Blandgodis i stridens hetta
Action, krig och en kamp om överlevnad. The Outpost fyller flera kriterier för en bra krigsfilm men inte alla.
Regi: Rod Lurie. Manus: Paul Tamasy och Eric Johnson, efter en reportagebok av Jake Tapper. Foto: Lorenzo Senatore. I rollerna: Orlando Bloom, Scott Eastwood, Caleb Landry Jones, Milo Gibson.
När vågen av filmer om kriget i Vietnam en gång i tiden sköljde över världen var intresset i regel stort. Allmänheten ville se och förstå, kanske även bikta sig. Eller som Spike Lee i Netflix-produktionen Da 5 Bloods äntligen sätta punkt, gå vidare.
Annat är det med skildringarna av krigen i Irak och i Afghanistan. På den punkten har den stora publiken allt som oftast vänt på klacken, tvått sina händer. Typ hellre blundat och försökt glömma fanstyget. Lone Survivor (2013) av Peter Berg är ett av de undantag som bekräftar regeln, en regelrätt publiksuccé. Och i många hänseenden påminner Rod Luries The Outpost just om denna.
Här handlar det inte om att politisera kriget, att klämma in filmen i någon form av ideologiskt ramverk. Krigsföringen är snarare en fråga om överlevnad, detta i kampen mot
■ en närmast osynlig fiende som dessutom har terrängen och ibland även lokalbefolkningen på sin sida (alldeles som om denna skulle ha något alternativ).
Strategisk mardröm
På tal om terräng är Camp Keating i Kamdesh i norra Afghanistan en såväl strategisk som logistisk mardröm, omgiven av höga berg som erbjuder talibanerna skydd, samtidigt som koalitionsstyrkorna förvandlas till levande måltavlor. I ett försök att lugna ner situationen går Orlando Blooms enhetschef, Benjamin Keating, in för att hålla regelbundna träffar med byäldstarna i området. Mot löften om investeringar i infrastrukturen förväntar sig amerikanerna och deras allierade skydd och samarbete, en nedtrappning av våldet.
Det oaktat får man räkna med dagliga skärmytslingar – inget som de tungt beväpnade trupperna inte skulle rå på. Annat ljud i skällan blir det när talibanerna får nys om en nedläggning av militärbasen och anfaller på bred front. Resultatet är ett inferno av sällan skådat slag, varvat med den sedvanliga kasernjargongen och den tilltagande tristessen som inledningsvis sätter agendan. Men som sagt är det ”Slaget om Kamdesh” anno 2009 som stjäl uppmärksamheten.
Rafflande så det förslår
Se här en fajt som beträffande krutrök och intensitet kan mäta sig med filmer som Rädda menige Ryan och Black Hawk Down. Ljudbilden är rätt och slätt mördande och till det kommer en handkameraestetik som ytterligare skruvar upp volymen.
Synd bara att The Outpost i termer av persondrama inte kan mäta sig med de tidigare nämnda filmerna. I ett försök att göra hela den 54-man starka truppstyrkan rätta lyfter Rod Lurie och hans manusförfattare fram så himla många karaktärer att djupet och de stora personligheterna uteblir.
Nämnas kan Orlando Blooms Keating och Scott Eastwoods sergeant
Romesha, Caleb Landry Jones lustigkurre inte att förglömma (kul detalj: förutom Eastwood junior finns unga herrar som Milo Gibson, James Jagger och Will Attenborough i rollistan). Men som helhet blir det alltså lätt anonymt, snudd på opersonligt.
Och även om rafflet är iscensatt enligt konstens alla regler – och sedan några till – blir det i längden något monotont, i synnerhet som man som tittare har svårt att orientera sig i det omgivande kaoset. Ingen dålig film, nehej. Men inte heller den fullträff som skulle göra susen.
Här handlar det inte om att politisera kriget, att klämma in filmen i någon form av ideologiskt ramverk. Krigsföringen är snarare en fråga om överlevnad, detta i kampen mot en närmast osynlig fiende som dessutom har terrängen och ibland även lokalbefolkningen på sin sida (alldeles som om denna skulle ha något alternativ).