Kan skvaller vara bra?
Skvaller har ett dåligt rykte, men ändå har det sin lockelse. Och kanske det rentav finns något gott i det?
När man hör sig själv eller någon annan säga ”Har du hört vad den och den lär ha gjort/sagt” är det ganska säkert att det kommer att handla om skvaller. Typiskt är att underrättelsen kommer från en andrahandskälla och man vill föra den vidare. Det handlar ofta om en tredje part, som genom själva skvallret visar sig vara mindre viktig för talaren och lyssnaren än deras inbördes förhållande – åtminstone just då skvallret berättas. Det vill säga skvallret förstärker bandet mellan dem som kommunicerar genom att ofta se kritiskt på den person (mer sällan de personer) som det skvallras om.
Det här mönstret kan verka ganska enkelt. Men egentligen rymmer det en massa olika aspekter.
Rykte, nyhet och förtal
Först kan man fråga sig hur skvaller förhåller sig till rykte, som ju när det gäller en person kan vara gott eller dåligt, även om frasen ”det ryktas att” vanligtvis innebär något ofördelaktigt. På andra språk kan begreppet rykte vara mera ifrågasatt: finskans huhu och engelskans rumour har mera entydigt negativ laddning som låter förstå att sanningshalten kan vara tvivelaktig. Skvallret och dess sanningshalt är däremot oftast diskutabelt, inte minst för att det på ett eller annat sätt, muntligt eller medierat, kommer genom djungeltelegrafen som förvanskar och förstorar.
En annan distinktion som kan vara svår att göra är mellan nyhet och skvaller. Under tider då nyheter nådde en trakt genom kringresande försäljare och luffare eller sjömän var det omöjligt att veta om en nyhet från grannbyn eller ett annat land var sann eller inte. Men för att vara skvaller måste åhörarna helst ha hört om personen som nyheten gäller.
Med tidningspressen blev skvallret en naturlig del av nyhetsförmedlingen. Läs det av Zacharias Topelius redigerade Helsingfors Morgonblad (som finns på internet), så hittar du mycket huvudstadsskvaller. Och aftontidningarnas nyheter om kändisar (som läsarna kanske inte känner, men känner till) har tydliga drag av skvaller, ibland till och med nedsvärtning.
Det här visar hur nära besläktade rykte och skvaller är. I århundraden har förtal och framför allt ärekränkning varit ett brott i de flesta samhällen. I den fornnordiska tänkespråksboken Hávamál står det redan: ”ett vet jag som aldrig dör / dom över död mans namn”.
Men ryktet är minst lika viktigt medan man lever – för såväl kvinnor som män – och därför kan illvillig skvallerspridning vara straffbart, då som nu.
Moralens väktare
Alla dessa aspekter av skvaller har alltså att göra med moral, ett ord som kommer från latinets mores, som betyder seder, det som är brukligt enligt samhällets normer. Skvallraren vill gärna ge sken av att vara moralens väktare. Men moralen och dess normer beror också på kultur och epok. Och som vi sett gäller det alltid gränsdragning av olika slag, mellan skvaller å ena sidan och rykte, nyhet och förtal å andra sidan.
Om skvaller på många sätt är suspekt, varför är det så utbrett? Det mest inbegripande och kanske överraskande svaret presenterar Robin Dunbar, brittisk professor i antropologi och evolutionär psykologi, i sin studie Grooming, Gossip and the Evolution of Language (Ansning, skvaller och språkets evolution, 1996).
Hans tes är att språket hos människan har tagit över den sociala ansningens roll där en primat putsar och sköter en annans hårväxt och därmed visar närhet och respekt. Språket är till stor del skvaller, påstår Dunbar, och det förstärker vi-känslan mellan den som skvallrar och den som lyssnar till skvallret. Experiment av Oxfordpsykologen Nicholas Emler har förstärkt hypotesen genom att visa att ungefär två tredjedelar av människors prat verkar handla om sociala ämnen (jämför engelskans human interest). Ofta är syftet att hålla reda på andra människors rykte – och därigenom polera sitt eget.
Skvallraren visar alltså att hen har anammat samhällets moral och sålunda är socialt acceptabel, till och med attraktiv. Man kan bara ansa en eller högst två individer åt gången, men genom skvaller kan man nå flera på samma gång eller i tur och ordning. Naturligtvis är det här bara en av teorierna om språkets uppkomst, men det kan ligga något i den.
På 1990-talet kom den första – och tydligen hittills enda – boken som lyfter fram skvallrets goda sidor: Good Gossip (ung. Gott skvaller, 1994, red. Robert F. Goodman och Aaron Ben-Ze’ev). Det är en artikelsamling där de flesta skribenterna poängterar det positiva i skvaller, framför allt att det befrämjar vänskap, social kohesion överlag och moralnormer. En artikel i samlingen pekar för övrigt på att män och kvinnor skvallrar ungefär lika mycket, men om olika företeelser: män mera om sport, kvinnor om utseende. Skvaller kan också vara viktigt som kritik av förgrundsgestalter i olika samhälleliga hierarkier och leda till bättre välbefinnande – bara det inte är simpelt förtal som är riktat mot en mer eller mindre försvarslös person.
Rykte och skvaller i litteraturen
Men detta ”bara” är den springande punkten: skvallrets dåliga anseende har att göra med att ämnet ofta är en person som inte är närvarande och därför inte kan försvara sig och kanske inte i övrigt har möjlighet att bemöta skvallret.
Att en persons rykte är viktigt för hens fortlevnad hör inte helt överraskande till de mest centrala ämnen i skönlitteraturen, framför allt epik, drama och prosa. Det finns till och med en kognitiv litteraturforskare, amerikanen Patrick Colm Hogan, som hävdat att all litteratur egentligen handlar om människorelationer, tragiska eller komiska.
En artikel i samlingen pekar för övrigt på att män och kvinnor skvallrar ungefär lika mycket, men om olika företeelser: män mera om sport, kvinnor om utseende. Skvaller kan också vara viktigt som kritik av förgrundsgestalter i olika samhälleliga hierarkier och leda till bättre välbefinnande – bara det inte är simpelt förtal som är riktat mot en mer eller mindre försvarslös person.
Tänk bara på Iliaden. Varför började kriget mellan grekerna och trojanerna? Jo, för att kung Menelaos fru och drottning sköna Helena hade enleverats av trojanen Paris. Själv har jag alltid haft svårt att tro att Helena fördes bort med våld; månne hon inte gärna slog följe med den unga och stiliga Paris. I varje fall beror kriget på att Menelaos håller på att förlora sitt rykte, både som man och som kung av Sparta. Ryktet och rädslan att förlora det är som bekant inte ovanligt som bevekelsegrund för släktfejder och krig både i allmänhet och i litteratur.
Vi-berättelser handlar ofta om ett litet samhälle, där skvaller florerar och goda rykten måste upprätthållas, just för att samhällsmoralen är så sträng. Några av William Faulkners bästa berättelser, framför allt En ros åt Emily, handlar om småstäder i sydstaterna och hur ”vi” upprätthåller moralen utifrån skvaller. Men det är inte alltid illvilja som skvaller och ryktesspridning står för. Till exempel Laurie Lees nostalgiska syn på en engelsk by vid sekelskiftet 1900, Cider med Rosie (1959, sv. 1961), är närmast en hyllning till bysamhället, trots dess strikta normer.
I dramatikens och prosans klassiker är väl ett av de vanligaste teman individen i förhållande till samhället och dess moral. Från Boccaccio, Shakespeare och Molière till Anton Tjechov, Bertolt Brecht och Caryl Churchill gäller det för personen eller familjen att behålla sitt rykte trots samhällstryck av olika slag. Med den europeiska romanens födelse på 1700-talet var det just moralen, inte minst gällande könsnormer, som skulle prägla den borgerliga och adliga kultur som skildrades. Det gäller Jane Austen, Henry James och Edith Wharton, i vars romaner moralen bibehålls genom skvaller och förtal.
Skvaller på liv och död
Och skönlitteraturen fortsätter att tematisera skvaller. Man Bookerprisvinnaren från år 2018, Belfastfödda
Anna Burns Milkman (Mjölkbudet på svenska, i en tydligen undermålig översättning) skildrar hur skvaller och rykten kan förstöra liv, till och med leda till döden. Intrigen handlar förtäckt om Nordirlands The Troubles, den inre konflikten på 1970-talet. Men då inga person- eller ortnamn uppges, kan romanen läsas som en allegori om skvaller och ryktesspridning från en ung arbetarklasskvinnas perspektiv. Hon kallar sig ”mellansyster” och eftersom hon läser böcker när hon promenerar ryktas det att hon inte är helt normal, vilket gör henne utsatt.
Då dessutom en mer än dubbelt så gammal gift man, som kallas Milkman fast han inte är ett mjölkbud, börjar följa efter henne hävdar skvallret att hon är hans älskare. I ett område där religionen (läs katolicismen) står för den patriarkaliska moralen är detta oacceptabelt. Så gott som alla, inklusive hennes mor, tror på ryktet i det tätt sammanhållna distriktet i en stad som kunde vara Belfast.
Hur mår då skvallret i dagens genommedialiserade samhälle? Det korta svaret är: riktigt bra. Sociala medier gör att man kan förstöra någons rykte med ett meddelande på Twitter, det vet alla dagens ungdomar. Den gula pressen och verklighetstv blandar sensation och skvaller.
Då Milkman tydligen är en ledande gestalt i motståndsrörelsen (mot den brittiska regimen) kan detta vara livsfarligt för mellansyster, hennes ”kanske-pojkvän” och Milkman själv, vars öde är – som läsaren får veta på första sidan – att skjutas till döds av regimstyrkor. Så formas allas personligheter, liv och död av ryktesspridning i en roman som visar dess styrka och absurda avigsidor, med vissa positiva och humoristiska inslag.
Sociala medier
Hur mår då skvallret i dagens genommedialiserade samhälle? Det korta svaret är: riktigt bra. Sociala medier gör att man kan förstöra någons rykte med ett meddelande på Twitter, det vet alla dagens ungdomar. Den gula pressen och verklighets-tv blandar sensation och skvaller. Fusknyheter är också nära besläktade med skvaller: där är poängen att man upprepar en osanning så länge att folk – eller en stor del av befolkningen – till slut tror den. För de flesta av oss gäller det att tänka efter hur vi skvallrar och navigera så gott det går med hjälp av trovärdiga medier. Detta trots att samhället enligt den tyska filosofen och kulturteoretikern Peter Sloterdijk nu för tiden består av små bubblor, som han kalllar ”skum” i den sista delen av sin viktiga sfärtrilogi (1998–2004).
Skvaller och ryktesspridning är alltså bestående fenomen, som man måste lära sig att leva med. På internet skvallrar kapitalismens logaritmer om att du har ett intresse för skor, böcker eller tvättmaskiner och du överöses av reklamer bara för att du kanske en gång googlat dem. Men det finns också en positiv aspekt i det postmoderna – eller post-postmoderna – skumsamhället: små bubblor kan gå ihop och forma samhällskritisk eller positiv ryktesspridning, som vi ser genom miljö-, metoo- och Black Lives Matter-rörelserna.