Porträtt av mångbottnat husdjur
Andra delen i HBL:s djurserie handlar om ljuvliga katter. Malin Slotte tar med läsaren in i den brittiska författaren Doris Lessings av fyrfotade vänner befolkade värld.
Den här texten ska handla om den kanske främsta kattboken av dem alla, om man med kattbok avser en litterär bok som uttryckligen handlar om katten som katt, inte en bok där katten fungerar som symbol. Boken är skriven av Nobelpristagaren och kattälskaren Doris Lessing (1919– 2013). I hela sitt liv levde hon med katter. Det finns fotografier där hon smeker dem och håller dem i sin famn.
Hennes On cats (Om katter) från 2002 är en samlingsvolym bestående av tre kattberättelser utgivna åren 1967, 1993 och 2000. Den handlar om katterna i hennes liv, från uppväxten på en farm i dåvarande Sydrhodesia, till vuxenlivet i en fattig Londonstadsdel. Det handlar om allt från halvvilda farmkatter vars funktion är nyttans, att hålla efter skadedjur, till bortskämda tamkatter, hållna för sin egen skull, vana vid bekvämlighet, mat och husrum. Därtill öppnar Lessing sitt hem för katter som behöver det, utsatta katter, katter från gatan.
Fyra katter framstår som centrala i hennes liv. En betydande del av boken upptas av det kinkiga samspelet och konkurrensen mellan två rivaliserande honkatter, endast kallade den gråa katten och den svarta katten, som lever under samma tak och har svårt att acceptera varandra. Den gråa katten beskrivs som en skönhet: ”fulländad, utsökt, en drottning”, en katt ”med tycke av leopard och orm, med drag av fjäril och uggla, ett miniatyrlejon med stålklor att mörda med”. Men Lessing porträtterar henne också som kokett, fåfäng och ytterst själmedveten.
En egen del i boken får Lessings favoritkatt, en svartvit, stilig, stor hane kallad El Magnifico som får ena frambenet amputerat efter att ha drabbats av cancer i det (och på så sätt får några år till i livet).
Rävpäls med eldslågor
Men det är delen om den rödpälsade katten Rufus som träffar starkast i hjärtat. Det handlar inte bara om det rörande faktum att Rufus är en främmande, troligen hemlös katt som börjar följa efter författaren på gatan, och som med hjälp av sin klokhet och sitt vinnande sätt lyckas ta sig in i hennes hjärta och hem.
Det handlar också om ren och skär identifikation, om min egen fäbless för just röda bondhankatter. Jag har haft fyra i mitt liv; två växte jag upp med, och som vuxen har jag haft två, först Stig som blev tretton och lämnade ett så stort hål efter sig att han kändes omöjlig att ersätta. Likafullt flyttade ändå Bengt så småningom in, även han röd som en räv i pälsen.
Så här beskriver Lessing sin älskade röding Rufus: ”Han var en vanvårdad katt vars smutsiga päls tovade sig över den magra ryggen. Men färgen på pälsen var underbar – som en rävpäls med dansande eldslågor i. Han var som man säger en ’hel’ katt. Han hade sina två fina pälsklädda testiklar kvar under svansen.”
När det gäller kattens sexualitet är Lessing i det närmaste en kastrationsmotståndare. ”Det är något fruktansvärt det som vi gör med dessa djur. Men vi är väl tvungna till det”, konstaterar hon. Hon låter sina honkatter föda kull efter kull – och när antalet katter går över styr måste det, som i alla tider, åtgärdas. Genom avlivning. Hur detta går till besparar hon oss, men det framgår att det är svårt, sätter spår, rent av är traumatiserande.
Ecce Felis catus
Lessings katter sover i hennes säng, sitter bredvid henne när hon läser, de tävlar om hennes gunst, om att bli husets första katt. Hon för dem till veterinären när de är sjuka, vårdar dem när de är konvalescenter, instruerar dem i hur de ska ta hand om sina ungar när de ännu är unga, oerfarna mödrar.
Men framför allt iakttar Lessing sina katter minutiöst. Och hon upptäcker mycket i dem. Hon ser minsta skiftning, blick, avsikt, tanke, beräkning och list. Hon lever sig in, tolkar, grubblar och får insikter om dessa mysteriösa djur. Det är roligt, tragiskt, väliakttaget och känsligt registrerat.
Att ha katt är nämligen att beundra den – det vet varje kattägare – förundras över dess främmandeskap, njuta av dess skönhet. Att ha katt är att försöka förstå dess reaktioner och beteende, naturligtvis utifrån det som vi som människor vet om att finnas till, tänka och känna. Risken är att övertolka, att se människan i katten mer än katten i katten. I Lessings blick är katten komplex, mångbottnad, men hon förmänskligar den i allmänhet inte.
Ändå finns det tillfällen då man kan ifrågasätta både det hon tror om kattens konsekvenstänkande och hur hon själv beter sig som matmor. Som när hon ingriper i rivaliteten mellan den gråa och svarta katten, och skriver: ”Den här gången slog jag gråa katten mycket hårt, och jag sa åt henne vad jag ansåg om henne. Hon förstod mycket bra.”
Sorg, skuld, smärta
Men det hör till undantagen. Lessings kattskildringar är inte gråtmilda
eller smetiga, även om hon ibland tillåter sig att fara ut i lyrisk lovsång: ”Å, katt, utbrast eller vädjade jag – vackra vackra katt! Ljuuuvliga katt! Raffinerade katt! Silkeskatt! Katt som mjuk uggla, katt med tassar som fjärilar, kattklenod, kattmirakel! Katt, katt, katt, katt.”
Kattporträtten i Om katter har existentiella dimensioner. De handlar om liv och död, att födas och åldras, tillgivenhet och rivalitet, katters utsatthet, gapet mellan arterna, ett avstånd som i viss mån kanske är möjligt att överbrygga. Om katter är inget litteraturens motsvarighet till solnedgångar, ingen kitsch, inte trivialt, inget pjoller. Nobelpristagaren Lessing använder hela sin palett, alla sina mästerligt behärskade redskap, för att levandegöra dessa personligheter, med sina egenheter och irriterande drag, men alla på sitt sätt charmerande och underbara.
Det är något med detta betraktande över artgränsen som i all sin osentimentalitet är hjärtskärande. Det finns något onåbart och sorgligt i hur olika predikament vi har som varelser. Vi påminns om att katten egentligen är rättslös, hur den lever helt på människans nåder.
”Den som har känt katter, haft katter i hela sitt liv, har kvar en grundton av sorg, helt annorlunda än den man känner inför människor: den är sammansatt av smärta över deras hjälplöshet, av skuld å allas våra vägnar.”