Bra för krop­pen och sjä­len.

Hag­näs­ka­jen, Aspnäs­ga­tan, Sör­näs strand­väg. Få­gel­viks­grän­den, Göks­gränd, Ta­vast­vä­gen. Vart är Ax­med Bah­jad egent­li­gen på väg? Ing­en­stans. Han ska ba­ra gå. Och om nå­gon vill ut­by­ta ett ord med ho­nom på fins­ka el­ler svens­ka, då blir han glad. För han har al

Hufvudstadsbladet - - Front Page - BILLE SIRÉN bille.si­ren@ksf­me­dia.fi

Ibland kom­bi­ne­rar han al­la si­na tre in­tres­sen. Han tar med sig kas­se­ra­de böc­ker från bib­li­o­tek och de­lar ut dem till folk på ga­tan. Men in­te i dag. Han ska ba­ra boc­ka av någ­ra ga­tor i Sör­näs. Gå, och tit­ta. Gå, och tit­ta. För det mår hans kropp och själ bra av.

Träf­fen är spi­kad. Kloc­kan 10 på Va­sask­vä­ren.

El­ler ja, frå­gar man dem som häng­er på Va­sask­vä­ren he­ter stäl­let Evi­ga val­bor­gens torg el­ler Pi­ri­to­ri, ef­ter am­fe­ta­mi­net som ska by­ta hand där.

En man står på tor­get. Han är iklädd blå jog­gings­kor, lö­sa jeans och en bei­ge ka­vaj och he­ter Ax­med Bah­jad. Ax­med har åkt in till Sör­näs med buss från sitt hem i Soc­ken­bac­ka.

Ax­med Bah­jad står ba­ra någ­ra mi­nu­ter för sig själv, in­nan en an­nan man kom­mer fram till ho­nom. Han ving­lar fram till Ax­med, pre­sen­te­rar sig som ”Ju­ris­ten”, och för­kun­nar stolt att han in­te lyss­nar på po­li­sen, ba­ra på ad­vo­ka­ter. Fra­sen är så bra så han upp­re­par den.

Ax­med nic­kar. Ja­ha, okej. En stund står Ju­ris­ten där. Sen drar han hör­lu­rar­na över hu­vu­det och fort­sät­ter bort­åt Helsing­e­ga­tan. – Ta hand om dig! hoj­tar Ju­ris­ten. Så­da­na som Ju­ris­ten kom­mer of­ta fram till Ax­med på Helsing­fors ga­tor. Män­ni­skor kän­ner sig en­sam­ma och vill pra­ta med and­ra, tror Ax­med. Så han har ut­veck­lat knep för att folk ska vå­ga när­ma sig ho­nom.

– Håll in­te hän­der­na bakom ryg­gen. Det gör folk miss­tänk­sam­ma. Han vif­tar med hän­der­na i vädret. – Nä­men tit­ta! Är det in­te so­len som tit­tar fram! Sånt kan man sä­ga. Och så ler man. Då vill män­ni­skor pra­ta.

På den vägen har han lärt kän­na den pen­sio­ne­ra­de tand­lä­ka­ren med gångsta­var­na, 82 år, som ha­de en 30-årings bi­ceps. Fy­sik­pro­fes­sorn som er­bjöd sig att lä­ra Ax­med fins­ka. Ex-sjuk­skö­ters­kan vars dot­ter job­bar för FN i Ukrai­na. Jar­mo, jour­na­lis­ten som gär­na be­rät­tar allt om vad fa­mil­jen har på gång. Och många, många fler. Men var­för ta­lar för­bi­pas­se­ran­de med Ax­med? Kanske för att han har all tid i värl­den.

– Härom­da­gen sat­te jag mig ned ut­an­för en kyr­ka. Jag var trött ef­ter en lång pro­me­nad. En kvin­na slog sig ned bred­vid mig och vi bör­ja­de pra­ta. Hen­nes man ha­de ny­li­gen gått bort, de ha­de va­rit gif­ta i 50 år, och bar­nen ha­de se­dan länge flyt­tat ut. Hon kän­de sig en­sam.

– Om vi in­te tar hand om vå­ra äld­re, då kol­lap­sar sam­häl­let. Vi be­hö­ver varand­ra. Och att in­te ha tid, det är ett svagt ar­gu­ment. Ba­ra 20 mi­nu­ter kan gö­ra skill­nad.

Till på kö­pet får Ax­med lä­ra sig fins­ka. Han har in­te ta­git lek­tio­ner se­dan han kom till Fin­land, ut­an lär sig ge­nom att pra­ta med folk på ga­tan.

– Och svens­ka vill jag ock­så lä­ra mig! Hur sä­ger ni det? ”Ha det bra?” Okej. ”Tack så myc­ket”. ”Ha det bra!”

Till var­dags un­der­vi­sar han barn i ål­dern 6–18 i kre­a­tivt skri­van­de. Han äls­kar böc­ker, och har läst uppe­mot 1 500 böc­ker en­ligt egen ut­sa­go. I år ska han slå re­kord. 700 böc­ker.

Ef­ter pro­me­na­den ska han hem och av­slu­ta tre böc­ker han har på gång.

En stor del av de böc­ker han läst, om­kring 30 styc­ken, hand­lar om hans fa­vo­rit­hob­by och livs­stil. Gång.

Ibland kom­bi­ne­rar han si­na hob­by­er. Han ploc­kar med sig kas­se­ra­de böc­ker från bib­li­o­tek och de­lar ut dem åt folk på ga­tan. Många hör av sig per mejl till Ax­med och tac­kar ho­nom.

Vi tras­kar i väg mot Havs­ha­gen. Den stic­kan­de luk­ten av urin på Va­sask­vä­ren byts ut mot bygg­damm från Kur­van.

Plöts­ligt är Ax­med in­te läng­re med oss. Han har stan­nat vid kors­ning­en. – Ur­säk­ta ... Ur fic­kan ploc­kar han upp sin mo­bil och för den mot skyl­ten. Ter­rass­ga­tan. Ax­med har bott i Helsing­fors i 18 må­na­der, men här har han ald­rig gått förr, vill han min­nas.

Fär­den går vi­da­re upp­för bac­ken. Vi tar väns­ter in på Tor­kelsga­tan. Ax­med stan­nar. Räc­ker upp si­na två ar­mar, tit­tar sig om­kring.

Så här fort­sät­ter han. Göks­gränd. Få­gel­viks­grän­den. Eko­ga­tan. Sör­näs strand­väg. Hag­näs­ka­jen.

Aspnäs­ga­tan.

Och så ska han fort­sät­ta tills han om någ­ra vec­kor gått på al­la ga­tor i Helsing­fors, över 4 500 styc­ken.

Se­na­re i kväll ploc­kar han fram si­na sju ut­skriv­na kar­tor, och strec­kar med tusch­pen­na över de ga­tor han boc­kat av.

– Jag har gjort re­se­arch i bib­li­o­tek och frå­gat dem som job­bar där om nån gjort det här förr. Al­la har sagt nej.

Ax­med ger in­te myc­ket för in­ter­net. Han har ing­et Fa­ce­book­kon­to, för då skul­le han ha mind­re tid för gång och läs­ning. Men om han goog­la­de skul­le han få ve­ta att åt­minsto­ne en an­nan har gått på al­la Helsing­fors ga­tor, i al­fa­be­tisk ord­ning dess­utom. Det var för­ra året.

Men frå­gan är om nå­gon gjort det på sam­ma sätt som Ax­med. Och för ho­nom är det ing­en täv­ling. Det vik­ti­gas­te är att han går.

– Det är häl­so­samt. Bra för musk­ler­na och vik­ten, bil­li­ga­re än gym, och mer skon­samt för le­der­na än löp­ning.

– Gång är ock­så bra för hjär­nan. Re­dan de gam­la gre­ker­na fick si­na bäs­ta idéer på pro­me­na­der. Så va­re sig ditt pro­blem är att räd­da fö­re­ta­get, re­la­tio­nen, el­ler ba­ra få in­spi­ra­tion, då är sva­ret: gå. Och ob­ser­ve­ra sa­ker run­tom dig, så mår ögo­nen bra.

Il­ta­leh­ti snap­pa­de ti­di­ga­re upp Axmeds pro­jekt. Då hör­de många män­ni­skor av sig. Bland dem sju sann­fin­län­da­re, vi­sa­de det sig.

– Jag ska fak­tiskt träf­fa en av dem. Han kan­di­de­rar för par­ti­et i näs­ta val.

Det är ing­et kons­tigt med det, tyc­ker Ax­med.

– Oav­sett om du är väns­ter el­ler hö­ger, ung el­ler gam­mal, en al­kis i par­ken, man el­ler kvin­na, så är du män­ni­ska. Och jag ac­cep­te­rar dig som det.

Fo­to: Si­moNe Åbac­ka

FO­TO: SI­MONE ÅBAC­KA

Att gå är en­kelt, me­nar Ax­med Bah­jad. Allt man be­hö­ver är skor och be­kvä­ma byx­or. Om Ax­med går länge, fy­ra el­ler fem tim­mar på en dag, då tar han på sig mju­kis­byx­or. – Al­la har skor, men kanske in­te be­slut­sam­he­ten: Nu ska jag gå!

Fo­to: Si­moNE Åbac­ka

Ax­med har märkt att många tar pro­me­na­der i Helsing­fors. Men han und­rar: Var är al­la ung­do­mar? Ton­å­ring­ar­na och stu­den­ter­na? Ax­med tror att de lig­ger hem­ma på säng­en och tit­tar på sin ”dum­te­le­fon”, som han kal­lar det.

Fo­to: Si­moNE Åbac­ka

På sju kar­tor strec­kar Ax­med över de ga­tor han gått på. När vi skiljs åt vid Sör­näs met­rosta­tion ef­ter en pro­me­nad vid vatt­net, pe­kar han mot Va­sa­ga­tan och sä­ger: – Jag ska dit­åt. Det är någ­ra ga­tor jag in­te gått på där.

Fo­to: Si­moNE Åbac­ka

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.