Varför ras(ifi)era debattkulturen?

”Att anklaga någon för högerextremism och i samma andetag komma med långa raspolitiska redogörelser och ropa efter tidningscensur är inte seriöst.”

Jag försöker i regel undvika personliga utvikningar men tar här tillfälle i akt att med den ”kritik” jag tagit emot peka på ett urartande debattklimat och en uppochnedvänd begreppsvärld. Jag vill också precisera vissa tidigare punkter.

Att man som skribent blir värderad och kommenterad i olika privata kretsar på sociala medier är naturligt. Men om man i egenskap av kritiker sitter på en offentlig plattform omgiven av de egnas kör är det i god ton att kritiken riktas direkt till ens opponent. Hör det civilsamhället till att på omvägar få höra om sitt karaktärsmord i någon podd? För detta är vad Magnus och Peppe gör i sin podcast om min senaste kolumn (HBL 16.6).

Jag är förstås glad att texten väckte intresse, men undrar samtidigt vad poängen är att utan ett endaste sakargument gå till personangrepp? Om jag inte missförstått är poddmakarna upprörda över att jag som ”vit man” alls får skriva, att jag är ”högerextremist” och att Hufvudstadsbladet (och även andra tidningar) har en smygrasistisk agenda. Samt att mina själsfränder är Alexander Bard och Donald Trump. I stora drag.

Kanske jag var otydlig i min kolumn, men jag ser något besynnerligt i att bli stämplad som högerextremist då man talar för universalism och individualism. Då man i dag kritiserar den rasistiska och moraliserande identitarismen, ett kärnelement även i etnohögerns retorik, får man allsköns ”progressiva” på nacken. Detta säger något. Att som poddmakarna anklaga någon för högerextremism och i samma andetag komma med långa raspolitiska redogörelser och ropa efter tidningscensur är inte seriöst. Att tala om privilegium och samtidigt se sig berättigad att deklarera vad som är rätt och vem som borde få skriva är grövsta hyckleri. Är inte poddmakarnas förslag att byta ut mig som kolumnist mot något annat raselement just en idé om att (den rätta) åsikten sitter i hudfärgen?

Min poäng var ju inte att det också är synd om vita utan att olika bemötande, inklusive självplågeri, är rasism med religiösa undertoner. För människor är betydligt mera mångfacetterade än vad identitetspolitiken med sina kategorier tillåter. Denna politik som både till vänster och höger försöker gröpa ur universalismen och göra det individuella bemötandet till den nya rasismen.

”Högerextremism”, eller fascism, har i dag blivit allt det man, ironiskt nog, inte vill förstå eller inte håller med om. Eller kan poddmakarna i detta fall peka på något historiskt källmaterial eller formulera en meningsfull tolkning som kunde placera min kolumn under denna rubrik? Om inte så undrar jag vad som är poängen med att uppmuntra till ett smusslande debattklimat och en ideologisk tudelning där ens opponenter omvandlas till extremister som borde tystas? En trend som importerats från USA och som vi gör klokt i att inte breda ut i Finland. Det viktiga är att avvisa hela ”vi mot dem”- konceptet, utmana identitetspolitiken och skapa förhållanden där allting kan debatteras rakt och fritt.