort tillvaron lättare för kvinnorna, men svårare för lägerledningen. Mot ovälkomna trakasserier höll kvinnorna ihop och klagade hos ledningen.
Barn i lägret
I Sandhamn registrerades också 32 barn (yngre än 15 år). Liski punkterar en del gamla uppfattningar om barnfångarna. Endast en av dem – 14-åriga Anna Soininen – åtalades inför domstol, de andra var i lägret tillsammans med sin mamma och ibland syskon, gripna under flykten österut. De flesta barn fördes den 9 juli bort på fostringsavdelningens försorg; barn under fyra år ansågs för små för att skiljas från sin mor. Nio av mammorna frigavs dock strax därefter.
I Sandhamn föddes fem barn, förstås under vidriga lägeromständigheter, men inte på smutsiga betonggolv som vänsterpressen skrev redan 1920, utan i förlossningsavdelningen, där de skrevs in i journalen med exakt födelsetid och med tillgång till både läkare och linnekläder.
En del av skräckhistorierna om 1918 är vagt baserade på muntliga berättelser, som sedan börjat leva sina egna liv. Liski berör detta intressanta fenomen. Till exempel de ofta återgivna historierna om hur kvinnor i lägren utsattes för förnedrande underlivsundersökningar i åsynen av skrattande män som betygsatte vad de såg, baserar sig på vad en enda manlig fånge i ett annat läger skrivit ner efter vad han hört av en annan fånge på besök där. Andra fångars nedskrivna minnen och läkarrapporter från de gynekologiska hälsogranskningar som faktiskt utfördes talar ett annat språk, men det är de snaskiga skandalskriverierna som återgetts i fackböcker och tidningsartiklar.
Källkritik
Historikerns källkritiska, ifrågasättande grundinställning har tyvärr ofta försummats av författare och ibland också forskare som i postmodernismens anda behandlat 1918 och fånglägren. Liski påpekar det bevarade minnesmaterialets begränsningar som källor; ofta är det nedskrivet först på 1960-talet med andra världskrigets lägerfasor allmänt kända, och då de politiska konjunkturerna kanske uppmuntrade till att minnas på ett visst sätt. Men hon betonar att samma invändningar givetvis också gäller myndigheternas rapporter.
Lägret i Sandhamn tömdes i slutet av augusti 1918, och de återstående fångarna fördes till Sveaborg. Att lägerlivet hade satt sina spår visas av att läkaren där noterade att 270 av 290 kvinnor inte hade haft mens på 5–6 månader.
Liskis förtjänstfulla bok hade förtjänat ett papper, som låtit fotografierna bättre komma till sin rätt. Förlaget kunde också ha läst korrektur, så att en eller flera textrader inte hade tappats bort (sidan 61) på vägen till tryckeriet i Estland.