DJUREN i litteraturen
Som barn fascinerades jag av djupa skogar och vilda bestar – i litteraturen. Och älgarna, dem kände vi ju nästan.
Litteraturen befolkas inte bara av människor utan också av hundar, katter, hästar och många andra djur. I dag inleds HBL Kulturs artikelserie Djuren i litteraturen, där vi stiftar närmare bekantskap med några av dem.
Faffas högläsning i sommarstugans dunkel var avsedd att lugna och söva min syster och mig, men berättelserna han läste var spännande och fantasieggande. En av de bästa och längsta – som han lade in särskilt mycket vokal inlevelse i – hette ”Kungen av Mamozekel”. Den handlade om en älgkalv vars mor var ”kanske den största och vresigaste ko i alla det nordliga New Brunswicks älgskogar”, och den slugaste.
Det var säkert sina egna ungdomsfavoriter Faffa läste för oss. Kanadensaren Charles G. D. Roberts (1860–1943) samlade berättelser utgavs på svenska i fyra volymer som Vildmarkens adel. Djurhistorier av Holger Schildts Förlags A.B. 1919. Då var Faffa tretton år gammal, antagligen ingen fysiskt särskilt äventyrslysten gosse. Han tyckte nog att djupa skogar och vilda bestar var bäst i text. Men där var de desto bättre.
Härskaren ”öfver all vildmark i Tobiqueområdet”
Älgkalven i fråga ådrar sig i sin späda ungdom ett trauma i mötet med en björn, men räddas av mamma och växer upp och blir en prakttjur, Kungen. Björnskräcken är hans enda svaghet och leder till och med till en pinsam incident med en rivaliserande älgtjur, under ett liv som annars präglas av framgångar i fråga om överlevnad, mat (saftiga toppskott på små björkar och popplar) samt mäktigt brölande följt av fortplantning. I slutet av novellen, många år och parningstider senare, övervinner han också sitt barndomstrauma när han räddar sin kalv på samma sätt som hans mor en gång räddat honom ur björnens ramar. Han utgår med segern, får bara ett ytligt sår i flanken, men det bekommer honom inte. Hans ko, ettårskalven och den lilla skälvande minstingen samlar sig i bävan kring honom, men han märker dem knappt:
”Han kastade en lång stolt blick över Mamozekeldalen, hans enskilda omedelbara herradöme. Därpå blickade han söderut över den ödsliga Serpentinfloden, norrut över Nictaus mörka skogar och västerut nedåt den breda förenade strömmen. Nu kände han sig äntligen som obestridd och suverän härskare öfver all vildmark i Tobiqueområdet.”
Det där var nästsista stycket. Det sista är en mindre testosteronstinn stämningsbetraktelse i lyrisk ton, över ”vildmarkens svala, fuktiga apriltystnad”, bara bruten av den sista resten av en snödriva i en skuggig vinkel som sjunker ihop med ”ett sakta krasande ljud”, och en vithakesångares klara toner.
Den amerikanska älgen är rätt lik den europeiska, så det här var ett djur jag tyckte mig känna till. Vi såg älgar i den västnyländska skärgården där jag tillbringade barndomens somrar, och det var alltid en positiv händelse. De var inte störande många, de höll sig på behörigt avstånd (jämför känslan vid åsynen av en vitsvanshjort i dag) och inte ens min svampplockande faster som rörde sig mycket i skogen var någonsin särskilt orolig för att möta dem.
En viktig kanadensisk genre
Margaret Atwood utgav 1972 en uppmärksammad bok, Survival. A Thematic Guide to Canadian Literature, där hon försökte ringa in den kanadensiska litteraturens egenart i förhållande till den brittiska och amerikanska. Djurberättelsen, fint representerad av bland andra just Charles G. D. Roberts, är en viktig genre i kanadensisk litteratur, påpekar hon, och den skiljer sig enligt henne på ett markant sätt från både den engelska och den amerikanska. Engelska litterära djur är ”ludna engelsmän”, antropomorfiserade, klädda i kostym och underställda klassamhällets lagar. Exempel: Grahames Det susar i säven. Amerikanerna i sin tur uttrycker när de skriver om djur ”the general imperialism of the American cast of mind”, det amerikanske sinnelagets allmänt imperialistiska tendens
att underkasta, kolonisera och besegra (Moby Dick med mera). Hon sammanfattar:
”Engelska djurhistorier handlar om ’sociala relationer’, amerikanska om människor som dödar djur; de kanadensiska handlar om djur som blir dödade, döden som den känns innanför pälsen och fjäderskruden.”
Det där är en sanning med modifikation
– lite ojuste mot till exempel Kipling. Och novellerna i de svenska översättningar av Roberts som Faffa läste för oss och jag sedan slukade själv handlar påfallande ofta om djur vilkas högsta fröjd är att döda och äta upp varandra.
Huvudpersonen i ”Granskogens Ismael” är en sådan mordisk varelse. Han torde vara en amerikansk mård, Martes americana, och varför han fått namnet Ismael lyckas jag inte fundera ut – Bibelns Ismael är Abrahams son med tjänstekvinnan Hagar, fördriven av hans hustru Sara som vill säkra arvet för sin son Isak, och förfader till profeten Muhammed. Särskilt blodtörstig var han inte. Roberts’ protagonist däremot är allmänt fruktad och avskydd av alla skogens djur, till och med björnen, för han är grym och modig som sin ”lilla kusin” vesslan och försedd med ”skoningslös slughet och mycket af den häpnadsväckande muskelstyrka som hans större släkting, den hatade filfrasen äger.” (Filfras är en äldre benämning på järv.)
Roberts’ Ismael äter allt, från vesslekusiner till piggsvin, och kampen med det sistnämnda beskrivs dramatiskt. Ismael dräper piggsvinet, festar på de undre mjuka och oskyddade delarna, putsar pälsen och jagar vidare. Sen hittar han ett rådjurskid, dödar det, men berövas sitt byte av en björninna som han inte rår på trots energiska attacker. I stället söker han upp hennes bo där hon har två ungar. Han hinner bara sönderslita den ena innan björnhonan skyndar till och förvandlar honom till ”en formlös massa af blod och hår under hämnerskans fötter”.
En liten mordängel
Andra favorithistorier jag läste om och om igen finns i en separat volym som hette Brannigans Mary och andra historier om djur och männi
skor (1918). Titelhistorien handlar om trappern Brannigan som skjuter en älgko och räddar hennes kalv ur klorna på en björn. Han adopterar kalven och kallar henne Mary. Det hela slutar idylliskt. Bra är också ”En vårnatt i vildmarken”, där en ung flicka rådigt försvarar sig mot en svartbjörn vid en skogshuggarkoja.
Men bäst är ändå ”En liten mordängel”, vars huvudperson liksom Ismael är frenetiskt sysselsatt med att döda och äta upp allt som kommer i hans väg, tills han själv möter sitt överdjur. Han är en vattenmullvad. Vattenmullvadarna, vet Nordisk familjebok (1921) ”förekomma uteslutande i Nord-Amerika, likna till det yttre mycket vår vanliga europeiska mullvad, men skilja sig från denna bland annat genom olika form och anordning af tänderna. Namnet vattenmullvad är olyckligt valdt, enär ifrågavarande djur ej mer än sin europeiska släkting älskar vattnet”. Vi har alltså att göra med en liten Scalopus aquaticus, alias östlig mullvad – aquaticus syftar på hudflikar mellan framtassarnas tår som påminner om simhud.
Just som vår vattenmullvad i sin underjordiska gång ätit upp en vanlig mullvad, tagit livet av en inkräktande orm och unnar sig en stunds välförtjänt vila, gräver en hungrig räv upp hans skyddande grästak och nappar honom. Kvar i gropen blir den döda ormen, snabbt ”centrum för ett myllrande, hungrigt, rörligt lif” av flugor och skalbaggar.
”Ehuru naturen nästan alltid förverkligar sina syften genom tragedier, ser den ständigt till, att de blodiga spåren af dess våld bli utplånade”, konkluderar författaren filosofiskt.
Blodig action, skogens tystnad
Efter att jag i späd ålder introducerades för de här berättelsernas underhållande våldsamma tjusning, har jag lärt mig mycket om människovållad tragik och grymhet mot djur, och något också om den altruism och lekfullhet som förekommer bland djur utöver beteenden som betingas av hunger och fortplantningsdrift. Men förutom under några romantiska perioder som katt- och hundägare i barndomen har jag alltid betraktat relationen mellan keldjur och deras ägare med skepsis. Vad tror de om varandra egentligen? Också keldjur är djur, hur anpassade till människolivet de än är.
Margaret Atwood har en fin dikt som heter ”February” och tangerar det här gåtfulla förhållandet. I den ”tennfärgade” vintermorgonen hoppar katten, ”en svart pälskorv med gula Houdini-ögon” upp i hennes säng och försöker lägga sig över hennes ansikte:
”... Det är hans / sätt att ta reda på om jag är död./ Om jag inte är död, vill han bli krafsad; om jag är död / löser han det på något sätt.” (”He’ll think of something”, en oroande mångtydighet.)
Under decennierna har jag då och då återkommit till Roberts’ värld av grymhet och skönhet, allt mera intresserad av de stillsammare partierna där skogen bara står och är skog, snön ligger i månskenet och är snö.
När jag läser om ljudet av den lilla kvardröjande drivans obetydliga krasande inser jag att Roberts var väldigt skicklig på att fatta in sina blodiga actionsekvenser i stunder av andakt inför sin favoritmiljö, de stora tysta kanadensiska skogarna.
De är visserligen större än våra egna nordiska, men ändå lika nog för att jag skall kunna föreställa mig dem utifrån miniatyrterrängen på barndomens sommarställen; tystnad, en blank vattenspegel i skogen, nattsvalka bland barrträd, några älgar som en kväll står vid skogsbrynet lugna och oberörda och låter sig beses från verandan.