Stockmann har blivit kallt

Det är inte bara näthandeln som dödat varuhusen. Det är också borgarklassens diskreta charm som försvunnit, och det är svårare att reparera.

De första scenerna i Patricia Highsmiths roman Carol utspelar sig i ett varuhus under julruschen. Den unga huvudpersonen Therese jobbar under helgerna, och en dag, när hon står och plockar ur en låda, får hon syn på Carol – en äldre kvinna, en kund, som står och blickar ut över varuhusets golv. Deras ögon möts, och så börjar en nervig kärlekshistoria som på sin tid var både ovanlig och djärv. Så djärv att Highsmith gav ut romanen under pseudonym.

Varuhuset som fond är utmärkt för en passionshistoria, åtminstone var den det på femtiotalet: den gifta kvinnan med sitt liv av medelklasstrygghet, den unga expeditens klasslösa osäkerhet; en plats att utforska maktkonstellationer, modernitet, projicering.

Varuhuset är ett samhälle i miniatyr. Det vet vi alla som är gamla nog att minnas en av de första såpoperorna i svensk tv, som hette just det: Varuhuset. Rulltrapporna – moderniteten förkroppsligad – matkassar som läggs ner medan man vilar fötterna, idén om Kunden med stort K, den som alltid har rätt. De stora pengarna och de inbördes rivaliteterna.

När jag flyttade till Helsingfors för tjugo år sedan handlade jag på Delikatessen under rusningstid eftersom det var så roligt att se på folk. Andra klagade på trängseln och priserna, jag tyckte att det var fascinerande. Det här, tänkte jag, är stadsliv.

På den tiden kunde man fortfarande höra gnäll om så kallade Stockmann-tanter. De sades vara jobbiga och krävande. Jag förstod aldrig det där. Vad är ett varuhus utan sin huvudsakliga kundgrupp? Utan doften av parfym, utan käbbel vid fiskdisken, traditioner som hålls vid liv?

Kanske var Carol i Patricia Highsmiths roman en Stockmanntant, slår det mig nu.

Människor födda på 2000-talet har sannolikt ingen aning om vad en sådan tant är – numera talar man snarare om Clas Ohlson- och Motonet-gubbar.

Jag tror inte att jag behöver säga något om Stockmanns pågående kampanj, vars största manifestation är en jättelik, finskspråkig logo, som ersatt de klassiska bokstäverna ovanför klockan.

I mitt flöde lovar trogna kunder dyrt och heligt att aldrig vara kunder mera.

”Mörker”, skriver någon på HBL:s Facebooksida.

Det brukar vara så att folk som skriver så där egentligen inte är trogna kunder, men att de har starka känslomässiga minnen.

Sanningen, som vi alla vet, är att näthandeln inneburit en spikrak kurva neråt för många klassiska varuhus. Coronavåren gjorde inte saken bättre.

Kanske handlar Stockmanns identitetskris om att den borgerlighetens diskreta charm som varuhuset till mångt och mycket symboliserat har lösts upp. Häromveckan gick det amerikanska klädföretaget Brooks Brothers i konkurs. Ett företag som klätt presidenter, Wall Street-killar och säkert en och annan finlandssvensk.

Utan den typen av berättelse förlorar varuhuset sitt ursprungliga existensberättigande; känslan av att man kunde, om inte köpa, så åtminstone vistas i ett lite exklusivare rum.

I dag har Stockmanns matavdelning blivit som vilken kvartersbutik som helst (bortsett från att man fortfarande får stans bästa fisksoppa där).

Och ändå märker jag att jag letar efter samma upplevelse på andra håll. En skomakare som reparerar fort och kunnigt, en expedit som faktiskt kan något om kläder, en bra fiskdisk, ett gott kaffe på ett bra kafé som samtidigt erbjuder möjligheten att titta på folk.

Allt detta kunde i teorin fortfarande vara möjligt på varuhuset mitt i stan. Eventuellt kan man till och med förälska sig medan man väntar på att få ett paket inslaget. Men jag betvivlar att det händer särskilt ofta.

Vad är ett varuhus utan sin huvudsakliga kundgrupp? Utan doften av parfym, utan käbbel vid fiskdisken, traditioner som hålls vid liv?