Coronamari

”Vet du, nu har jag halva huvudet grått”, sade kusinen, ”och kanske skall jag äntligen sluta färga håret helt.”

Det blev rusning till uteserveringarna, biblioteken och släktkalasen då coronarestriktionerna lättades – men mest till frissan. Det är avgörande, vem vi möter i spegeln. Vem det sanna oretuscherade jaget är.

Fast coronapandemin är långtifrån ett avslutat kapitel har man redan börjat skissera det ”nya normala” då höstens ”andra våg” fortfarande är en osannolik chimär. Scenarierna för världen är tre: Allt blir bättre, värre, eller som förut. Men jag vill göra ett scenario för mitt liv, nu! Jag vill ha utdelning av den investering jag gjort i mig själv och det gemensamma goda. Nu om någonsin vill jag börja ett ärligare liv. Jag vill bära mitt livs hår grått.

Lärdomarna från coronatiden faller för min del tills vidare i tre kategorier: Onödigt. Plikt. Glädje.

Så mycket blev överflödigt. Många rapporterar om njutningen av ett långsammare liv, en mer avskalad vardag, mindre behov av olika slag. Det blev mindre konsumtion och shoppande, mera digitala tjänster, medvetna inköp och postordrar. Kanske insåg vi hur mycket av våra behov som egentligen är osunda beroenden. Hur kan jag ta tillvara detta och fortsätta mitt downshiftande eller åtminstone en mer medveten konsumtion? Hur motstår vi frestelsen att falla tillbaka till den ”gamla normala” livsstilen? Hur kan denna respit bli till en omvälvande förändring för vår planet Jord?

Så mycket blev livsviktigt! Själva sjukdomen tydliggjorde naturligtvis vårt ömsesidiga beroende. En för alla, alla för en – annars dör vi. Men även annat vi nonchalerat blev nu avgörande för hälsan, välbefinnandet, livet. Jag syftar på beröringen, den fysiska närvaron och rörelsen. Tudelningen enligt inkomst, yrke, livssituation och ålder blev krasst synlig även den. Viruset drabbade oss inte jämlikt. Kanske fick vi alla en möjlighet att känna och visa empati? Hur kan jag fortsätta fokusera på det väsentliga och uppskatta de möjligheter till närhet som finns? Hur kan vi som samhälle även fortsättningsvis värna om de äldre, och inte slänga dem tillbaka till den gamla evighetskarantänen? Hur orkar vi, den mest auktoritetstrogna nationen i Europa, både granska och lyda våra beslutsfattare?

Så mycket glädje som fick stryk! Den redan ångestfyllda fick börda på börda, den ensamme blev ännu mer ensam. Men ändå porlade glädjen upp ur små hemliga källor. Inför en stundande apokalyps planterar en finne ett träd. Den naturnära vardagsglädjens återkomst tömde butiker på hundvalpar, plantor, garn, båtar och stugor. Hur kan jag bära vidare denna förnöjsamhet och förundran inför vardagens små under och glädjeämnen? Hur kan vi välja bort det som äter upp livets glädje, i coronamari-anda? Hur kan vi låta bli spektakulära upplevelser och finna den djupa glädjen i äkta erfarenheter? Hur kan vi bära det gråa håret stolt?

Vad har coronan lärt oss? Professor Esa Saarinen sammanfattar (HS 5.6.): ”Kanske vi inser att livet inte är prestation och konsumtion, utan att vi är en del av naturen. Därför skall vi också värna om all dess skönhet.”