Aulanko – en pärla i Tavastland
Ända sedan min ungdoms somrar på en tavastländsk bondgård har namnet Aulanko i mina öron haft en magisk klang. Men av någon anledning blev det aldrig av att resa dit. I många år planerade jag en cykelfärd från mitt hem i Grankulla. I år, strax före midsommar, blev resan äntligen av då en planerad cykelfärd längs Lettlands kust stoppades av coronapandemin.
Jag valde det raka spåret, med tidig morgonstart längs den natursköna, kuperade väg som går strax väster om Bodom träsk. En bit norrut ligger en liten badsjö, Sorvalampi. Under min aktiva tid som modersmålslärare brukade jag ibland åka dit för att efter simturen ligga på en brygga och läsa uppsatser. Av nostalgiska skäl hade jag nu tagit med kopian av en kria, en pojkes mogna betraktelse över djur som liv eller nyttoobjekt. Bryggan var upptagen av en familj, men ett picknickbord var ledigt. En banan gav mig lekamlig spis.
Bananen tog mig till Lakisto och kaffe med dopp vid Suur-Helsingin Golf. Alla golfspelare hälsade artigt på en cyklist, men få mötande medcyklister noterade mig. I Lepsämä frågade jag väg av två mopedpojkar i ett garage, de rådde mig att ta 132:an efter Perttula. En stund senare såg jag den enda ansiktsmasken under fem dygn. Märkligt nog på en ung manlig cyklist.
Lupiner överallt, ofta i hård kamp med hundlokor, på utvalda ställen skogsnävor och ranunkler. Röykkä minns jag som en matig räksallad på Pizzeria Kulma, kaffet intog jag i sällskap med vänliga lapphunden Ella på Mikkolan Suoramyynti strax efter gränsen till Egentliga Tavastland. När rörelsefriheten i Nyland begränsades i samband med coronapandemin var kunderna mest kaffesugna poliser, berättade ägaren Antti. Just inga bilar syntes då på vägarna, nu dundrade långtradare med jämna mellanrum förbi, förutom en ström av mindre fordon. Själva vägen var lättrampad, i regel med en cykelfil, men däremot ganska smal.
Tumregeln är att småvägar har lugnare trafik men tuffare terräng. Småvägar betyder också vackrare natur, dock inte alltid. På den slingriga grusvägen väster om Loppijärvi efter Läyliäinen passerade jag två förfärliga kalhyggen. Desto vilsammare för själen var stugan på Itusaari i Loppijärvi, dit min glada värdinna Jonna tog mig med motorbåt. En skön kväll med en enda mygga. Gökars lockrop i alla väderstreck.
Andra dagens start blev något sen, så jag intog lunch redan på Loppi Hovi i byn. Tonfisksallad, trots att det vimlar av gös i sjön. Därefter Lopen
kantatie (väg 54), med mördande trafik, dessbättre bara en halvmil till Launonen, därifrån längs lugna väg 2873 via Vähikkälä till utkanten av Janakkala. Parallellt med motorvägen går gamla trean, den leder in i Tavastehus, förbi Vanajavesi.
Min svarta Trek rullar längs en sagolik lindallé fram till målet, Hotell Aulanko, Märta Blomstedts och Matti Lampéns sensationella skapelse i funkis, färdigbyggd 1938. Tänk, samma år som jag föddes! Det visste jag inte förr, men det förklarar ju allt. Kones hissar är från samma år, vilket märks. Den hiss jag väljer tar mig efter viss tvekan upp till ett litet rum på sjätte plan, med utsikt över ett platt tak och 27 grader värme. Glädjen över uppluckrade restriktioner är stor. Säsongen har inletts, det är fredagen den 12 juni.
Starten på Aulanko präglas av viss improvisation, i synnerhet i matsalen. Vid frukosten serveras färdiga paket, lika för alla. Men personalen är den trevligaste jag upplevt i mondän miljö. I Aulanko råder en genuin tavastländsk rättframhet. Första dagen är gästerna cirka 140, följande dag kanske hundra fler. Till midsommar är det fullbokat, får jag veta. Då är jag inte längre kvar.
Tre nätter är mina. Jag vandrar in i ett nationallandskap som saknar motstycke. En inspirationskälla för Sibelius Finlandia som lär ha kommit till när han blickade ut över skog och sjö uppe på Aulankoberget. Det gjorde han säkert från Utsiktstornet, tyvärr stängt på grund av reparation. Första avsatsen är allt som gäller, sedan kan man gå de trehundratjugotvå trappstegen ned till Björnlyan med Robert Stigells jätteskulptur Karhut. På vägen passerar man Lennart Segerstråles fresk föreställande bålda björnjägare med spjut. Väl nere, ta av åt vänster. Stigen längs stranden leder till en badbrygga. Där simmar jag i glatt sällskap, första gången med en farmor med sex metallförstärkningar i sin seniga kropp, den andra med en pratsam tjej som sköter en kennel med sexton arktiska jyckar och ett ungt par som är ute och bongar sjöar. Aulangonjärvi är dagens tredje, minst en till bör det bli.
För mig räcker Aulangonjärvi gott, förutom ett dopp i hotellets bassänger. I de två konstgjorda dammarna Joutsenlampi och Metsälampi i Aulankoparken når vattnet knappt till knäna.
Alltför snabbt går dagarna i Eden. Måndag morgon sitter jag igen i sadeln. Ett dopp i Vanhankaupungin lahti, med slottet som en rejäl badhytt hundra simtag bort. Snart är jag ute på väg 10 mot Åbo, efter tjugotre timmertransporter gör jag vänstersväng in på 2871 till Topeno, sista biten igen på större väg, 54:an till Loppis. Med läcker lunchpaus på Kalamylly, där två damer drar upp foreller på löpande band ur en damm. Ännu en natt på stugan, men innan det får jag träffa Jonnas familj, två söta små barn, en hund och tvåhundra mjölkgetter. Stugan är en ren sidobusiness i ett blomstrande lantbruk med lika många hektar odlingsmark som getter. För mig den skönaste oasen, innan sista etappen: ner via Sajaniemi, vidare Läyliäinen, Vihtijärvi, Röykkä, Bertby, Valkjärvi, Klaukkala, sedan Lahnus, Rödskog, Träskända. Varför inte Sorvalampi igen, på andra sidan Bodom? För att jag inte har fler uppsatser att läsa.
Min gamla dröm blev sann – tack vare coronan.