Hufvudstadsbladet

På spa­ning ef­ter de ljud som flytt

- MAR­TIN MALMGREN kul­tur@hbl.fi

Kra­ven på prick­fritt spel och po­le­ra­de ytor har satt rib­ban sky­högt för vad som i dag du­ger på ski­va. Men sam­ti­digt har ban­den i hög grad gått för­lo­ra­de i ti­di­ga­re de­cen­ni­ers tolk­nings­tra­di­tio­ner. De­tek­tiv­ar­be­tet som ame­ri­kans­ka Ar­bi­ter Re­cords ut­fört för att åter­upp­rät­ta des­sa ha­de im­po­ne­rat till och med på Sher­lock Hol­mes, re­so­ne­rar Mar­tin Malmgren. PIANOMUSIK

Brahms: Re­cap­tu­red by Pu­pils and Col­le­a­gues (Ar­bi­ter Re­cords) Mas­ters of Cho­pin (Ar­bi­ter Re­cords)

Hur an­norlun­da skul­le vår för­stå­el­se för den klas­sis­ka mu­siktra­di­tio­nen va­ra om det fun­nits in­spel­ning­ar från Be­et­ho­vens och Cho­pins da­gar? De fles­ta som in­tres­se­rar sig för gen­ren har vux­it upp med in­spel­ning­ar som tids­mäs­sigt pla­ce­rar sig be­tyd­ligt när­ma­re vår tid – och kanske där­med när­ma­re sam­ti­dens ide­al och este­tis­ka pre­fe­ren­ser – än den tra­di­tion de speg­lar. An­led­ning­en är en­kel; först mot 1800-ta­lets slut bör­ja­de det bli möj­ligt att alls be­va­ra ljud, och det skul­le än­nu ta lång tid in­nan tek­ni­ken full­än­da­des. Med vår tids krav på fläck­fritt spel och en per­fekt ljud­bild har äld­re in­spel­ning­ar för­kas­tats och ham­nat i glöms­ka. Men är in­te det­ta att för­kas­ta en be­ty­del­se­full länk till det för­flut­na? De få in­spel­ning­ar som ex­em­pel­vis Brahms åstad­kom på ål­derns höst är för­vis­so svå­ra att ut­ty­da, men fanns det in­te per­so­ner som kom ho­nom nä­ra, fick un­der­vis­ning av ho­nom, och som där­med i nå­gon mån för­de vi­da­re en tra­di­tion som fak­tiskt finns be­va­rad?

Det är kring så­da­na frå­ge­ställ­ning­ar som skiv­bo­la­get Ar­bi­ter Re­cords ut­fors­kat den in­spe­la­de mu­sik­histo­ri­en och byggt upp en fa­sci­ne­ran­de mo­sa­ik av ald­rig ti­di­ga­re hör­da ljudupp­tag­ning­ar. Bar­tó­ke­le­ver har spå­rats i Ka­li­for­ni­ens ök­nar, en bort­glömd elev till de le­gen­da­ris­ka pi­a­nis­ter­na The­o­dor Le­sche­titzky och Ig­na­cy Fri­ed­man har åter­upp­täckts i Egyp­ten, och i Austra­li­en har man fun­nit för­tro­li­ga sam­tal och in­spel­ning­ar med pi­a­nis­ten Carl Fri­ed­berg, som stod Brahms och Cla­ra Schu­mann nä­ra.

I kom­mer­si­a­lis­mens ti­de­varv krävs det eldsjä­lar av ovan­li­ga mått för att dri­va verk­sam­het av det här sla­get, och få kan sä­gas ha upp­fyllt kri­te­ri­er­na li­ka väl som Ar­bi­ter Re­cords grun­da­re Al­lan Evans gjor­de. I ti­dig ål­der hör­de han den le­gen­da­ris­ke blues­gi­tar­ris­ten Re­ve­rend Ga­ry Da­vis och blev den­nes sis­ta elev, och un­der si­na stu­di­er i kom­po­si­tion och et­no­mu­si­ko­lo­gi väck­tes in­tres­set för hi­sto­ris­ka in­spel­ning­ar, vil­ket snart led­de till ett livs­långt de­tek­tiv­ar­be­te som skul­le ha gjort Sher­lock Hol­mes im­po­ne­rad. Länge trod­de man ex­em­pel­vis att pi­a­nis­ten Se­ve­rin Ei­sen­ber­ger in­te läm­nat någ­ra in­spel­ning­ar ef­ter sig, men ef­ter hans död år 1945 fick hans än­ka en ovän­tad för­sän­del­se: Ei­sen­ber­ger ha­de vid ett till­fäl­le be­rät­tat för hy­res­hu­sets väk­ta­re att han var i färd att gö­ra sig av med in­spel­ning­ar han var miss­nöjd med, men väk­ta­ren in­såg de­ras vär­de och såg till att räd­da dem. Tids nog vi­da­re­be­ford­ra­des de till Ei­sen­ber­gers än­ka, och ett halv­se­kel se­na­re blev ett ur­val av in­spel­ning­ar­na till­gäng­li­ga via Ar­bi­ter Re­cords. Histo­ri­er av det här sla­get finns det i över­flöd av vid skiv­bo­la­get som med rät­ta be­nämnt verk­sam­he­ten lju­dar­ke­o­lo­gi.

❖❖❖

Tvek­löst finns det go­da skäl att om­vär­de­ra hur vi tol­kar Brahms i dag ef­ter att ha lyss­nat ige­nom dub­bel­cd:n Brahms: Re­cap­tu­red by Pu­pils and Col­le­a­gues. Ty om det sak­nas skär­pa i ljud­bil­den så öpp­nar sig helt nya värl­dar i det kling­an­de re­sul­ta­tet: mu­si­ken tar sig en fri­a­re, mer im­pro­vi­sa­to­risk ge­stalt, och tempo­va­len är in­te säl­lan be­tyd­ligt fris­ka­re än vad vi är va­na vid i dag.

Idén att sen­ti­men­ta­li­se­ra den förs­ta pi­a­notri­ons in­led­ning kull­kas­tas full­kom­ligt i Trio New Yorks djär­va tolk­ning. Och när vi hör Ilo­na Ei­benschütz spe­la g-moll­bal­la­den opus 118 nr 3, i ett tem­po som till och med Cla­ra Schu­mann upp­lev­de som jäk­tigt, så bör vi min­nas att Ei­benschütz ba­ra nå­got år ti­di­ga­re hört ton­sät­ta­ren spe­la des­sa se­na opus pri­vat för hen­ne, när de var all­de­les ny­skriv­na. Kort där­ef­ter urupp­för­de Ei­benschütz opu­sen 118 och 119 i Lon­don; tan­ken svind­lar när man be­tän­ker att den­na in­spel­ning från 1903 re­pre­sen­te­rar vad som då var mo­dern mu­sik. Desto svå­ra­re blir det att åter­vän­da till di­ver­se mo­der­na in­spel­ning­ar av sam­ma mu­sik, som in­te säl­lan upp­levs som fyr­kan­ti­ga i jäm­fö­rel­se. Vad hän­de med elas­ti­ci­te­ten i tem­pot och all den fi­nessri­ke­dom som kän­ne­teck­na­de så­väl Brahms själv som kret­sen kring ho­nom?

❖❖❖

Kanske är det än­då Etel­ka Freunds spel som är den störs­ta be­håll­ning­en

bland des­sa hi­sto­ris­ka min­nes­do­ku­ment. Va­ri­a­tio­ner­na över ett te­ma av Ro­bert Schu­mann spe­las li­del­se­fullt med ele­gisk ton, me­dan Freund i ett ur­val av Bar­tóks For child­ren vi­sar hur man kan rym­ma ett uni­ver­sum av käns­lor och va­ri­a­tions­ri­ke­dom även i kor­ta och spar­samt no­te­ra­de ba­ga­tel­ler. Att hon var vän till så­väl Brahms som Bar­tók gör det syn­ner­li­gen väl­mo­ti­ve­rat att här in­klu­de­ra mu­sik av den se­na­re, in­te minst med tan­ke på Bar­tóks sto­ra för­kär­lek för Brahms mu­sik. Brahms in­tres­se för sty­le hon­gri­os ma­ni­fe­ste­rar sig å and­ra si­dan i Freunds in­spel­ning av rap­so­din opus 119 nr 4, där de lek­ful­la ryt­mis­ka för­skjut­ning­ar­na ges stor spänst.

Av stort vär­de är de munt­li­ga be­rät­tel­ser­na, där Carl Fri­ed­berg och Edith Hey­mann minns Brahms och Cla­ra Schu­mann med vär­me. Lyss­na­ren för­flyt­tas in­te ba­ra när­ma­re Brahms uni­ver­sum; Brahms put­tas sam­ti­digt på ett re­spekt­fullt vis ned från den pi­e­de­stal ef­ter­värl­den pla­ce­rat ho­nom på, ge­nom per­so­ner i hans när­mas­te cir­kel som vi­sar med vil­ken fri­het och flex­i­bi­li­tet det går att ge­stal­ta hans mu­sik. Lå­ter det som en över­drift att, som det in­for­ma­ti­va skiv­kon­vo­lu­tet häv­dar, Brahms spel­stil an­das mer Har­lem än Habs­burg? Även om mu­si­ken in­te görs rätt­vi­sa i barmil­jö så finns det ett im­pro­vi­sa­to­riskt skim­mer över de tolk­ning­ar Brahms när­mas­te läm­na­de ef­ter sig. Vem ha­de kun­nat ana att den le­gen­da­ris­ka jazz­sång­ers­kan Ni­na Si­mo­ne fick pi­a­no­un­der­vis­ning och in­spi­ra­tion från en av des­sa Brahm­se­le­ver, Carl Fri­ed­berg? Det mu­si­ka­lis­ka in­ne­hål­let må va­ra av an­nan ka­rak­tär, men ge­men­samt för Si­mo­ne och Brahms var att de i ti­dig ål­der kom att mu­si­ce­ra i ba­rer, i 1950-ta­lets New Jer­sey re­spek­ti­ve 1840-ta­lets Ham­burg. Ar­bi­ter Re­cords skiv­släpp ger oss go­da skäl att re­vi­de­ra vår för­stå­el­se av Brahms och lyss­na på mu­si­ken med nya öron.

Det­sam­ma kan sä­gas om ”Mas­ters of Cho­pin”, en sam­ling på fy­ra ski­vor där Ig­na­cy Fri­ed­man finns med till­sam­mans med den elev han kal­la­de den störs­ta be­gåv­ning han nå­gon­sin ar­be­tat med, den Kai­ro­ba­se­ra­de och bort­glöm­de Ig­na­cy Ti­e­ger­man. Även Ti­e­ger­mans elev Henri Bar­da finns med på ett hörn, lik­som den ti­di­ga­re nämn­da Se­ve­rin Ei­sen­ber­ger, bland an­nat i en för­trol­lan­de tolk­ning av Cho­pins and­ra pi­ano­kon­sert. Återupp­täck­ten av Ig­na­ce Ti­e­ger­man är en histo­ria för sig, och det syn­ner­li­gen okonst­la­de och po­e­tis­ka pi­a­no­spe­let ger sig till­kän­na även där ljud­kva­li­te­ten in­te är full­än­dad. De förs­ta två sat­ser­na ur Brahms and­ra pi­ano­kon­sert spe­las med ett driv och i ett tem­po som helt sak­nar mot­styc­ke bland kom­mer­si­el­la skiv­släpp. Käns­lan av in­ti­mi­tet kun­de knap­past va­ra mer på­tag­lig än i de in­spel­ning­ar som tycks ha gjorts spon­tant i hem­mil­jö – här tve­kar jag in­te med att sä­ga att Cho­pins sto­ra f-moll­bal­lad opus 52 ald­rig spe­lats på ett så hjärt­skä­ran­de och själv­klart vis som un­der Ti­e­ger­mans ef­ter­tänk­sam­ma fing­rar.

Al­lan Evans allt­för ti­di­ga bort­gång för­ra må­na­den väck­te djup för­stäm­ning på många håll in­om mu­sik­bran­schen. Den ny­fi­ken­het han ha­de kring den­na form av lju­dar­ke­o­lo­gi smit­ta­de av sig bland dem som fick kon­takt med ho­nom, un­der­teck­nad in­klu­de­rad. Om vi är många som kun­nat gläd­jas åt fruk­ter­na av det­ta ar­be­te så är det desto fär­re som förmår be­dri­va fält­stu­di­er som Al­lan gjor­de. Desto fler an­led­ning­ar att tit­ta när­ma­re på Ar­bi­ter Re­cords hem­si­da, och ut­fors­ka al­la in­spel­ning­ar och djuplo­dan­de tex­ter som finns till­gäng­li­ga. Var­för in­te bör­ja med Carl Fri­ed­bergs pe­da­go­gis­ka kom­men­ta­rer till ett av Brahms pi­a­no­verk?

Brahms put­tas sam­ti­digt på ett re­spekt­fullt vis ned från den pi­e­de­stal ef­ter­värl­den pla­ce­rat ho­nom på.

Lå­ter det som en över­drift att, som det in­for­ma­ti­va skiv­kon­vo­lu­tet häv­dar, Brahms spel­stil an­das mer Har­lem än Habs­burg?

 ?? FO­TO: BRAHMS-INSTITUT/AR­KIV ?? ■ Ar­bi­ter Re­cords ut­gå­vor ger oss go­da skäl att lyss­na på Jo­han­nes Brahms med nya öron.
FO­TO: BRAHMS-INSTITUT/AR­KIV ■ Ar­bi­ter Re­cords ut­gå­vor ger oss go­da skäl att lyss­na på Jo­han­nes Brahms med nya öron.
 ??  ??
 ??  ??
 ?? FO­TO: AR­KIV ?? Ilo­na Ei­benschütz hör­de Brahms spe­la si­na pi­a­no­styc­ken ur opus 118 och 119 på 1890-ta­let. Hon fort­sat­te själv spe­la sam­ma styc­ken ef­ter hans död.
FO­TO: AR­KIV Ilo­na Ei­benschütz hör­de Brahms spe­la si­na pi­a­no­styc­ken ur opus 118 och 119 på 1890-ta­let. Hon fort­sat­te själv spe­la sam­ma styc­ken ef­ter hans död.
 ?? FO­TO: AR­KIV ?? Un­gers­ka Etel­ka Freund var elev till Bu­so­ni och spe­la­de re­gel­bun­det för Brahms.
FO­TO: AR­KIV Un­gers­ka Etel­ka Freund var elev till Bu­so­ni och spe­la­de re­gel­bun­det för Brahms.
 ?? FO­TO: AR­KIV ?? Carl Fri­ed­berg i New York på 1930-ta­let.
FO­TO: AR­KIV Carl Fri­ed­berg i New York på 1930-ta­let.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland