Fanny och Felix öser ur samma estetiska brunn
Vem skrev vad? Frågan infinner sig när recensenten hör Rödberg Trios inspelning av syskonen Fanny och Felix Mendelssohns kammarmusik.
Pappa Abraham företrädde en för sin tid gängse syn på kvinnor och musik när han för sin 14-åriga dotter deklarerade: ”Musiken kommer för honom (Felix) att bli ett yrke, medan den för dig förblir en prydnad; aldrig må den bli din tillvaros fundament eller dagliga liv.”
Inte skoj att höra, därtill hade Fanny Mendelssohn fått exakt samma utbildning och var minst lika begåvad som sin fyra år yngre bror Felix. Konsertpianistkarriären rann ut i sanden, även om Felix erkände att hon var den bättre pianisten av dem, men komponerandet stretade hon på med, om än i motvind och trots att familjen, groteskt nog, förbjöd henne att låta publicera sin musik.
Ett av hennes sista verk innan hon 1847 avled i hjärnblödning, blott 41 år gammal, var pianotrion i d-moll. Det är ett härligt fräscht, innerligt passionerat och formmässigt gediget stycke, som gott och väl kan mäta sig med lillebrors verk för samma besättning och därtill skvallrar om att hon befann sig i en spännande stilistisk utvecklingsfas.
Pärlande friskt spel
Felix Mendelssohns kammarmusik är förvånansvärt förbisedd, även om första pianotrion i d-moll hör till de oftare framförda alstren. Den mer mörkstämt dramatiska andra trion i c-moll (1845) är dock det starkare verket och på nya Albaskivan hittar Rödberg Trio en för estetiken minst sagt adekvat klanglig, och överlag tolkningsmässig, profil.
Joonas Ahonen lockar fram ett pärlande friskt spel ur Tuija Hakkilas Joseph Böhm-flygel från 1828 – ett instrument som sannolikt hade klingat tryggt och trevligt i syskonen Mendelssohns öron – Antti Tikkanen behandlar, sin vana trogen, sin Stradivarius med yttersta uttrycksmässiga omsorg och spänst och Markus Hohtis cello är själva kittet, som binder samman musicerandet.
I Fannys trio lyckas man åter kalibrera den exakt rätta balansen mellan extrovert virtuositet och introvert lyrism och speciellt den brett upplagda första satsen framstår här som en kompositions- och känslomässig helhet, vars samtliga parametrar har funnit sina optimala positioner.
På samma bana
Visst hade det suttit bra med
Fannys trio som biffen mellan de två triorna av Felix – utrymmet hade gott och väl förslagit – men idén var förstås att presentera ett verk var av syskonen vars yrkesbanor följt samma spår och tanken infinner sig osökt: skulle man på basis av det hörda kunna säga vem som skrivit vad?
Det fjäderlätta scherzot i Felix trio röjer sannolikt upphovsmannen, men vad de övriga satserna anbelangar är jag ärligt talat inte så säker och motsvarande sats i Fannys trio, en kortkort Lied, hade Felix kunnat vara stolt över. Därmed inte sagt att syskonen på något sätt skulle kopiera varandra, men det är klart att de i mångt och mycket öser ur samma estetiska brunn.
Verkpresentationen lyser med sin frånvaro – enligt musikerna står den informationen att finna på annat håll – och i stället får vi ta del av pianisten Matleena Nymans raljerande kria om kvinnans roll i dagens musikliv. En text, som antingen retar gallfeber på läsaren eller får den att hoppa högt av förtjusning. Välj själv!