Om gudar, danskar och människobarn
Fenar Ahmads och Adam Augusts tolkning av Valhalla har inte mycket gemensamt med amerikansk drakfantasy, skriver Krister Uggeldahl.
FANTASY
Valhalla
Regi: Fenar Ahmad. Manus: Adam August och Fenar Ahmad. Foto: Kasper Tuxen. I rollerna: Cecilia Loffredo, Saxo Moltke-Leth, Roland Møller, Dulfi Al-Jabouri.
HHIII
Fenar AhmadsValhalla inleder med en animerad snutt där man lägger ut texten om Asgård, Midgård och Utgård, alla begrepp inom den fornnordiska mytologin. Men så bygger filmen också på de uppmärksammade seriealbumen av Peter Madsen (som även står bakom den animerade filmen från 1986). Det är i Midgård där människor av kött och blod håller till, bland dem Röskva (Cecilia Loffredo) och Tjalve (Saxo Moltke-Leth) som bor i ett skogsparti tillsammans med mor och far.
Inte mycket händer i den här delen av världen, det vill säga tills det drar ihop sig till värsta ovädret och åskguden Tor (Roland Møller) uppenbarar sig. Med följer Loke (Dulfi Al-Jabouri), en lurig rackare som utmanar Tjalve att ta pulsen på Tor.
Det skulle han inte ha gjort. Som en följd av detta får Tjalve lov att hänga med till Valhalla, detta i egenskap av dräng. Men vad ingen vet är att Röskva, nyfiken i en strut, i smyg anslutit sig till sällskapet.
Med fötterna på jorden
I Valhalla väntar dessvärre endast förödmjukande hushållsarbeten – och ett gudomligt kotteri som är blott en skugga av sitt forna jag. Efter århundraden av strider med jättarna i Utgård är Valhalla rejält försvagat plus att man nu också dras med den så kallade Fenrisulven, en best så stor att solförmörkelse och Ragnarök hotar.
Nu är ju fantasy inte den mest nordiska av berättartraditioner, åtminstone inte på film och teve. Och när genren i Valhalla dammas av är det fråga om ett opus som inte har mycket gemensamt med Hollywood-drakarnas syn på fornnordisk mytologi. Här är det fötterna på jorden och ont om krimskrams – till förmån för det nordiska ljuset och en effektapparatur som i inget skede snor huvudrollen. I paketet ingår också en bredsida klassiska nordiska naturmiljöer, fagra som bara den.
Från Röskva till Ronja
Filmens titel till trots är Valhalla i första hand en historia om Röskva, en veritabel Ronja Rövardotter som, visar det sig, inte är vilket som helst människobarn. Det köper man gärna, liksom tanken om att utan människor är gudarna ingenting, bägge parter behöver varandra. Vad man däremot saknar är det stora, svepande episka äventyret.
Visst, här vankas jättar i skräckinjagande orch-munderingar och en kollision med den nog så respektingivande Fenrisulven men det som man gärna hade sett mera av är den Madsenska humorn och ironin. Inte sällan får man en känsla av att Valhalla tar sig självt på för stort allvar, inte minst med tanke på att det i grunden är en film riktad till något yngre tittare. I den meningen kanske man kunde tala om en Game of Thrones light.