I Nykarleby flyter författarådran lika stark som älven
I Nykarleby finns ingen skrivskam. De litterära stigarna är väl upptrampade och lagom till 400-årsjubileet i år har författarstaden fått en författarvandring. Ständigt kommer nya vandrare längs stigarna, de gror inte igen. Men hur kommer det sig att en så liten stad kan producera så många stora författare?
Jag sitter på det som nu är Lars Huldéns bänk vid Kärleksstigen längs älven. På andra sidan speglar sig den gula Sankta Birgittakyrkan med sitt aningen lutande torn och husen längs Kyrkogatan i vattnet, en ikonisk flitigt instagrammad bild av Nykarleby. Chocolate box-sweet brukar engelsmännen säga. Visst finns det många vyer i Nykarleby som kunde platsa på omslaget till en gammaldags konfektask. Också. För i litteraturen finns de mångfalt beskrivna.
”Småstad som bäst” har de kommunala poeterna skaldat. Sloganen fungerar eftersom många av stadens invånare känner igen sig. Nykarleby framhålls ofta som en välkomnande och inkluderande stad. Här klappar fortfarande Topelii hjärta i invånarna och ska man plocka billiga politiska poänger fungerar kultur- och bildningsförakt inte så bra just här.
Goda mentala miljöer brukar beskrivas som trygga, kreativa, lärande och präglas av samhörighet. I en sådan miljö är det inte heller skämmigt att skriva, att vara författare.
Seminariet satte standard
– Lärarseminariet har säkert betytt mycket för författarframgångarna, säger Ull-Britt Gustafsson-Pensar, Lovisabo, modersmålslektor i Nykarleby gymnasium (senare Topeliusgymnasiet) 1980–1995 och kulturell eldsjäl i Nykarleby under 40 år.
– De studerande kom från bondehem i hela Svenskfinland men det var inte alltid lätt att ta sig hem under lov så det ordnades många kulturaktiviteter. Viktigt var också att det var pojkar och män som skrev, ritade och spelade. Och det betraktades inte som töntigt.
Nykarleby seminarium utbildade folkskollärare för Svenskfinland 1873–1971.
– Seminariet innebar en kulturell reform och skapade en speciell stämning.
Många av folkskollärarna valde författarbanan och även seminariets lektorer gjorde sig kända som pennfäktare.
I det som var seminariets trädgårdsmästarbostad växte en av Ull-Britt Gustafsson-Pensars elever, Peter Sandström, upp, för övrigt i samma hus som kompositören Erik Bergman.
– För att bli författare var tröskeln låg, det kändes inte som ett stort steg. Det finns en positiv miljö för litteratur i staden och uppmuntran för skrivande i skolan, säger Peter Sandström som debuterade 1998 med novellsamlingen Plebejerna.
En annan Nykarlebyförfattare, Malin Klingenberg, har ofta upplevt att författare från andra orter känt att de behövt ”komma ut” med sitt skrivande.
– Många har sagt att skrivandet är väldigt ensamt, något privat. I Nykarleby är det att vara författare avdramatiserat. De flesta känner någon författare, det är ett yrke bland andra.
Malin Klingenberg kom med sin första barn- och ungdomsbok Patrik och pensionärsmakten 2010.
Författarna fick egen stig
Älven, eller floden som Peter Sandström (”det är helt enkelt ett bättre ord”) kallar den rinner ut mot havet. Bänken vid stranden är Lars Huldéns, en av författargiganterna från Nykarleby, station i den nyöppnade författarstigen som anlagts av Stadsbiblioteket i sommar. Längs stigen kan man besöka miljöer som nämns i någon Nykarlebyförfattares verk. Den går från Kuddnäs museum till biblioteket och på skyltar får man ta del av information om författaren och via en QR-kod lyssna på en text författaren skrivit om just den platsen.
– Vi vill hylla författarstaden när Nykarleby nu fyller 400 år, säger projektledare Monica Sandström.
– Tillika är stigen en guidning till olika sevärdheter.
De författare som inte direkt beskrivit någon fysisk plats i stadscentrum har tilldelats en, Eva-Stina Byggmästar en diktarträdgård i Floraparken och Lars Huldén en bänk vid Kärleksstigen.
Stadsbiblioteket har som en vision att lyfta fram de lokala författarna och tillägnar ett helt rum det som producerats om Nykarleby och av Nykarlebybor. Årligen delar biblioteket ut stipendier till skolelever som utmärkt sig genom skrivande. Och kandidater är inte svåra att hitta. Till Nykarlebyveckan ger de varje år ut en bearbetad saga av Topelius och aktiviteter riktade till barn är
Många har sagt att skrivandet är väldigt ensamt, något privat. I Nykarleby är det att vara författare avdramatiserat. De flesta känner någon författare, det är ett yrke bland andra. Malin Klingenberg Författare
omfattande och varierande.
– Jag tror att vi kommer att få se många nya författare med rötterna i Nykarleby i framtiden, säger AnneLie Haglund, nytillträdd bibliotekschef och inflyttad.
– Det är författarna härifrån som toppar våra utlåningslistor och är en ny bok på gång är reservationslistorna långa, berättar Catrin Wiik, bibliotekarie.
Nykarlebyborna uppskattar sina författare.
Kultur- och bildningsstad
Men hur har då den här miljön uppkommit just här undrar jag vid min bänk.
– Idyllen spelar säkert in, det finns en romantisk syn på Nykarleby, säger Ull-Britt Gustafsson-Pensar.
– Det är en vacker bygd, en kuststad, där folk har sysslat med många saker och skrivit om dem.
Nykarleby har en bakgrund som sjöfartsstad och internationella kontakter vidgade vyerna och breddade berättelserna. Och visst har älven inspirerat till otaliga alster. Vad vore Nykarleby utan älven, ån, floden? ”Älven ger staden dess karaktär, ger staden en självklar rörelse, en självklar riktning.” skriver Nils Erik Forsgård, chef för tankesmedjan Magma och författare uppvuxen i Nykarleby, i sin bok Berlin.
En central plats, sannolikt den tändande gnistan, är förstås Kuddnäs.
I det hem som makarna Zacharias d.ä. och Sofia Topelius skapade var läsande, skrivande och vetenskap viktigt.”En riktig karl lever med pennan i hand”, fick den unge Zacharias Topelius lära sig av sin far. ”Inte en dag utan en rad.” Ett mantra som lever kvar. Topelius blev sin tids kändis och rikligt hyllad även i hemstaden som han skrev otaliga texter om och som han besökte varje sommar.
Under Topelius tid hade Nykarleby en tillräckligt resursstark borgarklass av skeppsredare och köpmän med såväl tid som råd att ägna sig åt bildning och kulturell förströelse. Nykarleby fick epitetet ”Lilla Paris” för sitt vidlyftiga kultur- och nöjesliv.
Utbildningstraditionerna är starka. Förutom det viktiga lärarsemeninariet hade man här trivialskola redan 1641 och i Storsved, Munsala, grundade skolmannen, lantdagsmannen, tidningsmannen Anders Svedberg 1862 den första svenska folkskolan i Finland vilket tidigt gjorde inte minst Munsalaborna läs- och skrivkunniga.
I dag lyfter många fram Topeliusgymnasiet som en språngbräda för ett författarskap. Gymnasiet har hög pedagogisk profil och goda resultat när det gäller skrivande och textförståelse.
Lång tradition
Traditionen, linjen av författare som gjort avtryck, är hittills obruten från Zacharias Topelius till Lina Bonde, den senaste som debuterat, 2019, på ett etablerat förlag. Under 1900-talets första halva verkade nu bortglömda stora som till exempel Mikael Lybeck och RR Eklund.
Under 1950-talet uppstod två litterära kluster i Nykarleby, ett i Lippjärv med de tre författande bröderna Erik, Leo och Gösta Ågren och ett i Monå där far och son, Lars och Evert Huldén debuterade. Med dem blev också litteraturen mer samhällsengagerad och politisk. På 1970-talet trädde feministerna Anita Wikman och Gurli Lindén in på scenen.
1986 debuterade Eva-Stina Byggmästar, i dag en av Nordens viktigaste poeter och Karin Erlandsson, som debuterade 2012, förde med deckaren Missdåd in mordet i småstadsidyllen. Hon beskriver också, likt flera andra Nykarlebyförfattare, staden som centrum för pälsdjursnäringen i Minkriket.
Minkar, en uppgörelse med stillastående normer och homosexualitet präglar fjolårsdebutanten Lina Bondes Tecknar snö. ”Det är det lesbiska, det queeraste – ett ambivalent kärleksbrev till en hembygd skriven från andra orter”, beskriver hon sin diktsamling.
För att nämna några.
Författarandelslaget gav skjuts
– Jag tror det är en ”Björn Borg-effekt”, säger Robert Åsbacka.
– Det finns en som är bra och sporrar andra att göra samma sak. Vem som är ”Björn Borg” i Nykarleby får vara osagt. Vi skämtar lite om att man kanske får sätta ett pannband på Topeliusbysten i parken, men för Robert Åsbacka var framför allt existensen av Nykarlebybaserade förlaget Författarnas Andelslag med Anita Wikman, Gurli Lindén och Eva-Stina Byggmästar en väg in.
– Det fanns i luften att det var möjligt att skriva böcker, men via andelslaget fick jag konkret hjälp när jag debuterade 1988.
Författarnas Andelslag startade 1973 på initiativ av Gösta Ågren, då etablerad författare, regissör och stridbar samhällsdebattör, som en protest mot förlagen i Helsingfors. Via andelslaget skulle fler ha möjlighet att bli publicerade och skribenten själv deltog i hela processen.
– Varifrån drömmen att skriva kom vet jag inte riktigt, men jag vis
ste att det var möjligt i och med att de andra fanns, säger Åsbacka.
Peter Sandström tycker inte heller att han behöver gå tillbaka till Topelius, utan tar fasta på traditioner under sin egen livstid. Han nämner också Anita Wikman, Gurli Lindén och Gösta Ågren som förebilder.
– På 1970-talet läste jag Wahlströms gröna och röda ryggar och Enid Blyton, jag tänkte inte på vem det var som skrev. Men att det i Nykarleby gick omkring levande människor som skrev böcker på riktigt inspirerade. Det går alltså att vara författare fast man är från Nykarleby!
– Är man från Nykarleby känns det uppnåeligt att bli författare, säger Malin Klingenberg.
Nykarlebyförfattare som inspirerat henne är bland andra Peter Sandström och Anita Wikman. Från början var det inte så mycket vad de skrev, utan att de skrev. Och Topelius fanns med från barndomen.
– Jag växte upp i en läsande familj och och tyckte om att lyssna på Östen Engströms inspelade uppläsningar av Topelius sagor.
Nykarleby ett beroende
Rent krasst uppfyller Nykarleby på pappret många kriterier man kan sätta på ”en jävla håla” men staden uppfattas inte så. Jantelagen har inte heller så starkt fotfäste här, vittnar många om. De som flyttat bort har ofta en ljus bild av sin uppväxtort, men det är förstås viktigt att fortsätta bekänna sig som Nykarlebybo.
Ur ett författarperspektiv är litenheten en tillgång och något som kan ha bidragit till skrivarundret. Det är som ett mikrokosmos där aktörerna syns tydligt.
Få av Nykarlebyförfattarna har varit eller är bosatta i Nykarleby men återvänder, som många författare, till sitt ursprung i böckerna. Börjandes med Zacharias Topelius som lade ett skimmer över barndomsstaden med sin eviga sommar, vita gardiner i vindskammarfönstret, hägg och syren.
Robert Åsbacka, numera bosatt i Eskilstuna i Sverige, har bland annat rört sig med småfifflarna i Döbelns gränd och med orgelbyggaren och Bergen i Grönhuset. I sin senaste roman Till livets slut skriver han om en annan Nykarlebyförfattare RR Eklund, som återvänder till Nykarleby för att kunna skriva.
– Nykarleby var viktigt för honom, men just den gången jag skriver om var han inte i Nykarleby, det handlar mer om hur jag själv tänker, säger Robert Åsbacka.
– Nykarleby är ett beroende som är svårt att bryta. Att jag flyttade bort var inte ett avståndstagande utan jag behövde byta liv.
Han lyfter fram småstadsskvallret som en viktig del i författartraditionen.
– Det är också ett slags historieberättande, man berättar om andra och bättrar på sanningen.
– På små orter ser man människorna, hur de lever. Jag använder Nykarleby som litterärt laboratorium, det är en hanterbar storhet, säger Peter Sandström, bosatt i Åbo.
Han leker med sin egen identitet, bortflyttaren, ofta en författare, som återvänder och så böjar saker hända.
– Jag plockar strukturerna från mitt eget liv, till exempel att min mamma och syster bor i Nykarleby. Sedan ljuger jag så mycket som det behövs. Det är svårt att gestalta platser man inte besökt. Sedan är jag lite lat och ogillar research.
Ha tråkigt föder kreativitet
Malin Klingenberg, som bor i grannstaden Jakobstad, brukar framhålla tråkigheten på ett litet ställe som grogrund för författarskap.
– När jag växte upp fanns inte som nu en uppsjö av fritidsaktiviteter så ur att ha tråkigt föddes kreativiteten. Att skriva var ett sätt att leka.
Tillammans med kompisen Karin (Erlandsson) gjorde hon tidningar och en del bokmanus påbörjades. Sedan har det bara fortsatt som en naturlig del av vuxenlivet. Hon skriver barn- och ungdomsböcker som inte explicit utspelar sig i Nykarleby, men ibland hamnar hon där omedvetet.
– I Älgflickan skrev jag om när berättarjaget kom in på ett bibliotek och sen insåg jag att det var exakt Nykarleby bibliotek jag hade beskrivit! Och biblioteket var en viktig plats för mig under uppväxten, en plats där jag tillbringade mycket tid och kände mig välkommen.
Malin Klingenberg håller nu på och avslutar sin serie om Patrik och Pensionärsmakten och har en del andra antagna manus på gång. Robert Åsbacka kommer med en roman nästa år men den utspelar sig förvånansvärt nog inte i Nykarleby. Det gör däremot Peter Sandströms Kärleken är ett tamdjur som utkommer i höst.
Kvinnor i fokus
En av förebilderna för dagens författare, Anita Wikman i Munsala, har förblivit Nykarleby trogen.
Hos backstugusittarfamiljen Ågren i Lippjärv sågs författaryrket som ”det viktigaste yrket i samhället”, skriver Gösta Ågren i sin självbiografiska bok Detta liv. Så var det inte i arbetarfamiljen på Källbacken där Anita Wikman växte upp. Litteratur var viktigt och det lästes flitigt, men Anita Wikman fruktade att hennes tidiga behov av att skriva var någon slags sjukdom.
– Jag skrev i de vita marginalerna på tidningarna och gömde undan mina lappar, berättar hon.
Hon utbildade sig till undersköterska och började arbeta på åldringshemmet Udden i Munsala. Men skrivlusten gav sig inte och hon smet iväg på skrivarseminarium i Vörå.
– Jag tänkte att jag måste våga. Ågrenarna i Lippjärv visade att det var möjligt att bli författare. Med författarandelslaget öppnades dörren.
Anita Wikman debuterade 1974 med diktsamlingen De blå bergen.
Med bland andra Wava Stürmer i Jakobstad och Gurli Lindén engagerade hon sig 1978 i Kvinnoskribentgruppen, för det är kvinnorna, feminismen, som varit i fokus i Anita Wikmans författarskap. Hennes dikter tar ofta avstamp i österbottniskt kvinnoliv och en romantrilogi har det också blivit om arbetarflickan Tita.
– Jag ville lyfta fram en annan erfarenhet än Nykarleby som en idyll där man gick på bal. Skriva om klasskillnader och de ensamstående kvinnornas hårda liv under kriget.
Någon entydig orsak till varför Nykarleby blivit en författarstad har hon inte, men lyfter fram utbildningen och goda svensklärare.
– Och det är så annorlunda i dag. Många av dem som debuterar har en studentexamen i bagaget.
Liten lever än
Nej, det finns knappast ett enda svar, men många faktorer som kan bidra till en god jordmån för författarskap samspelar i Nykarleby.
I Topelius ungdom lektes en lek som hette ”Liten lever än”. Den gick ut på att man skulle tända eld på en trästicka som man skickade mellan varandra. För deltagarna i leken gällde att blåsa på stickan så att glöden inte slocknade. Så är det också med författartraditionen i Nykarleby. Stickan skickas vidare och glöden hålls vid liv.
De litterära stigarna gror inte igen.