Hufvudstadsbladet

DJU­REN i lit­te­ra­tu­ren

Som barn fa­sci­ne­ra­des jag av dju­pa sko­gar och vil­da bes­tar – i lit­te­ra­tu­ren. Och äl­gar­na, dem kän­de vi ju näs­tan.

- PIA INGSTRöM pia.ingstrom@ksf­me­dia.fi Animals · Wildlife · Julia Roberts · Emma Roberts · Margaret Atwood · Moby · Rudyard Kipling · Muhammad · Americas · Schildts · Colleen Atwood · Peter Abrahams · Hagar · Sushmita Sen · Harry Houdini

Lit­te­ra­tu­ren be­fol­kas in­te ba­ra av män­ni­skor ut­an ock­så av hun­dar, kat­ter, häs­tar och många and­ra djur. I dag in­leds HBL Kul­turs ar­ti­kel­se­rie Dju­ren i lit­te­ra­tu­ren, där vi stif­tar när­ma­re be­kant­skap med någ­ra av dem.

Faf­fas hög­läs­ning i som­mar­stu­gans dun­kel var av­sedd att lug­na och sö­va min sys­ter och mig, men be­rät­tel­ser­na han läs­te var spän­nan­de och fan­ta­si­eg­gan­de. En av de bäs­ta och längs­ta – som han la­de in sär­skilt myc­ket vo­kal in­le­vel­se i – het­te ”Kung­en av Ma­mo­ze­kel”. Den hand­la­de om en älg­kalv vars mor var ”kanske den störs­ta och vre­si­gas­te ko i al­la det nord­li­ga New Brunswicks älgsko­gar”, och den slu­gas­te.

Det var sä­kert si­na eg­na ung­domsfa­vo­ri­ter Faf­fa läs­te för oss. Ka­na­den­sa­ren Char­les G. D. Ro­berts (1860–1943) sam­la­de be­rät­tel­ser ut­gavs på svens­ka i fy­ra vo­ly­mer som Vild­mar­kens adel. Djur­histo­ri­er av Hol­ger Schild­ts För­lags A.B. 1919. Då var Faf­fa tret­ton år gam­mal, an­tag­li­gen ing­en fy­siskt sär­skilt även­tyrs­lys­ten gos­se. Han tyck­te nog att dju­pa sko­gar och vil­da bes­tar var bäst i text. Men där var de desto bätt­re.

Härs­ka­ren ”öfver all vild­mark i To­bi­que­om­rå­det”

Älg­kal­ven i frå­ga åd­rar sig i sin spä­da ung­dom ett trau­ma i mö­tet med en björn, men räd­das av mam­ma och väx­er upp och blir en prakt­tjur, Kung­en. Björn­skräc­ken är hans en­da svag­het och le­der till och med till en pin­sam in­ci­dent med en ri­va­li­se­ran­de älg­tjur, un­der ett liv som an­nars präglas av fram­gång­ar i frå­ga om över­lev­nad, mat (saf­ti­ga topp­skott på små björ­kar och popp­lar) samt mäk­tigt brö­lan­de följt av fort­plant­ning. I slu­tet av no­vel­len, många år och par­nings­ti­der se­na­re, över­vin­ner han ock­så sitt barn­domstrau­ma när han räd­dar sin kalv på sam­ma sätt som hans mor en gång räd­dat ho­nom ur björ­nens ra­mar. Han ut­går med se­gern, får ba­ra ett yt­ligt sår i flan­ken, men det be­kom­mer ho­nom in­te. Hans ko, ettårskal­ven och den lil­la skäl­van­de minsting­en sam­lar sig i bä­van kring ho­nom, men han mär­ker dem knappt:

”Han kas­ta­de en lång stolt blick över Ma­mo­zekel­da­len, hans en­skil­da ome­del­ba­ra her­ra­dö­me. Där­på blic­ka­de han sö­derut över den öds­li­ga Ser­pentin­flo­den, norrut över Nictaus mör­ka sko­gar och väs­terut nedåt den bre­da för­e­na­de ström­men. Nu kän­de han sig änt­li­gen som obe­stridd och su­ve­rän härs­ka­re öfver all vild­mark i To­bi­que­om­rå­det.”

Det där var näst­sista styc­ket. Det sista är en mind­re testos­te­ronstinn stäm­nings­be­trak­tel­se i ly­risk ton, över ”vild­mar­kens sva­la, fuk­ti­ga april­tyst­nad”, ba­ra bru­ten av den sista res­ten av en snö­dri­va i en skug­gig vin­kel som sjun­ker ihop med ”ett sak­ta kra­san­de ljud”, och en vit­ha­kesång­a­res kla­ra to­ner.

Den ame­ri­kans­ka äl­gen är rätt lik den eu­ro­pe­is­ka, så det här var ett djur jag tyck­te mig kän­na till. Vi såg äl­gar i den väst­ny­länds­ka skär­går­den där jag till­bring­a­de barn­do­mens som­rar, och det var all­tid en po­si­tiv hän­del­se. De var in­te stö­ran­de många, de höll sig på be­hö­rigt av­stånd (jäm­för käns­lan vid åsy­nen av en vitsvans­hjort i dag) och in­te ens min svamp­ploc­kan­de fas­ter som rör­de sig myc­ket i sko­gen var nå­gon­sin sär­skilt oro­lig för att mö­ta dem.

En vik­tig ka­na­den­sisk gen­re

Mar­ga­ret Atwood ut­gav 1972 en upp­märk­sam­mad bok, Sur­vi­val. A The­ma­tic Gui­de to Ca­na­di­an Li­te­ra­tu­re, där hon för­sök­te ringa in den ka­na­den­sis­ka lit­te­ra­tu­rens egen­art i för­hål­lan­de till den brit­tis­ka och ame­ri­kans­ka. Djur­be­rät­tel­sen, fint re­pre­sen­te­rad av bland and­ra just Char­les G. D. Ro­berts, är en vik­tig gen­re i ka­na­den­sisk lit­te­ra­tur, på­pe­kar hon, och den skil­jer sig en­ligt hen­ne på ett mar­kant sätt från bå­de den eng­els­ka och den ame­ri­kans­ka. Eng­els­ka lit­te­rä­ra djur är ”lud­na eng­els­män”, an­tro­po­mor­fi­se­ra­de, kläd­da i ko­stym och un­der­ställ­da klas­sam­häl­lets la­gar. Ex­em­pel: Gra­ha­mes Det su­sar i sä­ven. Ame­ri­ka­ner­na i sin tur ut­tryc­ker när de skri­ver om djur ”the ge­ne­ral im­pe­ri­a­lism of the Ame­ri­can cast of mind”, det ame­ri­kans­ke sin­ne­la­gets all­mänt im­pe­ri­a­lis­tis­ka ten­dens

att un­der­kas­ta, ko­lo­ni­se­ra och be­seg­ra (Mo­by Dick med me­ra). Hon sam­man­fat­tar:

”Eng­els­ka djur­histo­ri­er hand­lar om ’so­ci­a­la re­la­tio­ner’, ame­ri­kans­ka om män­ni­skor som dö­dar djur; de ka­na­den­sis­ka hand­lar om djur som blir dö­da­de, dö­den som den känns in­nan­för päl­sen och fjä­derskru­den.”

Det där är en san­ning med mo­di­fi­ka­tion

– li­te ojus­te mot till ex­em­pel Kipling. Och no­vel­ler­na i de svens­ka över­sätt­ning­ar av Ro­berts som Faf­fa läs­te för oss och jag se­dan slu­ka­de själv hand­lar på­fal­lan­de of­ta om djur vil­kas högs­ta fröjd är att dö­da och äta upp varand­ra.

Hu­vud­per­so­nen i ”Gran­sko­gens Is­mael” är en så­dan mor­disk va­rel­se. Han tor­de va­ra en ame­ri­kansk mård, Mar­tes ame­ri­ca­na, och var­för han fått nam­net Is­mael lyc­kas jag in­te fun­de­ra ut – Bi­belns Is­mael är Abra­hams son med tjäns­te­kvin­nan Ha­gar, för­dri­ven av hans hust­ru Sa­ra som vill säk­ra ar­vet för sin son Isak, och för­fa­der till pro­fe­ten Mu­ham­med. Sär­skilt blod­törs­tig var han in­te. Ro­berts’ pro­ta­go­nist dä­re­mot är all­mänt fruk­tad och av­skydd av al­la sko­gens djur, till och med björ­nen, för han är grym och mo­dig som sin ”lil­la ku­sin” vess­lan och för­sedd med ”sko­nings­lös slug­het och myc­ket af den häp­nads­väc­kan­de mus­kel­styr­ka som hans stör­re släk­ting, den ha­ta­de fil­fra­sen äger.” (Fil­fras är en äld­re be­näm­ning på järv.)

Ro­berts’ Is­mael äter allt, från vess­le­ku­si­ner till pigg­svin, och kam­pen med det sist­nämn­da be­skrivs dra­ma­tiskt. Is­mael drä­per pigg­svi­net, fes­tar på de und­re mju­ka och oskyd­da­de de­lar­na, put­sar päl­sen och ja­gar vi­da­re. Sen hit­tar han ett rå­djurskid, dö­dar det, men be­rö­vas sitt byte av en björ­nin­na som han in­te rår på trots ener­gis­ka at­tac­ker. I stäl­let sö­ker han upp hen­nes bo där hon har två ung­ar. Han hin­ner ba­ra sön­der­sli­ta den ena in­nan björn­ho­nan skyn­dar till och för­vand­lar ho­nom till ”en form­lös mas­sa af blod och hår un­der häm­ners­kans föt­ter”.

En li­ten mord­äng­el

And­ra fa­vo­rit­histo­ri­er jag läs­te om och om igen finns i en se­pa­rat vo­lym som het­te Bran­ni­gans Ma­ry och and­ra histo­ri­er om djur och män­ni

skor (1918). Ti­tel­histo­ri­en hand­lar om trap­pern Bran­ni­gan som skju­ter en älg­ko och räd­dar hen­nes kalv ur klor­na på en björn. Han ad­op­te­rar kal­ven och kal­lar hen­ne Ma­ry. Det he­la slu­tar idyl­liskt. Bra är ock­så ”En vår­natt i vild­mar­ken”, där en ung flic­ka rå­digt för­sva­rar sig mot en svart­björn vid en skogs­hug­gar­ko­ja.

Men bäst är än­då ”En li­ten mord­äng­el”, vars hu­vud­per­son lik­som Is­mael är fre­ne­tiskt sys­sel­satt med att dö­da och äta upp allt som kom­mer i hans väg, tills han själv mö­ter sitt över­djur. Han är en vat­ten­mull­vad. Vat­ten­mull­va­dar­na, vet Nor­disk fa­mil­je­bok (1921) ”fö­re­kom­ma ute­slu­tan­de i Nord-Ame­ri­ka, lik­na till det ytt­re myc­ket vår van­li­ga eu­ro­pe­is­ka mull­vad, men skil­ja sig från den­na bland an­nat ge­nom oli­ka form och an­ord­ning af tän­der­na. Nam­net vat­ten­mull­vad är olyck­ligt valdt, enär ifrå­ga­va­ran­de djur ej mer än sin eu­ro­pe­is­ka släk­ting äls­kar vatt­net”. Vi har allt­så att gö­ra med en li­ten Sca­lo­pus aqua­ticus, ali­as öst­lig mull­vad – aqua­ticus syf­tar på hud­fli­kar mel­lan fram­tas­sar­nas tår som på­min­ner om sim­hud.

Just som vår vat­ten­mull­vad i sin un­der­jor­dis­ka gång ätit upp en van­lig mull­vad, ta­git li­vet av en in­kräk­tan­de orm och un­nar sig en stunds väl­för­tjänt vi­la, grä­ver en hung­rig räv upp hans skyd­dan­de gräs­tak och nap­par ho­nom. Kvar i gro­pen blir den dö­da or­men, snabbt ”cent­rum för ett myll­ran­de, hung­rigt, rör­ligt lif” av flu­gor och skal­bag­gar.

”Ehuru na­tu­ren näs­tan all­tid för­verk­li­gar si­na syf­ten ge­nom tra­ge­di­er, ser den stän­digt till, att de blo­di­ga spå­ren af dess våld bli ut­plå­na­de”, kon­klu­de­rar för­fat­ta­ren fi­lo­so­fiskt.

Blo­dig ac­tion, sko­gens tyst­nad

Ef­ter att jag i späd ål­der in­tro­du­ce­ra­des för de här be­rät­tel­ser­nas un­der­hål­lan­de våld­sam­ma tjus­ning, har jag lärt mig myc­ket om män­ni­skovål­lad tra­gik och grym­het mot djur, och nå­got ock­så om den al­tru­ism och lek­full­het som fö­re­kom­mer bland djur ut­ö­ver be­te­en­den som be­ting­as av hung­er och fort­plant­nings­drift. Men för­u­tom un­der någ­ra ro­man­tis­ka pe­ri­o­der som katt- och hundä­ga­re i barn­do­men har jag all­tid be­trak­tat re­la­tio­nen mel­lan kel­djur och de­ras äga­re med skep­sis. Vad tror de om varand­ra egent­li­gen? Ock­så kel­djur är djur, hur an­pas­sa­de till män­ni­sko­li­vet de än är.

Mar­ga­ret Atwood har en fin dikt som he­ter ”Febru­a­ry” och tan­ge­rar det här gåt­ful­la för­hål­lan­det. I den ”tenn­fär­ga­de” vin­ter­mor­go­nen hop­par kat­ten, ”en svart päls­korv med gu­la Hou­di­ni-ögon” upp i hen­nes säng och för­sö­ker läg­ga sig över hen­nes an­sik­te:

”... Det är hans / sätt att ta re­da på om jag är död./ Om jag in­te är död, vill han bli kraf­sad; om jag är död / lö­ser han det på nå­got sätt.” (”He’ll think of so­met­hing”, en oro­an­de mång­ty­dig­het.)

Un­der de­cen­ni­er­na har jag då och då åter­kom­mit till Ro­berts’ värld av grym­het och skön­het, allt me­ra in­tres­se­rad av de still­sam­ma­re par­ti­er­na där sko­gen ba­ra står och är skog, snön lig­ger i mån­ske­net och är snö.

När jag lä­ser om lju­det av den lil­la kvar­drö­jan­de dri­vans obe­tyd­li­ga kra­san­de in­ser jag att Ro­berts var väl­digt skick­lig på att fat­ta in si­na blo­di­ga ac­tions­e­kven­ser i stun­der av an­dakt in­för sin fa­vo­rit­mil­jö, de sto­ra tys­ta ka­na­den­sis­ka sko­gar­na.

De är vis­ser­li­gen stör­re än vå­ra eg­na nor­dis­ka, men än­då li­ka nog för att jag skall kun­na fö­re­stäl­la mig dem ut­i­från mi­ni­a­tyr­ter­räng­en på barn­do­mens som­mar­stäl­len; tyst­nad, en blank vat­ten­spe­gel i sko­gen, natt­sval­ka bland barr­träd, någ­ra äl­gar som en kväll står vid skogs­bry­net lug­na och obe­rör­da och lå­ter sig be­ses från ve­ran­dan.

 ?? ILLUSTRATT­ION: MAIJA HURME ??
ILLUSTRATT­ION: MAIJA HURME
 ??  ??
 ?? FOTO: MOSTPHOTOS ?? ■
Al­ces ame­ri­ca­nus, fo­to­gra­fe­rad i Yu­kon i Ka­na­da.
FOTO: MOSTPHOTOS ■ Al­ces ame­ri­ca­nus, fo­to­gra­fe­rad i Yu­kon i Ka­na­da.
 ??  ??
 ?? FOTO: ERIC BASIR ?? Ame­ri­kansk mård, fö­re­bild för ”Gran­sko­gens Is­mael”.
FOTO: ERIC BASIR Ame­ri­kansk mård, fö­re­bild för ”Gran­sko­gens Is­mael”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland