WHO: Det blir bara värre
– Det kommer inte att bli någon återgång till ett gammalt normalläge inom överskådlig framtid! WHO-chefen skrädde inte orden när han på måndagen varnade för konsekvenserna av att allt fler länder monterar ner sina insatser för att få bukt med coronaviruse
Efter det dystra rekordet i söndags om 230 000 nya fall av bekräftade coronasmittade under ett dygn konstaterats, präglades måndagens pressträff med WHO av oro för att utvecklingen går åt fel håll.
– Låt mig vara uppriktig. Allt för många länder går åt fel håll, sade WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus.
– Viruset är fortfarande samhällets fiende nummer ett, men handlingarna hos flera regeringar och hos flera människor speglar inte detta.
Fyra scenarier
Tedros Adhanom Ghebreyesus underströk också att trots att antalet dagliga dödsfall till följd av viruset ligger relativt stabilt finns det en hel del att oroa sig för. Han förklarade sedan att han ser fyra pågående scenarior framför sig. Nummer ett är de länder som har hög beredskap och som lyckats undvika större virusutbrott, nummer två är de som har större utbrott under kontroll, nummer tre är de länder som har börjat lätta på sina restriktioner men som är på väg att åka på bakslag. Nummer fyra är länder som enligt WHO-chefen befinner sig i en ”intensiv övergångsfas”.
Om regeringar inte genomför omfattande strategier för att stoppa spridningen av viruset och om människor inte följer de grundläggande hälsoprinciperna, så finns det bara en möjlig utveckling av pandemin, enligt Tedros Adhanom Ghebreyesus.
– Det kommer att bli värre, och värre, och värre.
Utökad testning
Över hela världen har cirka 570000 människor avlidit till följd av coronaviruset. Mer än 12,9 miljoner har konstaterats smittade sedan utbrottets början i Kina i slutet av förra året.
I vilken mån de växande covidsiffrorna beror på ökad smittspridning, eller om det på en del håll handlar om utökad testning och spårning, är oklart.
Flest nya konstaterade fall finns i USA, Brasilien, Indien och Sydafrika. Mexiko passerade i går Italien på listan av länder med flest registrerade avlidna i covid-19. Landet har därmed i absoluta tal det fjärde högsta dödstalet i världen.
Pandemin har inneburit en rejäl törn för det nordiska samarbetet, konstaterar ministern.
– Vi har tagit den stabila plattform vi har i Norden för givet, och sedan plötsligt står det militärer vid gränsen mot Norge. Det är oerhört dramatiskt. Vi har jobbat för att gränserna inte ska kännas i vardagen och nu är det så tydliga gränser att man blir väldigt bekymrad, säger svenska Nordenministern Anna Hallberg (S).
Hon tror till och med att det kan leda till motsättningar mellan ländernas befolkningar.
– Det är otroligt olyckligt. Det sätter sår och spår framöver och där har vi regeringar ett jätteansvar, säger hon.
Glada miner
När de nordiska statsministrarna möttes i Reykjavik förra året var humöret på topp.
– I Norden har vi gång på gång visat att vi är starkare tillsammans, deklarerade de.
De hade just lanserat sin gemensamma vision – att göra Norden till världens mest hållbara och integrerade region fram till år 2030.
Det har gått mindre än ett år sedan mötet, men bilden av samarbetet har helt förändrats.
När Öresundsbron, symbolen för dansk-svensk integration, firade 20-årsjubileum häromveckan, möttes bilister av gränskontroller. I
Haparanda har den tidigare symboliska gränsen mot Torneå förvandlats till en effektiv mur och norrmän flockas inte som vanligt i butiker och sommarhus i Bohuslän.
Och inget grannland vill helt öppna gränsen till Sverige.
– Den naturliga reflexen för 20 år sedan hade varit att nu ska vi lösa det här tillsammans, säger Johan Strang, Nordenforskare på Helsingfors universitet.
– Sedan flyktingkrisen 2015 har det blivit en universallösning på vilket politiskt problem som helst att stänga gränserna. Det är något som har hänt, säger han och pekar på en mer nationalistisk hållning.
Trött på dansk debatt
I danska medier är Sveriges statsepidemiolog Anders Tegnell numer ett välkänt ansikte. Sveriges hantering av pandemin och dödstalen toppar nyheterna. Att Sverige valt en annan väg än de andra nordiska länderna och hur gränsen mot Sverige ska hanteras diskuteras flitigt.
En som har tröttnat på hur den inhemska debatten går är Bertel Haarder, folketingsledamot för borgerliga Venstre och mångårig tidigare minister.
– Man behandlar andra länders medborgare som en större risk än de egna medborgarna, säger han till TT.
Han ifrågasätter stängda gränser som metod för att begränsa smittspridningen. Viruset känner inte av nationella gränser, man kan lika gärna stoppa trafiken vid Stora Bält som vid Öresund, resonerar han, apropå att Köpenhamnsområdet varit mer smittdrabbat än Skåne.
Haarder är ordförande i det nordiska Gränshinderrådet och anser att de nordiska länderna måste lära av misstagen inför nästa kris. Han vill se gemensamma beredskapskontakter och att länderna hjälper varandra mer. Och att man aldrig gör något vid gränsen utan att först förhandla med grannlandet i mycket god tid.
– Vi blev alla överraskade av hur svårt vi har haft att kommunicera med varandra innan vi fattade beslut, säger Bertel Haarder.
– De svenska ministrarna har rätt i att det nordiska samarbetet har skadats. Och det är framför allt Danmark, Norge och Finland som har gjort den skadan.
Önskar sig normalläge
Danmarks utrikesminister Jeppe Kofod (S) har tidigare sagt att orsaken till att det nordiska samarbetet tillfälligt begravts under pandemin är att Sverige skiljer sig från de andra länderna.
I ett mejlsvar till TT uttrycker han sig mer diplomatiskt:
”Jag tror inte att man kan hitta två grannländer, vars bilaterala relation inte har påverkats av den globala coronakrisen. Det gäller också i Norden. De normala samarbetsformerna har självfallet fått stå tillbaka till förmån för hantering av en hälsokris.”
Han beklagar att samarbetet har försämrats, men hoppas att det snart kan återgå till ”det normala”.
Norden som varumärke
Från 1950-talet fram till flyktingkrisen 2015 fungerade den nordiska passunionen utan större problem. Då stängdes gränser och i fjol införde Danmark gränskontroller för att hindra svenska kriminella att komma in i landet.
– Coronakrisen är snarare ett symtom på att allt inte står rätt till i samarbetet, säger forskaren Johan Strang.
Hans hypotes är att de styrande ser Norden mer som ett säljargument än en gemenskap.
– De har blivit mycket mer intresserade av att använda Norden som ett varumärke, till exempel för att marknadsföra mat. Det har fört bort fokus från att ta hand om vardagssamarbetet, säger han.
Han hävdar att det tidigare lades mer kraft och pengar på ett institutionaliserat samarbete, nu handlar det mer om projekt.
POESI Enligt Göran Schildt ansåg man långt tillbaka i tiden att poeterna fick sina ingivelser från ovan vilket gav dem speciell status. Schildt spekulerade i att detta var orsaken till att tidningarna ännu i dag recenserar poesi trots att böckerna endast säljs i något tiotal exemplar.
Visst har intresset för poesi åtminstone i Svenskfinland kraftig gått ned sedan 1930-talet. För några år sedan stötte jag på biblioteket på en diktsamling från 1920-talet. Till min förvåning fann jag att den var utgiven i hela sextusen exemplar. Under mitten av 1950-talet hade man ofta på ungdomsföreningars fester och liknande tillställningar recitation av dikter på programmet. I dag torde detta sällan om alls förekomma.
Har dagens poesi inget att ge läsarna? Har poesin i dag blivit en angelägenhet mellan poeter, stipendienämnder och kritiker? All stor konst bör ha en adress till många, medan poesin i Svenskfinland blivit en angelägenhet för esoteriska kotterier. Undantag finns givetvis, för att inte tala om den svenske favoriten Bruno K Öijer.
Rimmet har försvunnit ur poesin, kanske det är bra sett ur konstnärlig synpunkt, men rimmad dikt når oftast bättre fram. Den får dikten att svänga bättre, liksom rimmet i en sång. Detta har inte minst betydelse vid recitation.
En påtaglig rytm saknas ofta tyvärr i dagens poesi. Rytmen berör något i vårt inre som man inte riktigt kan förklara, men då den saknas känns den. Rytm är givetvis viktigt i musik som utan rytmisk accentuering känns mekanisk. Det är inte bara i musiken som rytmen betyder mycket, rytmen finns med i allt mänsklig aktivitet, allt från teater, dans till idrott. En suggestiv, smekande rytm förstärker diktens budskap, ger den lyftning samtidigt som den berör något oförklarligt i vårt inre. Obunden vers är givetvis inget hinder för en levande rytmisk spänst; det är bara vanligen svårare att uppnå denna då fästpunkter saknas. Exempelvis ovannämnda Öijer uppvisar i sina bästa stunder en underbar språkets flykt, ordens rytmiska dans. Postmodernisten Tomas Mikael Bäcks finstämda dikter med Vasamotiv har också en naturlig kongruens mellan rytm och bild.
För att en dikt ska ha en tilltalande rytmik krävs en grundrytm mot vilken rytmförskjutningar kan speglas, vilket ger dikten en rytmisk spänning, spänst. Den rytmiska spänningen kan ge dikten en dramatisk nerv som tilltalar vår inre rytmkänsla. Exempelvis den traditionella dikten Ängsullen av Jarl Hemmer, en naturdikt med tre strofer, som också tolkats som en dödsdikt (Thomas Ek) – får genom rytmförskjutningar i andra och tredje strofen, som man inte direkt lägger märke till, men som finns där, poetisk lyskraft som gör den till en full tia, inte minst med beaktande av det suveräna bildspråket. Tredje strofens första rad är ett naturligt ritardando för att strofens två sista stämningsfulla rader skall tona ut i ett vemodigt dröjande diminuendo.
Vart tog idyllen vägen? En reflekterande idyll kan man sakna bland allt mörker, ångest, snårighet och tillkortakommanden.
Dagens poesi har kanske mindre av reflexion, och kanhända mera poesi än den traditionella, vilket någon kan tycka är positivt ur konstnärlig synpunkt, men gör den mer svårtillgänglig för andra än de poetiska kotterierna. Ibland
tycker man sig se att livskänslan försvunnit och poesin mera känns som en skrivbordsprodukt. Med livskänsla avses inte den uppskruvade tonen intill det patetiska som man någon gång kan se exempelvis hos Södergran, utan den vibrerande närhet, den känslans friskhet som träffar själens innersta skrymslen.
Nåja, det var några spridda tankar och är inget försök att fortsätta den så kallade modernistdebatten. Då man i efterskott tagit del av de hätska angreppen i den debatten är det lätt att inse att poeter också kan vara små själar som inte får sina ingivelser från ovan. God poesi är aldrig passé och all poesi behövs både i finrum och i vardag. Om livets mening är estetisk fördjupning kan poesi förvisso i högsta grad vara människan behjälplig. Också annars.
Det var hett. Det var sent. Det var en av de där ändlösa Stockholmsnätterna på 90-talet. Jag hade just reciterat Jim Morrisons ”I am the lizard king, I can do anything” på taket på en Fiat och ramlat ned. Knappast någon i kön till nattklubben bredvid var imponerad. Vakterna grabbade tag i mig och drog mig in i ett bakrum. Två kvinnor berättade sedan för polisen att det lät som om någon slog med telefonkataloger mot en vägg. Ja, vi hade telefonkataloger på den tiden. Men några sådana användes inte. Det var bara helt vanliga örfilar. Fiaten tillhörde dörrvaktens farmor.
Dubbel otur alltså. Att ha så dålig smak i poesi och dessutom sätta en buckla i farmors Fiat. Däremot hade jag turen att bemötas på ett proffsigt sätt av de två unga poliser som efter en halvtimme infann sig. Den ena var inkännande och trevlig. Den andra butter och sur. Även en nybörjarhuligan som jag kunde se att det var den beryktade good cop/bad cop-metoden.
De två rollerna verkar skugga polisyrket inte bara i fiktionen utan även som en återspegling av hur olika vi är som människor. Vi förväntar oss att polisen med risk för sitt eget liv ska skydda oss, hjälpa oss och stå för lag och rätt i samhället. Det gör de också för det mesta. Men inte alla borde vara poliser och det finns de som saknar vissa grundläggande värderingar. Kanske är det en nednötningsprocess efter att ha jobbat med ”buset” i många år. Eller så lockar helt enkelt polisyrket en viss typ av människa.
Jag vet att min analys är på nivå med hobbypsykologens. Men problemet kvarstår. Hur ska Sverige få 10 000 fler polisanställda till 2024 som är regeringens mål? Detta samtidigt som hundratals poliser slutar varje år och platserna på polisutbildningarna gapar tomma.
En av dem som kände sig hågad var William som sökte in i maj i år. För SVT berättar han att både begåvningstestet och personlighetstestet gick bra. Men hos psykologen tog det stopp. Denne ville veta om William hade varit med om några traumatiska upplevelser. Det hade han inte. Inte heller hade han behövt ingripa vid slagsmål eller vid svåra olyckor. Hans liv hade varit harmoniskt på det stora hela utan större sorger eller åthävor. Men William är inte ensam om att snubbla på målsnöret. Enligt SVT är det en av fem som klarat alla andra test som inte får godkänt hos psykologen. I stället fick han rådet att söka jobbet som barnskötare eller jobba inom hemtjänst.
Och när man läser detta undrar man naturligtvis varför? Alla snutar behöver inte vara testosteronstinna Gunvald Larsson-typer. Och vad begär egentligen Rekryteringsmyndigheten av den ängsliga och trygghetstörstande generation Z som torde utgöra basen för kommande polisaspiranter? Som förälder väcker detta så många obesvarade frågor. Varje pappas dröm är att ge sina barn en bekymmersfri uppväxt, befriad från svåra olyckor och våld. Nu kommer deras lyckliga barndom att ligga dem i fatet. Bör man planera in några smärre trauman så deras drömmar om att bli polis inte grusas? Kanske några örfilar …
Tidigare har man sänkt begåvningskraven för att komma in på polishögskolan men det har inte hjälpt nämnvärt. Enligt Aftonbladet sökte 17 000 personer utbildningen förra året, men bara drygt 650 antogs. Antagningsprocessen har fått kritik. Många rensas bort på grund av att de är annorlunda, antingen saknar den kroppsliga fysiken eller har någon form av mildare psykologisk åkomma. Eller som någon påpekade, en person som den fiktiva karaktären Saga Norén i tv-serien Bron, skulle aldrig ha kommit in på polishögskolan. För många diagnoser. Även polisprofessorn Leif GW Persson har efterlyst mer intellektualitet och mindre muskler hos polisstudenterna.
Frågan om värderingarna inom poliskåren har aktualiserats efter Black Lives Matter-protesterna i USA. Där verkar det som att varje delstat har sina egna utbildningar och krav på poliserna. Kårandan är stark och det är sällan man får poliser att vittna mot andra poliser. Ofta ligger antagningskraven lägre än i Sverige och Finland, som också har lägre grad av polisvåld. Inte för att det saknas rötägg. För Finlands del underlättas rekryteringen av att så många gör sin värnplikt.
William vägrar att ge upp. Han kommer söka jobb hos kriminalvården för att få lite mer kött på benen. Det hedrar honom. Även om traumatiska händelser kan dana en ung människa så är det inte alls säkert att det gör hen till en bättre polis. Egentligen är det enda rådet jag kan ge att aldrig recitera poesi från ett biltak.
❞ En person som den fiktiva karaktären Saga Norén i tv-serien Bron, skulle aldrig ha kommit in på polishögskolan. För många diagnoser. Även polisprofessorn Leif GW Persson har efterlyst mer intellektualitet och mindre muskler hos polisstudenterna.