Hufvudstadsbladet

Co­ro­na­ma­ri

- Europe · European Space Agency

”Vet du, nu har jag hal­va hu­vu­det grått”, sa­de ku­si­nen, ”och kanske skall jag änt­li­gen slu­ta fär­ga hå­ret helt.”

Det blev rus­ning till ute­ser­ve­ring­ar­na, bib­li­o­te­ken och släkt­ka­la­sen då co­ro­na­re­strik­tio­ner­na lät­ta­des – men mest till fris­san. Det är av­gö­ran­de, vem vi mö­ter i spe­geln. Vem det san­na ore­tu­sche­ra­de ja­get är.

Fast co­ro­na­pan­de­min är lång­t­i­från ett av­slu­tat ka­pi­tel har man re­dan bör­jat skis­se­ra det ”nya nor­ma­la” då hös­tens ”and­ra våg” fort­fa­ran­de är en osan­no­lik chi­mär. Sce­na­ri­er­na för värl­den är tre: Allt blir bätt­re, vär­re, el­ler som för­ut. Men jag vill gö­ra ett sce­na­rio för mitt liv, nu! Jag vill ha ut­del­ning av den in­ve­ste­ring jag gjort i mig själv och det ge­men­sam­ma go­da. Nu om nå­gon­sin vill jag bör­ja ett är­li­ga­re liv. Jag vill bä­ra mitt livs hår grått.

Lär­do­mar­na från co­ro­na­ti­den fal­ler för min del tills vi­da­re i tre ka­te­go­ri­er: Onö­digt. Plikt. Gläd­je.

Så myc­ket blev över­flö­digt. Många rap­por­te­rar om njut­ning­en av ett lång­sam­ma­re liv, en mer av­ska­lad var­dag, mind­re be­hov av oli­ka slag. Det blev mind­re kon­sum­tion och shop­pan­de, me­ra di­gi­ta­la tjäns­ter, med­vet­na in­köp och postord­rar. Kanske in­såg vi hur myc­ket av vå­ra be­hov som egent­li­gen är osun­da be­ro­en­den. Hur kan jag ta till­va­ra det­ta och fort­sät­ta mitt downs­hif­tan­de el­ler åt­minsto­ne en mer med­ve­ten kon­sum­tion? Hur mot­står vi fres­tel­sen att fal­la till­ba­ka till den ”gam­la nor­ma­la” livssti­len? Hur kan den­na re­spit bli till en om­väl­van­de för­änd­ring för vår pla­net Jord?

Så myc­ket blev livsvik­tigt! Själ­va sjuk­do­men tyd­lig­gjor­de na­tur­ligt­vis vårt öm­se­si­di­ga be­ro­en­de. En för al­la, al­la för en – an­nars dör vi. Men även an­nat vi non­cha­le­rat blev nu av­gö­ran­de för häl­san, väl­be­fin­nan­det, li­vet. Jag syf­tar på be­rö­ring­en, den fy­sis­ka när­va­ron och rö­rel­sen. Tu­del­ning­en en­ligt in­komst, yr­ke, livs­si­tu­a­tion och ål­der blev krasst syn­lig även den. Vi­ru­set drab­ba­de oss in­te jäm­likt. Kanske fick vi al­la en möj­lig­het att kän­na och vi­sa em­pa­ti? Hur kan jag fort­sät­ta fo­ku­se­ra på det vä­sent­li­ga och upp­skat­ta de möjlighete­r till när­het som finns? Hur kan vi som sam­häl­le även fort­sätt­nings­vis vär­na om de äld­re, och in­te slänga dem till­ba­ka till den gam­la evig­hetska­ran­tä­nen? Hur or­kar vi, den mest auk­to­ri­tets­trog­na na­tio­nen i Eu­ro­pa, bå­de grans­ka och ly­da vå­ra be­sluts­fat­ta­re?

Så myc­ket gläd­je som fick stryk! Den re­dan ång­est­fyll­da fick bör­da på bör­da, den en­sam­me blev än­nu mer en­sam. Men än­då por­la­de gläd­jen upp ur små hem­li­ga käl­lor. In­för en stun­dan­de apo­ka­lyps plan­te­rar en fin­ne ett träd. Den na­tur­nä­ra var­dags­gläd­jens åter­komst töm­de bu­ti­ker på hund­val­par, plan­tor, garn, bå­tar och stu­gor. Hur kan jag bä­ra vi­da­re den­na för­nöj­sam­het och för­und­ran in­för var­da­gens små un­der och gläd­jeäm­nen? Hur kan vi väl­ja bort det som äter upp li­vets gläd­je, i co­ro­na­ma­ri-an­da? Hur kan vi lå­ta bli spek­ta­ku­lä­ra upp­le­vel­ser och fin­na den dju­pa gläd­jen i äk­ta erfarenhet­er? Hur kan vi bä­ra det gråa hå­ret stolt?

Vad har co­ro­nan lärt oss? Pro­fes­sor Esa Saa­ri­nen sam­man­fat­tar (HS 5.6.): ”Kanske vi in­ser att li­vet in­te är pre­sta­tion och kon­sum­tion, ut­an att vi är en del av na­tu­ren. Där­för skall vi ock­så vär­na om all dess skön­het.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland