Ensam hemma går på nerverna
Coronapandemins isolering inspirerar i HBO:s första finska serie.
7 delar på HBO Nordic med start 19.7. Ett avsnitt per dag i en veckas tid, serien recenserad utifrån sex delar. Regi: AJ Annila, Alli Haapasalo, Teemu Nikki, Mikko Kuparinen, Aleksi salmenperä, Maria Pyykkö, Mika Kurvinen.
Mycket har sagts om den konstnärliga kreativitet som följt i spåren av coronapandemin och den därpå följande sociala distanseringen, för att inte säga isoleringen. Å andra sidan har väl skaparkraften och berättarglädjen inte alltid funnits där, med tanke på den smått tradiga ”vardagsrumsestetik” som färgat av sig speciellt på musikframträdanden. Mera om allt detta i Isolerade (Eristyksissä), den första finländska HBO-serien att se dagens ljus.
Det är fråga om en antologi som producerats med utgångspunkt just i pandemihelvetet. Här är det sju regissörer som ger sin syn på saken, i en räcka kortfilmer som stilistiskt sett omfattar allting från rysare och drama till komedi. Filmmakarna har enligt uppgift fått fria händer vilket i klartext betyder att regissörerna själva skrivit manus, ett inte alltid lyckat scenario. För även om filmerna tekniskt och berättarmässigt håller måttet saknar man inte sällan den där biffen.
Kvickt och roligt
Dock finns det ljuspunkter och bäst av alla är Aleksi Salmenperäs bidrag, en kvick och föredömligt humoristisk sak som pekar på nya användningsområden för de arma skyddsmaskerna och munskydden. Här är det pappa Tommi Korpela som de senaste veckorna varit ensam hemma med tonårsbarnen Eedit Patrakka och Amos Brotherus, emedan deras mor sedan tre veckor tillbaka är inlagd för intensivvård.
Men nu får det räcka med hemelektroniken och stugsittandet, konstaterar mannen i huset, varpå man ger sig ut i skogen. Barnen är måttligt förtjusta och direkt pinsamt blir det när man tappar bort sig och söker skydd i ett övergivet torp med bastu som bonus. Det säger sig självt att tonårsdottern inte är alltför förtjust i idén att bada bastu med brorsan och farsan. Men kanske går det an med en andningsmask – för ögonen. Hur kul som helst och gärna skriver man på den familjekärlek som oväntat sipprar fram mellan raderna.
Barnen visar vägen
I humorns och ironins tecken går också Alli Haapasalos kortfilm med Minttu Mustakallio i en huvudroll. Hon är den självutnämnda gårdspolisen som ser det som sin uppgift att i pandemins spår hålla reda på sina grannar, bland dem Elena Leeves tvåbarnsmamma. Det är lättare sagt än gjort med Leeves två snorgärsar i faggorna. Sedan går det som det går, att mamman åker in på sjukhus och Mustakallios urbana lyxlirare får lov att se till barnen. Och se, kanske är det de små liven som visar vägen framåt.
Lite liknande tongångar kan man skönja i Mikko Kuparinens Kärlek i koronans tid. Här möter vi en självgod Ville Tiihonen som ondgör sig över nyheten om att den somaliska minoriteten är speciellt drabbad av coronan – vilket ju inte hindrar honom från att i snabbköpet undvika en somalier till varje pris.
I den inledande filmen i serien, signerad AJ Annila, handlar det om en ung kvinna (Emmi Parviainen) som efter två månaders isolering börjar tappa koncepterna. Det får smått kusliga följder, Repulsionstyle, men filmen i sig känns mera kryptisk än dramatiskt inbjudande. För de övriga bidragen står Mika Kurvinen respektive Teemu Nikki och Marja Pyykkö.
Här är det sju regissörer som ger sin syn på saken, i en räcka kortfilmer som stilistiskt sett omfattar allting från rysare och drama till komedi.