Krispaketet mäter EU:s hälsa
Det är politiken bakom siffrorna som mäter EU:s verkliga hälsotillstånd.
Inga kindpussar eller handslag, i stället munskydd. När EU:s stats- och regeringschefer möts till toppmöte i Bryssel dikterar coronapandemin villkoren. Det är det första fysiska mötet för ledarna efter att viruset slog klorna i Europa. De tidigare mötena har varit via videolänk, och särskilt ett möte, i slutet av mars, sägs ha varit en katastrof med timmar av skrikande rakt ut. Den gamla skiljelinjen mellan Nord- och Sydeuropa ska ha framstått i full dager.
Italiens premiärminister Giuseppe Conte , då hårt trängd på hemmaplan av epidemins europeiska epicentrum, efterlyste hjälp, och solidaritet, men upplevde att han möttes av kalla handen, inte minst av det kamreraktiga Norden inklusive Tyskland.
Därför var det anmärkningsvärt att Tyskland bytte fot vilket nu också gör toppmötet möjligt. På bordet ligger ett coronakrispaket som är värt 750 miljarder euro. Det har utarbetas av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och en liten stab runt henne, men har ändrats på vägen och läggs formellt fram av Europeiska rådets ordförande Charles Michel, EU-presidenten.
Paketet är kopplat till långtidsbudgeten för åren 2021–2027 som unionen är piskad att få igenom snart. Om det inte lyckas nu finns beredskap att kalla in stats- och regeringscheferna på nytt innan juli förbyts i augusti.
Det handlar alltså om ekonomi, och många miljarder. Finland har gått in i förhandlingarna med ståndpunkten att krispaketet är för omfattande. Om det godkändes som sådant, vilket det knappast gör, är Finlands bit 13 miljarder euro. Av det skulle 4,3 miljarder vara direkta lån som ska betalas tillbaka på ett eller annat sätt.
När det gäller den del av paketet som utgör direkta bidrag, inte lån, skulle Finland ansvara för 8,5 miljarder euro.
För mycket, säger Finland, och lägger sig därmed nära den fyrväppling av länder som i EU:s korridorer skämtsamt kallas snåljåparna, det vill säga Sverige, Danmark, Österrike och Nederländerna. De är alla, tillsammans med Tyskland, EU:s största nettobetalare och har anledning att vaka över att varken krispaketet eller budgeten sväller.
Men Finland sällar sig inte till den frugala fyran fullt ut, eftersom vår syn skiljer sig åt på andra områden. Det gäller till exempel de rabatter som de nämnda länderna får på sina medlemsavgifter. Det är ett otyg som EU borde komma bort ifrån, anser Finland. Fiffigare vore att banta budgeten i stället för att ge vissa länder, men inte alla, rabatter.
Det pågår ett intrigerande utan like i Bryssel. Till förhandlingsklossarna hör den rättsstatsmekanism som finns inbyggd i budgeten och som, förenklat uttryckt, ska kunna strypa penningkranen till länder som Ungern och Polen om de tummar på rättsstatsprincipen ytterligare när det gäller nationella lagar. Ungerns ledare Viktor Orbán har på förhand sagt att han inte går med på skrivningen och är beredd att fälla hela härligheten, om så behövs.
Trots att allt till synes kretsar kring ekonomin, och hur Europa ska få fart under galoscherna igen – utan marknad ingen avsättning för Finlands exportvaror – så handlar det i slutändan om politik.
Om den europeiska solidariteten. Om unionens innersta väsen. Det visar inte minst Tysklands helomvändning. I måndags tog Europas starka kvinna förbundskansler Angela Merkel emot Italiens premiärminister Conte i sitt residens i Berlin i vad som beskrivits som en medveten signal till omvärlden. Hon vill att Europa, med krispaketet, bygger en bro över den uråldriga, upprivande syd-nord-klyftan.
Med Conte vid sin sida underströk Merkel att det är viktigt att återhämningsfonden är massiv och inte krymper till dvärgstorlek.
Och ja, unionen gräver djupt i medlemsstaternas fickor, men det är ändå politiken bakom siffrorna som är den verkliga måttstocken på EU:s hälsotillstånd.