Tri­i­nu Var­bla­ne kom till Fin­land för tju­go­sju år se­dan från sov­jet­ti­dens Est­land. Hon äls­kar allt det som vi fin­län­da­re tar för gi­vet, som fri­he­ten, val­möj­lig­he­ter­na och till och med skat­ter­na.

Un­der upp­väx­ten i sov­jet­ti­dens Est­land var till och med vä­der­leks­rap­por­ter­na cen­su­re­ra­de. I sitt nya liv tret­tio år se­na­re är Tri­i­nu Var­bla­ne en vi­sio­när för det ös­ter­bott­nis­ka nä­rings­li­vet.

Hufvudstadsbladet - - News - EL­SA KEMPPAINEN/SPT ny­he­ter@hbl.fi

Tri­i­nu Var­bla­ne tog fram kar­ta, lin­jal och bly­erts­pen­na. Med hjälp av verk­ty­gen drog den 14 år gam­la flic­kan streck från Orm­sö i Est­land. Det blev två streck, ett till Halm­stad i Sve­ri­ge och ett till Ber­gö i Ös­ter­bot­ten, Fin­land.

Strec­ket till Ber­gö blev kor­ta­re. Dit skul­le hon flyt­ta.

Ef­ter många stra­pat­ser sat­te hon sig på Kors­näs för­sam­lings buss i Hapsal. Okän­da män­ni­skor från för­sam­ling­en ha­de hjälpt flic­kan att kom­ma i väg.

En sön­dags­kväll an­län­de hon i Ös­ter­bot­ten och togs emot av sin fin­länds­ka mam­ma – än i dag den vik­ti­gas­te män­ni­skan i hen­nes liv. Hon flyt­ta­de in hos präst­fa­mil­jen på präst­går­den på Ber­gö för gott me­dan den gam­la fa­mil­jen blev kvar på Orm­sö.

Tju­go­sju år se­na­re ser Tri­i­nu Var­bla­ne ut över skär­går­den på sitt land­stäl­le på Gås­skä­ret i Kors­holm. Det är vind­stil­la på den sto­ra ter­ras­sen som vet­ter ut mot skär­går­den.

– Of­tast är de syd­li­ga och väst­li­ga vin­dar­na så star­ka att man in­te kan hö­ra sig själv tän­ka.

Ett rum i som­mar­vil­lan har bli­vit hen­nes ar­bets­rum un­der co­ro­na­ti­den. Över en stols­rygg lig­ger en t-trö­ja med job­bets log­ga över brös­tet, den tar hon på sig när det är dags för vir­tu­el­la mö­ten.

Var­bla­ne är in­ter­na­tio­nell af­färs­ut­veck­la­re vid tek­no­lo­gi­cent­ret Me­ri­no­va i Va­sa och har länge va­rit en stark röst in­om fö­re­tags­värl­den i Ös­ter­bot­ten.

Un­der si­na år i Ös­ter­bot­ten har hon bli­vit helt fin­ländsk och vill helst glöm­ma sin gam­la iden­ti­tet. Hon läng­tar ef­ter att slip­pa va­ra an­norlun­da. Si­na barn lär­de hon di­rekt att äls­ka sal­mi­ak och lakrits, nå­got hon själv in­te förmår.

– Li­vet skul­le va­ra mycket lät­ta­re om jag ha­de ett van­ligt fin­ländskt namn.

Hon äls­kar allt det som tas för gi­vet här: Frihet. Ord­ning och re­da. Val­möj­lig­he­ter. In­fra­struk­tu­ren. Sko­lor­na. Och skat­ter­na för­stås.

– De behövs för att upp­rätt­hål­la ett le­van­de nä­rings­liv, det är en en­kel ek­va­tion.

Från ett slu­tet land

Tri­i­nu Var­bla­ne bör­ja­de ifrå­ga­sät­ta nor­mer­na re­dan i sand­lå­dan, i sov­jet­ti­dens Est­land. Var­för fick poj­kar­na le­ka med bi­len och hon för­vän­ta­des hål­la sig till doc­kan? Ju mer hon tänk­te, desto mer blev hon ner­tys­tad.

Och tän­kan­de män­ni­skor ten­de­ra­de att för­svin­na.

Hon vil­le bort. Men det ta­la­des om fi­en­den i väst och he­la sam­häl­let mot­ar­be­ta­de al­la for­mer av flykt­för­sök, sä­ger hon. Histo­rie­böc­ker­na cen­su­re­ra­des och till och med vä­der­leks­rap­por­ter­na ma­ni­pu­le­ra­des så det all­tid blås­te för hårt för att ge sig av mot väst.

Un­der barn­do­men i Est­land tjuv­lyss­na­de Tri­i­nu Var­bla­nes pap­pa på fin­ländsk och ame­ri­kansk ra­dio för att få till­för­lit­li­ga rap­por­ter om väd­ret. Fa­mil­jen var själv­för­sör­jan­de och be­höv­de fisk och vilt­kött på bor­det för att över­le­va. Det fanns all­tid bär i sko­gen och fa­mil­jen od­la­de all sin mat.

Det var in­te olikt Fin­land fem­tio år ti­di­ga­re.

När Var­bla­ne träf­far gam­la män­ni­skor som är över åt­tio år i sitt nya

hem­land har de of­ta många barn­domsmin­nen ge­men­sam­ma. De åt på sam­ma sätt, lek­te på sam­ma sätt, blev be­straf­fa­de på sam­ma sätt.

Li­vet ef­ter flyk­ten blev som en an­nan värld, sä­ger hon.

– Jag är tack­sam över det liv jag har fått och min fin­länds­ka fa­milj. Det ha­de jag ald­rig fått i Est­land.

Brin­ner för nä­rings­li­vet

Nu har Tri­i­nu Var­bla­ne till­bring­at fle­ra må­na­der på som­mar­vil­lan men egent­li­gen är hon näs­tan all­tid på re­san­de fot.

I sitt ar­be­te till­bring­ar hon långa pe­ri­o­der ut­om­lands och re­ser mycket. Hon trivs i sto­ra stä­der med högt tem­po. Det åter­speglas ock­så i hen­nes ar­be­te på tek­no­lo­gi­cent­ret – när hon stry­ker en sak från att gö­ra-lis­tan läg­ger hon all­tid till nå­got i sam­ma ve­va.

När hon bör­jar ta­la om ar­be­tet märks pas­sio­nen på långa vägar.

Hon är tack­sam över att hon fått job­ba bå­de in­om den pri­va­ta och kom­mu­na­la sek­torn, vil­ket gör att hon för­står bå­de snå­rig by­rå­kra­ti och fö­re­ta­ga­re. Hon sä­ger att hon verk­li­gen får på­ver­ka i sitt jobb.

– Jag brin­ner för nä­rings­li­vet.

Och Ös­ter­bot­ten som re­gi­on blir in­te at­trak­tiv ut­an ett livs­kraf­tigt nä­rings­liv.

Tek­nisk ut­veck­ling och ett bra ut­bild­nings­sy­stem är nyc­keln till fram­gång, sä­ger hon. När vi har det fal­ler bi­tar­na på plats som av sig själ­va. Men ut­bild­ning­en mås­te för­ny­as snab­ba­re.

– Skol­värl­den mås­te mer flex­i­belt kun­na le­ve­re­ra det som behövs i nä­rings­li­vet.

Ett an­nat krav är att he­la Nor­den ska bör­ja sam­ar­be­ta bätt­re. Det ar­be­tar hon mycket med. Hon tror att när­he­ten till Sve­ri­ge mås­te vär­nas om mer – om 50 år kans­ke vi var­ken har någ­ra sym­bo­lis­ka el­ler re­el­la grän­ser mot väst.

– Vå­ra barn väx­er upp och blir smar­ta­re och öpp­na­re än vi. Det vi­sar att vi gjort ett gott jobb.

Hon ser det som tungt att käm­pa mot gam­mal­mo­di­ga struk­tu­rer och in­skränk­ta nor­mer och för­do­mar. Mång­fald, jäm­ställd­het och po­si­tiv för­änd­ring kan få ock­så nä­rings­li­vet att blomst­ra, sä­ger hon. Hon sö­ker sig gär­na till folk som är an­norlun­da än hon själv och fa­sar för att det all­tid ska bli sam­ma ho­mo­ge­na grupp kring det run­da bor­det.

– Det skul­le va­ra en ka­ta­strof om al­la var li­ka­da­na.

Här behövs det god vil­ja och lik­vär­dig­het. Det gäl­ler att slu­ta dis­kri­mi­ne­ra unga för att de ba­ra är på ge­nom­fart, kvin­nor för att de ska bli gra­vi­da och äldre för att de in­te lär sig li­ka snabbt var­je gång.

– Jag vet hur det känns att he­ta fel och pra­ta fel. Jag vet hur det känns när ing­en mär­ker en.

Mel­lan blå­si­ga öar

När Tri­i­nu Var­bla­ne blev vux­en flyt­ta­de hon till Brän­dö i Va­sa – än­nu en ö. Men Ber­gö har all­tid en plats i hjär­tat. Ber­göung­do­mar­na dräll­de runt och pra­ta­de med varand­ra via wal­kie-tal­ki­er. De fis­ka­de och fes­ta­de.

– Ber­gö har for­mat mig. Det var där jag väx­te upp och där jag var som vil­dast.

He­la barn­do­men var be­ro­en­de av åt vil­ket håll det rå­ka­de blå­sa. Det har gett Var­bla­ne en re­spekt för na­tu­ren.

– Jag är öd­mjuk in­för na­tu­ren. Det är in­te vi som be­stäm­mer fast vi så gär­na vill tro det.

Fo­to: hei­di ha­ka­la/SPt

Tek­nisk ut­veck­ling och ett bra ut­bild­nings­sy­stem är nyc­keln till fram­gång, sä­ger Tri­i­nu Var­bla­ne. Var­bla­ne är in­ter­na­tio­nell af­färs­ut­veck­la­re vid tek­no­lo­gi­cent­ret Me­ri­no­va i Va­sa och har länge va­rit en stark röst in­om fö­re­tags­värl­den i Ös­ter­bot­ten.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.