Hufvudstadsbladet

WHO: Det blir ba­ra vär­re

– Det kom­mer in­te att bli nå­gon åter­gång till ett gam­malt nor­mallä­ge in­om över­skåd­lig fram­tid! WHO-che­fen skräd­de in­te or­den när han på mån­da­gen var­na­de för kon­se­kven­ser­na av att allt fler län­der mon­te­rar ner si­na in­sat­ser för att få bukt med co­ro­na­vi­ru­se

- TT-AFP-REU­TERS Poetry · Literature · Arts · China · United States of America · Brazil · India · South Africa · Mexico · Italy · Norway · Haparanda Municipality · Sweden · University of Helsinki · Helsinki · Sedan · Bill Anders · Venstre · Denmark · Finland · Emmett Till · Odin · Reykjavik · Nordic countries · Giordano Bruno · Dylan Thomas · Jake Thomas · Tornio

Ef­ter det dyst­ra re­kor­det i sön­dags om 230 000 nya fall av be­kräf­ta­de co­ro­na­smit­ta­de un­der ett dygn kon­sta­te­rats, präg­la­des mån­da­gens press­träff med WHO av oro för att ut­veck­ling­en går åt fel håll.

– Låt mig va­ra upp­rik­tig. Allt för många län­der går åt fel håll, sa­de WHO-che­fen Tedros Ad­ha­nom Ghebrey­e­sus.

– Vi­ru­set är fort­fa­ran­de sam­häl­lets fi­en­de num­mer ett, men hand­ling­ar­na hos fle­ra re­ge­ring­ar och hos fle­ra män­ni­skor speg­lar in­te det­ta.

Fy­ra sce­na­ri­er

Tedros Ad­ha­nom Ghebrey­e­sus un­der­strök ock­så att trots att an­ta­let dag­li­ga döds­fall till följd av vi­ru­set lig­ger re­la­tivt sta­bilt finns det en hel del att oroa sig för. Han för­kla­ra­de se­dan att han ser fy­ra på­gåen­de sce­na­ri­or fram­för sig. Num­mer ett är de län­der som har hög be­red­skap och som lyc­kats und­vi­ka stör­re vi­rus­ut­brott, num­mer två är de som har stör­re ut­brott un­der kon­troll, num­mer tre är de län­der som har bör­jat lät­ta på si­na re­strik­tio­ner men som är på väg att åka på bak­slag. Num­mer fy­ra är län­der som en­ligt WHO-che­fen be­fin­ner sig i en ”in­ten­siv över­gångs­fas”.

Om re­ge­ring­ar in­te ge­nom­för om­fat­tan­de stra­te­gi­er för att stop­pa sprid­ning­en av vi­ru­set och om män­ni­skor in­te föl­jer de grund­läg­gan­de häl­so­prin­ci­per­na, så finns det ba­ra en möj­lig ut­veck­ling av pan­de­min, en­ligt Tedros Ad­ha­nom Ghebrey­e­sus.

– Det kom­mer att bli vär­re, och vär­re, och vär­re.

Ut­ö­kad test­ning

Över he­la värl­den har cir­ka 570000 män­ni­skor av­li­dit till följd av co­ro­na­vi­ru­set. Mer än 12,9 mil­jo­ner har kon­sta­te­rats smit­ta­de se­dan ut­brot­tets bör­jan i Ki­na i slu­tet av för­ra året.

I vil­ken mån de väx­an­de co­vid­siff­ror­na be­ror på ökad smitt­sprid­ning, el­ler om det på en del håll hand­lar om ut­ö­kad test­ning och spår­ning, är oklart.

Flest nya kon­sta­te­ra­de fall finns i USA, Bra­si­li­en, In­di­en och Syd­af­ri­ka. Mex­i­ko pas­se­ra­de i går Ita­li­en på lis­tan av län­der med flest re­gi­stre­ra­de av­lid­na i co­vid-19. Lan­det har där­med i ab­so­lu­ta tal det fjär­de högs­ta döds­ta­let i värl­den.

Pan­de­min har in­ne­bu­rit en re­jäl törn för det nor­dis­ka sam­ar­be­tet, kon­sta­te­rar mi­nistern.

– Vi har ta­git den sta­bi­la platt­form vi har i Nor­den för gi­vet, och se­dan plöts­ligt står det mi­li­tä­rer vid grän­sen mot Nor­ge. Det är oer­hört dra­ma­tiskt. Vi har job­bat för att grän­ser­na in­te ska kän­nas i var­da­gen och nu är det så tyd­li­ga grän­ser att man blir väl­digt be­kym­rad, sä­ger svens­ka Nor­den­mi­nis­tern An­na Hall­berg (S).

Hon tror till och med att det kan le­da till mot­sätt­ning­ar mel­lan län­der­nas be­folk­ning­ar.

– Det är otro­ligt olyck­ligt. Det sät­ter sår och spår fram­ö­ver och där har vi re­ge­ring­ar ett jät­te­an­svar, sä­ger hon.

Gla­da mi­ner

När de nor­dis­ka stats­mi­nist­rar­na möt­tes i Reyk­ja­vik för­ra året var hu­mö­ret på topp.

– I Nor­den har vi gång på gång vi­sat att vi är star­ka­re till­sam­mans, de­kla­re­ra­de de.

De ha­de just lan­se­rat sin ge­men­sam­ma vi­sion – att gö­ra Nor­den till värl­dens mest håll­ba­ra och in­te­gre­ra­de re­gi­on fram till år 2030.

Det har gått mind­re än ett år se­dan mö­tet, men bil­den av sam­ar­be­tet har helt för­änd­rats.

När Öresunds­bron, sym­bo­len för dansk-svensk in­teg­ra­tion, fi­ra­de 20-års­ju­bi­le­um härom­vec­kan, möt­tes bi­lis­ter av gräns­kon­trol­ler. I

Ha­pa­ran­da har den ti­di­ga­re sym­bo­lis­ka grän­sen mot Tor­neå för­vand­lats till en ef­fek­tiv mur och norr­män floc­kas in­te som van­ligt i bu­ti­ker och som­mar­hus i Bo­hus­län.

Och inget grann­land vill helt öpp­na grän­sen till Sve­ri­ge.

– Den na­tur­li­ga re­flex­en för 20 år se­dan ha­de va­rit att nu ska vi lö­sa det här till­sam­mans, sä­ger Jo­han Strang, Nor­den­fors­ka­re på Helsing­fors uni­ver­si­tet.

– Se­dan flyk­ting­kri­sen 2015 har det bli­vit en uni­ver­sal­lös­ning på vil­ket po­li­tiskt pro­blem som helst att stänga grän­ser­na. Det är nå­got som har hänt, sä­ger han och pe­kar på en mer na­tio­na­lis­tisk håll­ning.

Trött på dansk de­batt

I dans­ka me­di­er är Sve­ri­ges stat­s­e­pi­de­mi­o­log An­ders Teg­nell nu­mer ett väl­känt an­sik­te. Sve­ri­ges han­te­ring av pan­de­min och döds­ta­len top­par ny­he­ter­na. Att Sve­ri­ge valt en an­nan väg än de and­ra nor­dis­ka län­der­na och hur grän­sen mot Sve­ri­ge ska han­te­ras dis­ku­te­ras fli­tigt.

En som har trött­nat på hur den in­hems­ka de­bat­ten går är Ber­tel Haar­der, fol­ke­tings­le­da­mot för bor­ger­li­ga Venst­re och mång­å­rig ti­di­ga­re mi­nis­ter.

– Man be­hand­lar and­ra län­ders med­bor­ga­re som en stör­re risk än de eg­na med­bor­gar­na, sä­ger han till TT.

Han ifrå­ga­sät­ter stäng­da grän­ser som me­tod för att be­grän­sa smitt­sprid­ning­en. Vi­ru­set kän­ner in­te av na­tio­nel­la grän­ser, man kan li­ka gär­na stop­pa tra­fi­ken vid Sto­ra Bält som vid Öresund, re­so­ne­rar han, apro­på att Kö­pen­hamns­om­rå­det va­rit mer smitt­drab­bat än Skå­ne.

Haar­der är ord­fö­ran­de i det nor­dis­ka Gräns­hin­der­rå­det och an­ser att de nor­dis­ka län­der­na mås­te lä­ra av mis­sta­gen in­för näs­ta kris. Han vill se ge­men­sam­ma be­red­skaps­kon­tak­ter och att län­der­na hjäl­per varand­ra mer. Och att man ald­rig gör nå­got vid grän­sen ut­an att först för­hand­la med grann­lan­det i myc­ket god tid.

– Vi blev al­la över­ras­ka­de av hur svårt vi har haft att kom­mu­ni­ce­ra med varand­ra in­nan vi fat­ta­de be­slut, sä­ger Ber­tel Haar­der.

– De svens­ka mi­nist­rar­na har rätt i att det nor­dis­ka sam­ar­be­tet har ska­dats. Och det är fram­för allt Dan­mark, Nor­ge och Fin­land som har gjort den ska­dan.

Öns­kar sig nor­mallä­ge

Dan­marks ut­ri­kesmi­nis­ter Jep­pe Ko­fod (S) har ti­di­ga­re sagt att or­sa­ken till att det nor­dis­ka sam­ar­be­tet till­fäl­ligt be­gravts un­der pan­de­min är att Sve­ri­ge skil­jer sig från de and­ra län­der­na.

I ett mejlsvar till TT ut­tryc­ker han sig mer di­plo­ma­tiskt:

”Jag tror in­te att man kan hit­ta två grann­län­der, vars bi­la­te­ra­la re­la­tion in­te har på­ver­kats av den glo­ba­la co­ro­nakri­sen. Det gäl­ler ock­så i Nor­den. De nor­ma­la sam­ar­bets­for­mer­na har själv­fal­let fått stå till­ba­ka till för­mån för han­te­ring av en häl­so­kris.”

Han be­kla­gar att sam­ar­be­tet har för­säm­rats, men hop­pas att det snart kan åter­gå till ”det nor­ma­la”.

Nor­den som va­ru­mär­ke

Från 1950-ta­let fram till flyk­ting­kri­sen 2015 fun­ge­ra­de den nor­dis­ka passu­ni­o­nen ut­an stör­re pro­blem. Då stäng­des grän­ser och i fjol in­för­de Dan­mark gräns­kon­trol­ler för att hind­ra svens­ka kri­mi­nel­la att kom­ma in i lan­det.

– Co­ro­nakri­sen är sna­ra­re ett sym­tom på att allt in­te står rätt till i sam­ar­be­tet, sä­ger fors­ka­ren Jo­han Strang.

Hans hy­po­tes är att de sty­ran­de ser Nor­den mer som ett säl­jar­gu­ment än en ge­men­skap.

– De har bli­vit myc­ket mer in­tres­se­ra­de av att an­vän­da Nor­den som ett va­ru­mär­ke, till ex­em­pel för att mark­nads­fö­ra mat. Det har fört bort fo­kus från att ta hand om var­dags­sam­ar­be­tet, sä­ger han.

Han häv­dar att det ti­di­ga­re la­des mer kraft och peng­ar på ett in­sti­tu­tio­na­li­se­rat sam­ar­be­te, nu hand­lar det mer om pro­jekt.

PO­E­SI En­ligt Gö­ran Schildt an­såg man långt till­ba­ka i ti­den att po­e­ter­na fick si­na in­gi­vel­ser från ovan vil­ket gav dem spe­ci­ell sta­tus. Schildt spe­ku­le­ra­de i att det­ta var or­sa­ken till att tid­ning­ar­na än­nu i dag re­cen­se­rar po­e­si trots att böc­ker­na en­dast säljs i nå­got ti­o­tal ex­em­plar.

Visst har intresset för po­e­si åt­minsto­ne i Svensk­fin­land kraf­tig gått ned se­dan 1930-ta­let. För någ­ra år se­dan stöt­te jag på bib­li­o­te­ket på en dikt­sam­ling från 1920-ta­let. Till min för­vå­ning fann jag att den var ut­gi­ven i he­la sex­tu­sen ex­em­plar. Un­der mit­ten av 1950-ta­let ha­de man of­ta på ung­doms­för­e­ning­ars fes­ter och lik­nan­de till­ställ­ning­ar re­ci­ta­tion av dik­ter på pro­gram­met. I dag tor­de det­ta säl­lan om alls fö­re­kom­ma.

Har da­gens po­e­si inget att ge lä­sar­na? Har po­e­sin i dag bli­vit en an­ge­lä­gen­het mel­lan po­e­ter, sti­pen­die­nämn­der och kri­ti­ker? All stor konst bör ha en adress till många, me­dan po­e­sin i Svensk­fin­land bli­vit en an­ge­lä­gen­het för eso­te­ris­ka kot­te­ri­er. Un­dan­tag finns gi­vet­vis, för att in­te ta­la om den svens­ke fa­vo­ri­ten Bru­no K Öi­jer.

Rim­met har för­svun­nit ur po­e­sin, kanske det är bra sett ur konst­när­lig syn­punkt, men rim­mad dikt når of­tast bätt­re fram. Den får dik­ten att svänga bätt­re, lik­som rim­met i en sång. Det­ta har in­te minst be­ty­del­se vid re­ci­ta­tion.

En på­tag­lig rytm sak­nas of­ta ty­värr i da­gens po­e­si. Ryt­men be­rör nå­got i vårt in­re som man in­te rik­tigt kan för­kla­ra, men då den sak­nas känns den. Rytm är gi­vet­vis vik­tigt i mu­sik som ut­an ryt­misk ac­cen­tu­e­ring känns me­ka­nisk. Det är in­te ba­ra i mu­si­ken som ryt­men be­ty­der myc­ket, ryt­men finns med i allt mänsk­lig ak­ti­vi­tet, allt från te­a­ter, dans till id­rott. En sug­gestiv, sme­kan­de rytm för­stär­ker dik­tens bud­skap, ger den lyft­ning sam­ti­digt som den be­rör nå­got oför­klar­ligt i vårt in­re. Obun­den vers är gi­vet­vis inget hin­der för en le­van­de ryt­misk spänst; det är ba­ra van­li­gen svå­ra­re att upp­nå den­na då fäst­punk­ter sak­nas. Ex­em­pel­vis ovan­nämn­da Öi­jer upp­vi­sar i si­na bäs­ta stun­der en un­der­bar språ­kets flykt, or­dens ryt­mis­ka dans. Post­mo­der­nis­ten To­mas Mi­kael Bäcks fin­stäm­da dik­ter med Va­sa­mo­tiv har ock­så en na­tur­lig kon­gru­ens mel­lan rytm och bild.

För att en dikt ska ha en till­ta­lan­de ryt­mik krävs en grund­rytm mot vil­ken rytm­för­skjut­ning­ar kan speglas, vil­ket ger dik­ten en ryt­misk spänning, spänst. Den ryt­mis­ka spän­ning­en kan ge dik­ten en dra­ma­tisk nerv som till­ta­lar vår in­re rytm­käns­la. Ex­em­pel­vis den tra­di­tio­nel­la dik­ten Ängsul­len av Jarl Hem­mer, en na­tur­dikt med tre stro­fer, som ock­så tol­kats som en döds­dikt (Tho­mas Ek) – får ge­nom rytm­för­skjut­ning­ar i and­ra och tred­je stro­fen, som man in­te direkt läg­ger mär­ke till, men som finns där, po­e­tisk lys­kraft som gör den till en full tia, in­te minst med be­ak­tan­de av det su­ve­rä­na bild­språ­ket. Tred­je stro­fens förs­ta rad är ett na­tur­ligt ri­tar­dan­do för att stro­fens två sista stäm­nings­ful­la ra­der skall to­na ut i ett ve­mo­digt drö­jan­de di­mi­nu­en­do.

Vart tog idyl­len vägen? En re­flek­te­ran­de idyll kan man sak­na bland allt mör­ker, ång­est, snå­rig­het och till­kor­ta­kom­man­den.

Da­gens po­e­si har kanske mind­re av re­flex­ion, och kan­hän­da me­ra po­e­si än den tra­di­tio­nel­la, vil­ket nå­gon kan tyc­ka är po­si­tivt ur konst­när­lig syn­punkt, men gör den mer svår­till­gäng­lig för and­ra än de po­e­tis­ka kot­te­ri­er­na. Ibland

tyc­ker man sig se att livs­käns­lan för­svun­nit och po­e­sin me­ra känns som en skriv­bords­pro­dukt. Med livs­käns­la av­ses in­te den upp­skru­va­de to­nen in­till det pa­te­tis­ka som man nå­gon gång kan se ex­em­pel­vis hos Sö­der­gran, ut­an den vi­bre­ran­de när­het, den käns­lans frisk­het som träf­far sjä­lens in­ners­ta skryms­len.

Nå­ja, det var någ­ra sprid­da tan­kar och är inget för­sök att fort­sät­ta den så kal­la­de mo­der­nist­de­bat­ten. Då man i ef­ter­skott ta­git del av de häts­ka an­grep­pen i den de­bat­ten är det lätt att in­se att po­e­ter ock­så kan va­ra små sjä­lar som in­te får si­na in­gi­vel­ser från ovan. God po­e­si är ald­rig pas­sé och all po­e­si be­hövs bå­de i fin­rum och i var­dag. Om li­vets me­ning är este­tisk för­djup­ning kan po­e­si för­vis­so i högs­ta grad va­ra människan be­hjälp­lig. Ock­så an­nars.

Det var hett. Det var sent. Det var en av de där änd­lö­sa Stock­holms­nät­ter­na på 90-ta­let. Jag ha­de just re­ci­te­rat Jim Mor­ri­sons ”I am the li­zard king, I can do anyt­hing” på ta­ket på en Fi­at och ram­lat ned. Knap­past nå­gon i kön till natt­klub­ben bred­vid var im­po­ne­rad. Vak­ter­na grab­ba­de tag i mig och drog mig in i ett bak­rum. Två kvin­nor be­rät­ta­de se­dan för po­li­sen att det lät som om nå­gon slog med te­le­fon­ka­ta­lo­ger mot en vägg. Ja, vi ha­de te­le­fon­ka­ta­lo­ger på den ti­den. Men någ­ra så­da­na an­vän­des in­te. Det var ba­ra helt van­li­ga ör­fi­lar. Fi­a­ten till­hör­de dörr­vak­tens far­mor.

Dub­bel otur allt­så. Att ha så då­lig smak i po­e­si och dess­utom sät­ta en buck­la i far­mors Fi­at. Dä­re­mot ha­de jag tu­ren att be­mö­tas på ett proff­sigt sätt av de två unga po­li­ser som ef­ter en halv­tim­me in­fann sig. Den ena var in­kän­nan­de och trev­lig. Den and­ra but­ter och sur. Även en ny­bör­jar­hu­li­gan som jag kun­de se att det var den be­ryk­ta­de good cop/bad cop-me­to­den.

De två rol­ler­na ver­kar skug­ga po­li­s­yr­ket in­te ba­ra i fik­tio­nen ut­an även som en åter­speg­ling av hur oli­ka vi är som män­ni­skor. Vi för­vän­tar oss att po­li­sen med risk för sitt eget liv ska skyd­da oss, hjäl­pa oss och stå för lag och rätt i sam­häl­let. Det gör de ock­så för det mesta. Men in­te al­la bor­de va­ra po­li­ser och det finns de som sak­nar vis­sa grund­läg­gan­de vär­de­ring­ar. Kanske är det en ned­nöt­nings­pro­cess ef­ter att ha job­bat med ”bu­set” i många år. El­ler så loc­kar helt en­kelt po­li­s­yr­ket en viss typ av män­ni­ska.

Jag vet att min ana­lys är på ni­vå med hob­bypsy­ko­lo­gens. Men pro­ble­met kvar­står. Hur ska Sve­ri­ge få 10 000 fler po­li­san­ställ­da till 2024 som är re­ge­ring­ens mål? Det­ta sam­ti­digt som hund­ra­tals po­li­ser slu­tar var­je år och plat­ser­na på po­lis­ut­bild­ning­ar­na ga­par tom­ma.

En av dem som kän­de sig hå­gad var Wil­li­am som sök­te in i maj i år. För SVT be­rät­tar han att bå­de be­gåv­nings­testet och per­son­lig­hets­testet gick bra. Men hos psy­ko­lo­gen tog det stopp. Den­ne vil­le ve­ta om Wil­li­am ha­de va­rit med om någ­ra trau­ma­tis­ka upp­le­vel­ser. Det ha­de han in­te. In­te hel­ler ha­de han be­hövt in­gri­pa vid slags­mål el­ler vid svå­ra olyc­kor. Hans liv ha­de va­rit har­mo­niskt på det sto­ra he­la ut­an stör­re sor­ger el­ler åt­hä­vor. Men Wil­li­am är in­te en­sam om att snubb­la på mål­snö­ret. En­ligt SVT är det en av fem som kla­rat al­la and­ra test som in­te får god­känt hos psy­ko­lo­gen. I stäl­let fick han rå­det att sö­ka job­bet som barnskö­ta­re el­ler job­ba in­om hem­tjänst.

Och när man lä­ser det­ta und­rar man na­tur­ligt­vis var­för? Al­la snu­tar be­hö­ver in­te va­ra testos­te­ronstin­na Gun­vald Lars­son-ty­per. Och vad be­gär egent­li­gen Rekry­te­rings­myn­dig­he­ten av den ängs­li­ga och trygg­hets­törs­tan­de ge­ne­ra­tion Z som tor­de ut­gö­ra ba­sen för kommande po­li­sa­spi­ran­ter? Som för­äl­der väc­ker det­ta så många obe­sva­ra­de frå­gor. Var­je pap­pas dröm är att ge si­na barn en be­kym­mers­fri upp­växt, be­fri­ad från svå­ra olyc­kor och våld. Nu kom­mer de­ras lyck­li­ga barn­dom att lig­ga dem i fa­tet. Bör man pla­ne­ra in någ­ra smär­re trau­man så de­ras dröm­mar om att bli po­lis in­te gru­sas? Kanske någ­ra ör­fi­lar …

Ti­di­ga­re har man sänkt be­gåv­nings­kra­ven för att kom­ma in på po­lis­hög­sko­lan men det har in­te hjälpt nämn­värt. En­ligt Af­ton­bla­det sök­te 17 000 per­so­ner ut­bild­ning­en för­ra året, men ba­ra drygt 650 an­togs. An­tag­nings­pro­ces­sen har fått kri­tik. Många ren­sas bort på grund av att de är an­norlun­da, an­ting­en sak­nar den kropps­li­ga fy­si­ken el­ler har nå­gon form av mil­da­re psy­ko­lo­gisk åkom­ma. El­ler som nå­gon på­pe­ka­de, en per­son som den fik­ti­va ka­rak­tä­ren Sa­ga Norén i tv-se­ri­en Bron, skul­le ald­rig ha kom­mit in på po­lis­hög­sko­lan. För många di­a­gno­ser. Även po­lis­pro­fes­sorn Leif GW Pers­son har ef­ter­lyst mer in­tel­lek­tu­a­li­tet och mind­re musk­ler hos po­lis­stu­den­ter­na.

Frå­gan om vär­de­ring­ar­na in­om po­liskå­ren har ak­tu­a­li­se­rats ef­ter Black Li­ves Mat­ter-pro­tes­ter­na i USA. Där ver­kar det som att var­je del­stat har si­na eg­na ut­bild­ning­ar och krav på po­li­ser­na. Kå­ran­dan är stark och det är säl­lan man får po­li­ser att vitt­na mot and­ra po­li­ser. Of­ta lig­ger an­tag­nings­kra­ven lägre än i Sve­ri­ge och Fin­land, som ock­så har lägre grad av po­lis­våld. In­te för att det sak­nas röt­ägg. För Fin­lands del un­der­lät­tas re­kry­te­ring­en av att så många gör sin värn­plikt.

Wil­li­am väg­rar att ge upp. Han kom­mer sö­ka jobb hos kri­mi­nal­vår­den för att få li­te mer kött på be­nen. Det hed­rar ho­nom. Även om trau­ma­tis­ka hän­del­ser kan da­na en ung män­ni­ska så är det in­te alls sä­kert att det gör hen till en bätt­re po­lis. Egent­li­gen är det en­da rå­det jag kan ge att ald­rig re­ci­te­ra po­e­si från ett bil­tak.

❞ En per­son som den fik­ti­va ka­rak­tä­ren Sa­ga Norén i tv-se­ri­en Bron, skul­le ald­rig ha kom­mit in på po­lis­hög­sko­lan. För många di­a­gno­ser. Även po­lis­pro­fes­sorn Leif GW Pers­son har ef­ter­lyst mer in­tel­lek­tu­a­li­tet och mind­re musk­ler hos po­lis­stu­den­ter­na.

 ??  ??
 ?? FOTO: VESA MOILANEN/LEHTIKUVA ?? Gräns­frå­gan har väckt myc­ket de­batt i Lapp­land där man är van att rö­ra
■ sig fritt över grän­sen.
FOTO: VESA MOILANEN/LEHTIKUVA Gräns­frå­gan har väckt myc­ket de­batt i Lapp­land där man är van att rö­ra ■ sig fritt över grän­sen.
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland