Stängda gränser i Norden är ett pris vi måste betala

CORONAVIRUSET Representanter för den svenska regeringen har vid ett flertal tillfällen hävdat att de linjeval som de finska, danska och norska regeringarna gjort för att begränsa coronavirusets framfart har medfört för svåra störningar för det nordiska samarbetet – och att det också framöver kan innebära stora svårigheter för de nordiska kontakterna.

Nu senast var det den svenske Nordenministern Anna Hallberg som menade att det kan leda till motsättningar mellan ländernas befolkningar (HBL 14.7). Man förefaller att inte i sammanhanget notera att vi har att göra med ett virus som är dödligt och lett till konsekvenser som man inte tidigare skådat när det gäller epidemiska sjukdomar.

Det är faktiskt frågan om liv och död. Vi har en situation som har krävt och fortfarande kräver exceptionella åtgärder. Uppenbarligen har man en annan syn på läget i Sverige eftersom man inte vidtagit lika starka åtgärder. Detta har lett till som det nu förefaller klart större dödlighet.

Eftersom den fysiska rörligheten begränsats så har det nordiska samarbetet också berörts. Jag som själv befinner mig i riskgruppen anser att det är ett pris som vi måste betala.

Att någon av de nordiska staterna skulle ha haft några andra målsättningar än att begränsa virusets framfart måste betraktas som en villfarelse av stora mått. Vi kan ju tänka på de enorma ekonomiska konsekvenserna som viruset åstadkommit.

Om och när man får bukt på viruset kommer det nordiska samarbetet, trots de svenska hoten, att i stort sett fungera såsom tidigare.