Upproriske Nat är inte som andra gråsuggor

Penelope Lively skriver träffsäkert om dem som ingen lägger märke till. Isabella Rothberg har läst en barnbokspärla som i dag tyvärr är svår att få tag på.

Lägenheten vi flyttade in i under nittiotalets början hade renoverats någon gång under det föregående årtiondets högkonjunktur. En relik från denna yuppiekultur var badkaret som hade bubbelpoolfunktion. Den slutade visserligen fungera, men jag minns hur jag som barn tyckte den var höjden av lyx.

Det här badkaret förknippar jag med boken Ett hus ut och in, och en av dess hjältar, gråsuggan Nat. Inte så att vi hade gråsuggor i badrummet i Tölö, nog en och annan pälsänger som halade sig fram längs kakelfogarna. Det handlade om att Nats hem var ett badkar, eller mer exakt dess avlopp.

Ett av äventyren handlar om hur Nat likt andra unga gråsuggor ska utföra sitt mognadsprov, nämligen att ta sig upp för den hala vita badkarsväggen. Gråsuggor lever i auktoritära samhällen, får vi veta. Deras ledare är ”barska och gamla varelser med otroligt långa spröt” som kräver att varje ny kull ska klara av denna utmaning. Trots sina fjorton små ben är gråsuggorna inga atleter, så det lär aldrig lyckas. Det tappra försöket garanterar dem emellertid en plats i ”Listan över fäderneslandets hjältar”.

Gråsuggor är i allmänhet inte originella, konstaterar Penelope Lively, men Nat är undantagsvis både frågvis och upprorisk. Han är kritisk till uppdraget och när det väl är hans tur tar han hjälp av en vänlig spindel som hissar upp honom i sin klibbiga tråd. Nat når alltså målet, men förstår att han aldrig kan avslöja detta för de andra eftersom poängen ju aldrig var att lyckas, åtminstone inte så här.

Fint djurperspektiv

Den brittiska författaren Penelope Lively (född 1933) har skrivit både barn- och vuxenlitteratur och belönades med Bookerpriset för vuxenromanen Måntiger 1987.Barnboken Ett hus ut och in från samma år, handlar inte bara om Nat utan om en rad olika djur som tillsammans med människofamiljen Dixon bor på Paviljongvägen femtiofyra. Jag föreställer mig ett sådant där dragigt småhus med heltäckningsmattor, men Lively ger få detaljer om inredningen. Det är snarare vrån och skrymslen som är relevanta för husets djur som är de viktiga i miljöbeskrivningen. Under trappan bor husmössen i en kartong – äventyraren Sam och hans hustru Doris

som en dag faktiskt får nog av trångboddheten i kartongen som gått i arv från generation till generation,

och flyttar in i ett av människobarnens leksaksgarage. Beskrivningen hur hon boar och fyller sitt nya lilla hus med rosa stickgarn och sönderbitna pappersnäsdukar är underbar.

Den vita terriern Willy förpassas oftast till köket, men drömmer om att få sova i husses och mattes säng. Dit tar han sig en dag och bökar njutningsfullt in sig under sängkläder – ”Det var mörkt, avskilt och luktade fru Dixon på det allra ljuvligaste sättet”. I köket huserar också Nats vän, spindeln som härskar över fönstret, en rejäl bit av taket, området bakom kylskåpet och en kökshylla.

Lively får till ett fint djurperspektiv i sitt berättande, till exempel i Nats och spindelns känsla av utsatthet när de klättrar över en kal vit vägg, men också när spindeln hamnar i luven på sin granne och ett våldsamt slagsmål bryter ut. Lille Nat förfäras över oväsendet från de stridande spindlarna och förundras över att fru Dixon ostört kan sitta och dricka kaffe i samma rum ... Roliga är också de rörelseverb Lively använder: spindeln galopperar och gråsuggan betar!

Gammaldags på gott och ont

Ett hus ut och in är en pärla, tyvärr i dag svår att få tag på. På ett lek

fullt sätt lyfter Penelope Lively fram dem vi knappt ser, det ska emellertid tilläggas att husets bebis har en förmåga att notera såväl möss som spindlar och gråsuggor. Det är bara det att ingen tar hans försök att kommunicera på allvar.

Boken har en morsk ton och en hemtrevlig gammaldags stämning, dessvärre även några meningar där det spekuleras i om hunden Willy kommer att bli bestraffad med ”stryk”.

Penelope Lively sysslar med klassisk förmänskligande av djur som också ger ett utifrånperspektiv på oss människor. Det är inte djärvt och ifrågasättande, men humoristiskt. Hur fräck är inte spindelns beskrivning av fru Dixon? ”Den där hemska gulaktiga skära färgen. Och så storleken. Usch!”

Den stora behållningen är Livelys nyktra, osentimentala och lågmält humoristiska iakttagelser, till exempel om gråsuggan: ”(...) deras livsstil är lika stel och tafatt som deras yttre”.