Por­trätt av mång­bott­nat hus­djur

And­ra de­len i HBL:s djur­se­rie hand­lar om ljuv­li­ga kat­ter. Ma­lin Slot­te tar med lä­sa­ren in i den brit­tis­ka för­fat­ta­ren Do­ris Les­sings av fyr­fo­ta­de vän­ner be­fol­ka­de värld.

Hufvudstadsbladet - - Front Page - Fo­to: moStP­ho­toS

Den här tex­ten ska hand­la om den kanske främs­ta katt­bo­ken av dem al­la, om man med katt­bok av­ser en lit­te­rär bok som ut­tryck­li­gen hand­lar om kat­ten som katt, in­te en bok där kat­ten fun­ge­rar som sym­bol. Boken är skri­ven av No­bel­pris­ta­ga­ren och kat­täls­ka­ren Do­ris Les­sing (1919– 2013). I he­la sitt liv lev­de hon med kat­ter. Det finns fo­to­gra­fi­er där hon sme­ker dem och hål­ler dem i sin famn.

Hen­nes On cats (Om kat­ter) från 2002 är en sam­lingsvo­lym be­stå­en­de av tre katt­be­rät­tel­ser ut­giv­na åren 1967, 1993 och 2000. Den hand­lar om kat­ter­na i hen­nes liv, från upp­väx­ten på en farm i då­va­ran­de Syd­rho­desia, till vux­en­li­vet i en fat­tig Lon­donstads­del. Det hand­lar om allt från halv­vil­da farm­kat­ter vars funk­tion är nyt­tans, att hål­la ef­ter ska­de­djur, till bort­skäm­da tam­kat­ter, håll­na för sin egen skull, va­na vid be­kväm­lig­het, mat och hus­rum. Där­till öpp­nar Les­sing sitt hem för kat­ter som be­hö­ver det, ut­sat­ta kat­ter, kat­ter från ga­tan.

Fy­ra kat­ter fram­står som cen­tra­la i hen­nes liv. En be­ty­dan­de del av boken upp­tas av det kin­ki­ga sam­spe­let och kon­kur­ren­sen mel­lan två ri­va­li­se­ran­de hon­kat­ter, en­dast kal­la­de den gråa kat­ten och den svar­ta kat­ten, som le­ver un­der sam­ma tak och har svårt att ac­cep­te­ra varand­ra. Den gråa kat­ten be­skrivs som en skön­het: ”full­än­dad, ut­sökt, en drott­ning”, en katt ”med tyc­ke av le­o­pard och orm, med drag av fjä­ril och ugg­la, ett mi­ni­a­tyr­le­jon med stål­klor att mör­da med”. Men Les­sing por­trät­te­rar hen­ne ock­så som ko­kett, få­fäng och yt­terst själ­med­ve­ten.

En egen del i boken får Les­sings fa­vo­rit­katt, en svart­vit, sti­lig, stor ha­ne kal­lad El Mag­ni­fi­co som får ena fram­be­net am­pu­te­rat ef­ter att ha drab­bats av can­cer i det (och på så sätt får någ­ra år till i li­vet).

Räv­päls med elds­lå­gor

Men det är de­len om den röd­päl­sa­de kat­ten Ru­fus som träf­far star­kast i hjär­tat. Det hand­lar in­te ba­ra om det rö­ran­de fak­tum att Ru­fus är en främ­man­de, tro­li­gen hem­lös katt som bör­jar föl­ja ef­ter för­fat­ta­ren på ga­tan, och som med hjälp av sin klok­het och sitt vin­nan­de sätt lyc­kas ta sig in i hen­nes hjär­ta och hem.

Det hand­lar ock­så om ren och skär iden­ti­fi­ka­tion, om min egen fä­bless för just rö­da bond­han­kat­ter. Jag har haft fy­ra i mitt liv; två väx­te jag upp med, och som vux­en har jag haft två, först Stig som blev tret­ton och läm­na­de ett så stort hål ef­ter sig att han kän­des omöj­lig att er­sät­ta. Lika­fullt flyt­ta­de än­då Bengt så små­ning­om in, även han röd som en räv i päl­sen.

Så här be­skri­ver Les­sing sin äls­ka­de rö­ding Ru­fus: ”Han var en van­vår­dad katt vars smut­si­ga päls to­va­de sig över den mag­ra ryg­gen. Men fär­gen på päl­sen var un­der­bar – som en räv­päls med dan­san­de elds­lå­gor i. Han var som man sä­ger en ’hel’ katt. Han ha­de si­na två fi­na päls­kläd­da te­stik­lar kvar un­der svan­sen.”

När det gäl­ler kat­tens sex­u­a­li­tet är Les­sing i det när­mas­te en kastra­tions­mot­stån­da­re. ”Det är nå­got fruk­tans­värt det som vi gör med des­sa djur. Men vi är väl tvung­na till det”, kon­sta­te­rar hon. Hon lå­ter si­na hon­kat­ter fö­da kull ef­ter kull – och när an­ta­let kat­ter går över styr mås­te det, som i al­la ti­der, åt­gär­das. Ge­nom av­liv­ning. Hur det­ta går till be­spa­rar hon oss, men det fram­går att det är svårt, sät­ter spår, rent av är trau­ma­ti­se­ran­de.

Ec­ce Fe­lis ca­tus

Les­sings kat­ter sover i hen­nes säng, sit­ter bred­vid hen­ne när hon lä­ser, de täv­lar om hen­nes gunst, om att bli hu­sets förs­ta katt. Hon för dem till ve­te­ri­nä­ren när de är sju­ka, vår­dar dem när de är kon­va­le­scen­ter, in­stru­e­rar dem i hur de ska ta hand om si­na ung­ar när de än­nu är unga, oer­far­na möd­rar.

Men fram­för allt iakt­tar Les­sing si­na kat­ter mi­nu­ti­öst. Och hon upp­täc­ker myc­ket i dem. Hon ser mins­ta skift­ning, blick, av­sikt, tan­ke, be­räk­ning och list. Hon le­ver sig in, tol­kar, grubb­lar och får in­sik­ter om des­sa mys­te­ri­ö­sa djur. Det är ro­ligt, tra­giskt, väli­akt­ta­get och käns­ligt re­gi­stre­rat.

Att ha katt är näm­li­gen att be­und­ra den – det vet var­je katt­ä­ga­re – för­und­ras över dess främ­man­de­skap, nju­ta av dess skön­het. Att ha katt är att för­sö­ka för­stå dess re­ak­tio­ner och be­te­en­de, na­tur­ligt­vis ut­i­från det som vi som män­ni­skor vet om att fin­nas till, tän­ka och kän­na. Ris­ken är att över­tol­ka, att se män­ni­skan i kat­ten mer än kat­ten i kat­ten. I Les­sings blick är kat­ten kom­plex, mång­bott­nad, men hon för­mänsk­li­gar den i all­män­het in­te.

Än­då finns det till­fäl­len då man kan ifrå­ga­sät­ta bå­de det hon tror om kat­tens kon­se­kven­stän­kan­de och hur hon själv be­ter sig som mat­mor. Som när hon in­gri­per i ri­va­li­te­ten mel­lan den gråa och svar­ta kat­ten, och skri­ver: ”Den här gång­en slog jag gråa kat­ten myc­ket hårt, och jag sa åt hen­ne vad jag an­såg om hen­ne. Hon för­stod myc­ket bra.”

Sorg, skuld, smär­ta

Men det hör till un­dan­ta­gen. Les­sings katt­skild­ring­ar är in­te gråt­mil­da

el­ler sme­ti­ga, även om hon ibland tillå­ter sig att fa­ra ut i ly­risk lov­sång: ”Å, katt, ut­brast el­ler väd­ja­de jag – vack­ra vack­ra katt! Lju­u­uv­li­ga katt! Raf­fi­ne­ra­de katt! Sil­keskatt! Katt som mjuk ugg­la, katt med tas­sar som fjä­ri­lar, katt­kle­nod, katt­mi­ra­kel! Katt, katt, katt, katt.”

Katt­por­trät­ten i Om kat­ter har ex­i­sten­ti­el­la di­men­sio­ner. De hand­lar om liv och död, att fö­das och åld­ras, till­gi­ven­het och ri­va­li­tet, kat­ters ut­satt­het, ga­pet mel­lan ar­ter­na, ett av­stånd som i viss mån kanske är möj­ligt att över­bryg­ga. Om kat­ter är ing­et lit­te­ra­tu­rens mot­sva­rig­het till sol­ned­gång­ar, ing­en kitsch, in­te tri­vi­alt, ing­et pjol­ler. No­bel­pris­ta­ga­ren Les­sing an­vän­der he­la sin pa­lett, al­la si­na mäs­ter­ligt be­härs­ka­de red­skap, för att le­van­de­gö­ra des­sa per­son­lig­he­ter, med si­na egen­he­ter och ir­ri­te­ran­de drag, men al­la på sitt sätt char­me­ran­de och un­der­ba­ra.

Det är nå­got med det­ta be­trak­tan­de över art­grän­sen som i all sin osen­ti­men­ta­li­tet är hjärt­skä­ran­de. Det finns nå­got on­å­bart och sorg­ligt i hur oli­ka pre­di­ka­ment vi har som va­rel­ser. Vi på­minns om att kat­ten egent­li­gen är rätts­lös, hur den le­ver helt på män­ni­skans nå­der.

”Den som har känt kat­ter, haft kat­ter i he­la sitt liv, har kvar en grund­ton av sorg, helt an­norlun­da än den man kän­ner in­för män­ni­skor: den är sam­man­satt av smär­ta över de­ras hjälp­lös­het, av skuld å al­las vå­ra väg­nar.”

FO­TO: MA­LIN SLOT­TE

Do­ris Les­sings katt­por­trätt har rent ex­i­sten­ti­el­la di­men­sio­ner.

FIK­TION/ FACKLITTER­ATUR Do­ris Les­sing Om kat­ter Fo­rum 2007; över­sätt­ning Har­ri­et Al­fons, Jad­wi­ga P. We­strup, An­ni­ka Preis, Sol­veig Nel­linge)

FO­TO: MA­LIN SLOT­TE

Al­la som haft katt vet att till­va­ron går ut på att be­und­ra den, för­und­ras och för­sö­ka tol­ka den.

FO­TO: MA­LIN SLOT­TE

”Den som har känt kat­ter, haft kat­ter i he­la sitt liv, har kvar en grund­ton av sorg”.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.