Fan­ny och Fe­lix öser ur sam­ma este­tis­ka brunn

Vem skrev vad? Frå­gan in­fin­ner sig när re­cen­sen­ten hör Röd­berg Tri­os in­spel­ning av sys­ko­nen Fan­ny och Fe­lix Men­dels­sohns kam­mar­mu­sik.

Hufvudstadsbladet - - Kultur - MATS LILJEROOS

Pap­pa Abra­ham fö­re­träd­de en för sin tid gängse syn på kvin­nor och mu­sik när han för sin 14-åri­ga dot­ter de­kla­re­ra­de: ”Mu­si­ken kom­mer för ho­nom (Fe­lix) att bli ett yr­ke, me­dan den för dig för­blir en pryd­nad; ald­rig må den bli din till­va­ros fun­da­ment el­ler dag­li­ga liv.”

In­te skoj att hö­ra, där­till ha­de Fan­ny Men­dels­sohn fått ex­akt sam­ma ut­bild­ning och var minst li­ka be­gå­vad som sin fy­ra år yng­re bror Fe­lix. Kon­sert­pi­a­nist­kar­riä­ren rann ut i san­den, även om Fe­lix er­kän­de att hon var den bätt­re pi­a­nis­ten av dem, men kom­po­ne­ran­det stre­ta­de hon på med, om än i mot­vind och trots att fa­mil­jen, gro­teskt nog, för­bjöd hen­ne att lå­ta pub­li­ce­ra sin mu­sik.

Ett av hen­nes sista verk in­nan hon 1847 av­led i hjärn­blöd­ning, blott 41 år gam­mal, var pi­a­notri­on i d-moll. Det är ett här­ligt fräscht, in­ner­ligt pas­sio­ne­rat och form­mäs­sigt ge­di­get styc­ke, som gott och väl kan mä­ta sig med lil­le­brors verk för sam­ma be­sätt­ning och där­till skvall­rar om att hon be­fann sig i en spän­nan­de sti­lis­tisk ut­veck­lings­fas.

Pär­lan­de friskt spel

Fe­lix Men­dels­sohns kam­mar­mu­sik är för­vå­nans­värt för­bi­sedd, även om förs­ta pi­a­notri­on i d-moll hör till de of­ta­re fram­för­da alst­ren. Den mer mörk­stämt dra­ma­tis­ka and­ra tri­on i c-moll (1845) är dock det star­ka­re ver­ket och på nya Al­ba­ski­van hit­tar Röd­berg Trio en för es­te­ti­ken minst sagt ade­kvat klang­lig, och över­lag tolk­nings­mäs­sig, pro­fil.

Joo­nas Aho­nen loc­kar fram ett pär­lan­de friskt spel ur Tui­ja Hak­ki­las Jo­seph Böhm-fly­gel från 1828 – ett in­stru­ment som san­no­likt ha­de kling­at tryggt och trev­ligt i sys­ko­nen Men­dels­sohns öron – Ant­ti Tik­ka­nen be­hand­lar, sin va­na tro­gen, sin Stra­di­va­ri­us med yt­ters­ta ut­trycks­mäs­si­ga om­sorg och spänst och Mar­kus Hoh­tis cel­lo är själ­va kit­tet, som bin­der sam­man mu­si­ce­ran­det.

I Fan­nys trio lyc­kas man åter ka­libre­ra den ex­akt rät­ta ba­lan­sen mel­lan ex­tro­vert vir­tu­o­si­tet och in­tro­vert ly­rism och spe­ci­ellt den brett upp­lag­da förs­ta sat­sen fram­står här som en kom­po­si­tions- och känslo­mäs­sig hel­het, vars samt­li­ga pa­ra­met­rar har fun­nit si­na op­ti­ma­la po­si­tio­ner.

På sam­ma ba­na

Visst ha­de det sut­tit bra med

Fan­nys trio som bif­fen mel­lan de två tri­or­na av Fe­lix – ut­rym­met ha­de gott och väl för­sla­git – men idén var för­stås att pre­sen­te­ra ett verk var av sys­ko­nen vars yr­kes­ba­nor följt sam­ma spår och tan­ken in­fin­ner sig osökt: skul­le man på ba­sis av det hör­da kun­na sä­ga vem som skri­vit vad?

Det fjä­der­lät­ta scher­zot i Fe­lix trio rö­jer san­no­likt upp­hovs­man­nen, men vad de öv­ri­ga sat­ser­na an­be­lang­ar är jag är­ligt ta­lat in­te så sä­ker och mot­sva­ran­de sats i Fan­nys trio, en kort­kort Li­ed, ha­de Fe­lix kun­nat va­ra stolt över. Där­med in­te sagt att sys­ko­nen på nå­got sätt skul­le ko­pi­e­ra varand­ra, men det är klart att de i mångt och myc­ket öser ur sam­ma este­tis­ka brunn.

Verk­pre­sen­ta­tio­nen ly­ser med sin från­va­ro – en­ligt mu­si­ker­na står den in­for­ma­tio­nen att fin­na på an­nat håll – och i stäl­let får vi ta del av pi­a­nis­ten Mat­le­e­na Ny­mans ral­je­ran­de kria om kvin­nans roll i da­gens mu­sik­liv. En text, som an­ting­en re­tar gall­fe­ber på lä­sa­ren el­ler får den att hop­pa högt av för­tjus­ning. Välj själv!

KAM­MAR­MU­SIK The Men­dels­sohn Sib­lings Röd­berg Trio (Joo­nas Aho­nen, pi­a­no, Ant­ti Tik­ka­nen, vi­o­lin, Mar­kus Hoh­ti, cel­lo) spe­lar pi­a­notri­or av Fan­ny och Fe­lix Men­dels­sohn. (Al­ba)

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.