Allt är inte som förr vid vår nordiska gård

Det skärrar oss att sinnebilden för folkhemmet, Sverige, vacklar.

JAN-ERIK ANDELIN

Skolpojken läste i en tid då internet ännu inte fanns det mesta han kom över i bokväg. En dag fann han upplägget i en bok förskräckande. Om fem år, spådde boken, skulle det bli krig mellan Finland och Sverige. Svenska trupper skulle gå i land på vår västkust; Finland skulle svara med en motattack i norr.

Det var förstås humoristen Arto Paasilinnas debutroman 1972 och pojken såg snart hur de vuxna log åt boken. Men blotta tanken, när också stormakternas kalla krig pågick, var olustig: att Sverige och Finland inte skulle vara vänner!

Justitieminister Anna-Maja Henriksson (SFP) tycker också just nu att det är ”smärtsamt” att våra länder är åtskilda för coronavirusets skull. Finland och Sverige är historiskt sett syskon på världskartan och skall så förbli; banden är djupa och sekellånga. Oberoende vilken språkgrupp man frågar i Finland så är Sverige vår närkrets och familj.

För SFP är det förstås inrikespolitik också. Falnar Finlands relation till Sverige, så ramlar halva bottnen ur partiets plattform som i Finland (liksom HBL:s) är svenskan. Vars nytta i sin tur bygger på de många relationerna till Sverige.

Syskondynamik är en spännande gren av psykologin. Först kris och förändring visar ibland att vi inte riktigt har våra syskon där vi trodde; vid fastighetsaffären, bouppteckningen, arvet.

Plötsligt är den förståndiga storasystern inte så principfast och trygg som vi hade vant oss vid. Hon kanske halkar ur sin roll som den vuxnaste av oss. Hon kanske blir gäll som Ann Linde. Sveriges utrikesminister hade så högt tonläge när hon försvarade svenska coronaval på europeisk tv att vi småsyskon härifrån de andra nordiska Frostmofjällen blev lätt förskräckta.

Vår tids kriser börjar återspegla sig i en dovt molande nordisk släktkris. Vi glider mot de nordiska folkhemmens och välfärdsstaternas uppluckring – där vi trodde Sverige med sin långa stabila historia för alltid skulle visa vägen.

Sverige för nu i stället en debatt om huruvida alla äldre svenskar i covid19-epidemin faktiskt fick den grundmurade svenska vården och omsorgen till slutet, vid den dödsbädd där vi trodde vår kära storasyster skulle vaka. I stället talar Sverige nu om förtida morfinsprutor och läkare som aldrig kallades in.

Vid vår nordiska släktgård har vi sett Sverige tappa greppet om segregationen och brottsligheten i förorterna. Samtidigt kräver vita, eller åtminstone svenskar av medelklass årligen att få se den uppdaterade listan över vilka dessa 60 problemförorter är.

Den finländska satirikern Hannu Taanila sade på sin tid att det enda skälet för finländarna att titta på tvnyheter är för att försäkra sig om att ryssarna inte heller i dag har annekterat oss. På motsvarande vis verkar en svensk majoritet se på Rapport och Aktuellt för att förvissa sig om att gängvåldet och mordförsöken inte heller i dag har spritt sig ur de utsatta förorterna.

Det offentliga Sverige tvekar inte ens att lägga ihop två och två. Statsepidemiologen, med sommarpratarens svenska blomsterkrans i håret, säger oblygt att viruset ansamlar sig hos somalierna, syrierna och sverigefinländarna, bland de andra problemen i förorten.

Populisterna, från Jussi Halla-Aho till Donald Trump, har ändå fel i sin propaganda om att ”se hur det har gått för Sverige”. Så illa är det inte. Storasyster är också modern, progressiv och innovativ på många områden. Och integration är inte detsamma som segregation, utan varandras motsatser. Sverige har högt upp i landets ledning utlandsfödda ministrar och partiledare och en bred mångkultur över hela yrkeskartan.

Men ett kallt bottendrag griper om vristerna i bästa högsommartid. Välfärdsfunktioner som vård och skola sugs upp av nyliberal kapitalism. Folkhemmet som skulle vara ett jämlikt hem för alla vittrar ner i ett nytt klassamhälle.

Det skärrar oss alla. Kritik av Sverige från något annat nordiskt land viftas ofta bort som ”lillebrorskomplex”. Men även en syskonparvel kring grötfatet behöver under lugg få säga att någonting känns annorlunda i huset nu.