Våga släp­pa loss

Hufvudstadsbladet - - Dagbok - PE­IK HOLLÄNDER

Jag be­höv­de in­te tän­ka länge in­nan jag kom på vad jag vil­le skri­va mitt in­le­dan­de in­lägg på den­na blogg om. Som med det mesta man lär sig som lä­ra­re var det nå­got en elev sa­de, ba­ra i för­bi­far­ten i slu­tet av en lek­tion. Den­na elev viss­te nog in­te hur or­den skul­le klinga kvar i mitt hu­vud än i dag.

Hös­ten 2016 ha­de jag pre­cis bli­vit fär­dig ma­gis­ter i mu­sik­pe­da­go­gik från Si­be­li­us-Aka­de­min och bör­jat på mitt förs­ta ”rik­ti­ga jobb” som mu­siklä­ra­re i Ka­ris svens­ka hög­sta­di­um och Ka­ris-Bill­näs gym­na­si­um. Jag var ung, jag var in­te dum men jag var osä­ker och för­sik­tig. Jag ha­de svårt att hit­ta mig i min nya roll som pe­da­gog, och fun­de­ra­de på många frå­gor. Hur sträng skul­le man va­ra? Hur mycket ”fick” man va­ra sig själv? Kun­de man ha ro­ligt i klas­sen och släp­pa tyg­lar­na, så att sä­ga, el­ler led­de det ba­ra till ka­os?

När man un­der­vi­sar speglas ens eg­na käns­lor till­ba­ka på en. Min ner­vö­sa start gjor­de nog ock­så ele­ver­na osäk­ra. Det här blev som mest tyd­ligt för mig på en lek­tion med mu­sik­till­va­let i års­kurs 8. Jag ha­de sik­tat på enk­la lå­tar med någ­ra få ac­kord så att ele­ver­na kun­de tes­ta oli­ka in­stru­ment om de vil­le, och nu spe­la­de vi ”Smells Li­ke Teen Spi­rit” av Nir­va­na. Det lät bra, men jag märk­te att ele­ver­na var för­sik­ti­ga. De vå­ga­de in­te släp­pa loss, för att jag in­te vå­ga­de det.

I den stun­den be­stäm­de jag mig för att jag be­höv­de le­da med ex­em­pel. Så jag vän­de mig mot de som sjöng, bad att få lå­na en mik­ro­fon och sa­de lugnt: ”Det lå­ter bra, men det behövs kans­ke li­te mer fi­i­lis i en sån här låt, kans­ke om ni skul­le tes­ta så här …” och så släpp­te jag kon­trol­len, fram­ma­na­de den bästa in­re Kurt Co­bain jag kun­de och skrek re­fräng­en in i mik­ro­fo­nen: ”WITH THE LIIIGHTS OOOUT, IT’S LESS DAAAANGERO­OOOOUUSS!!”

Re­ak­tio­ner­na va­ri­e­ra­de från skräck­sla­gen chock till åter­hål­let skratt. Men det fun­ge­ra­de. Vi hann spe­la lå­ten någ­ra gång­er till in­nan lek­tio­nen tog slut och stäm­ning­en var som för­bytt. Hu­vu­den gung­a­de, hår flög och spott yr­de. På vägen ut på rast hör­de jag en av ele­ver­na sä­ga halv­högt, som rik­tat bå­de till sig själv och till mig: ”Allt­så, det här var ju fak­tiskt ro­ligt!” Det var all feed­back jag be­höv­de. Den lek­tio­nen var en vik­tig lär­dom för mig. Vad jag lär­de mig på ett dju­pa­re plan var det­ta: man kan släp­pa kon­trol­len för en stund och än­då va­ra en auk­to­ri­tet. Ibland kans­ke man till och med be­hö­ver släp­pa loss för att va­ra en auk­to­ri­tet. För att vi­sa ett gäng 14-åring­ar att man kan le­ka Kurt Co­bain för en liten stund, om man ba­ra vå­gar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.