Sprickor i den perfekta fasaden
Brave New World är ögongodis utan större djup, men bra så, skriver Krister Uggeldahl.
DRAMASERIE/SCIENCE FICTION 9 delar på HBO Nordic, recensionen skriven på basen av sju avsnitt. Skapad av Grant Morrison, Brian Taylor och David Wiener. Regi: Owen Harris, Ellen Kuras, Craig Zisk m.fl. I rollerna: Alden Ehrenreich, Jessica Brown Findlay, Harry Lloyd.
Ifall valet står mellan himmel och helvete är det sannolikt att de flesta går in för att välja himlen, bara för att landa i Nya London, det mest perfekta och harmoniska av samhällsbyggen. Ja, åtminstone ifall vi ska tro Aldous Huxley som skrev den litterära förlagan, Du sköna nya värld, i början av 1930-talet. I Nya London är kvaliteter som girighet, ångest och svartsjuka praktiskt taget utrotade, mycket tack vare de lyckopiller som medborgarna för jämnan stoppar i sig.
Allt det här har förvisso sitt pris. Att ha ett privatliv är inte tillåtet, inte heller att bilda familj (barnen kommer till på artificiell väg). Även monogami är förbjuden, något som gör att de sexuella orgierna avlöser varandra. Men okej, eftersom det här är en amerikansk produktion blir det väl inte så himla barnförbjudet. Det är inte som i Paul Verhoevens Philip K. Dick-filmatisering Total Recall där nattfjärilarna går omkring med tre bröst, bara en sån sak.
Vildarna sticker upp
Nåväl, utan klassklyftor ingen dystopi värd namnet. Därav The Savage World, Vildarnas land, där människor beter sig som människor ofta brukar. Dåligt. När det är rea i snabbköpet drar sig kunderna inte för att trampa ner varandra. Däremellan slåss man och super till, white trash-style. De facto utgör denna Vildarnas värld en temapark som lyxlirare från Nya London besöker. Här hamnar också Bernard (Harry Lloyd) och Lenina (Jessica Brown Findlay), två intet vetande turister som väljer att gå på en bröllopsceremoni, ett spektakel som slutar i ett veritabelt blodbad när ett väpnat uppror pockar på uppmärksamhet.
Med hjälp av Alden Ehrenreichs ”vilde” lyckas Bernard och Lenina till slut fly fältet. Sitt strå till stacken drar också mamma Demi Moore (det var inte igår, välkommen tillbaka), i hopp om en fribiljett till Nya London.
Yta kontra innehåll
Och just här, i skärningspunkten mellan det primitiva och det perfekta har Brave New World sin chans. På den punkten kunde man kanske dra en parallell till Snowpiercer. Men också till Westworld, låt sen vara att Brave New World i inget skede känns lika spännande, överraskande.
De goda nyheterna: Brave New World är snygg som bara den, scenografiskt generös och visuellt taggad. Och visst är det kul med de hedonistiska inslagen – släng dig i väggen, George Orwell - även om det är se men inte röra som gäller. Det oaktat vankas det ju nog mera yta än innehåll. Här finns inget som skulle borga för en pro semi -uppsats i sociologi. Och som politisk satir är Brave New World onekligen lite tandlös.
Men som lättsmält underhållning – varför inte? Handlingen bjuder på hemligheter och lögner så det räcker och blir över och när man blir varm i rocken kommer även sexet i gång, liksom andra hyss från den gamla världen. I takt med sprickorna i fasaden får även skådespelarna mera utrymme. Där serien i Alden Ehrenreich har en något färglös leading man följer man gärna Jessica Brown Findlays Lenina som i kraft av sitt tvivel växer så det knakar.