På spaning efter de ljud som flytt
Kraven på prickfritt spel och polerade ytor har satt ribban skyhögt för vad som i dag duger på skiva. Men samtidigt har banden i hög grad gått förlorade i tidigare decenniers tolkningstraditioner. Detektivarbetet som amerikanska Arbiter Records utfört för att återupprätta dessa hade imponerat till och med på Sherlock Holmes, resonerar Martin Malmgren. PIANOMUSIK
Brahms: Recaptured by Pupils and Colleagues (Arbiter Records) Masters of Chopin (Arbiter Records)
Hur annorlunda skulle vår förståelse för den klassiska musiktraditionen vara om det funnits inspelningar från Beethovens och Chopins dagar? De flesta som intresserar sig för genren har vuxit upp med inspelningar som tidsmässigt placerar sig betydligt närmare vår tid – och kanske därmed närmare samtidens ideal och estetiska preferenser – än den tradition de speglar. Anledningen är enkel; först mot 1800-talets slut började det bli möjligt att alls bevara ljud, och det skulle ännu ta lång tid innan tekniken fulländades. Med vår tids krav på fläckfritt spel och en perfekt ljudbild har äldre inspelningar förkastats och hamnat i glömska. Men är inte detta att förkasta en betydelsefull länk till det förflutna? De få inspelningar som exempelvis Brahms åstadkom på ålderns höst är förvisso svåra att uttyda, men fanns det inte personer som kom honom nära, fick undervisning av honom, och som därmed i någon mån förde vidare en tradition som faktiskt finns bevarad?
Det är kring sådana frågeställningar som skivbolaget Arbiter Records utforskat den inspelade musikhistorien och byggt upp en fascinerande mosaik av aldrig tidigare hörda ljudupptagningar. Bartókelever har spårats i Kaliforniens öknar, en bortglömd elev till de legendariska pianisterna Theodor Leschetitzky och Ignacy Friedman har återupptäckts i Egypten, och i Australien har man funnit förtroliga samtal och inspelningar med pianisten Carl Friedberg, som stod Brahms och Clara Schumann nära.
I kommersialismens tidevarv krävs det eldsjälar av ovanliga mått för att driva verksamhet av det här slaget, och få kan sägas ha uppfyllt kriterierna lika väl som Arbiter Records grundare Allan Evans gjorde. I tidig ålder hörde han den legendariske bluesgitarristen Reverend Gary Davis och blev dennes sista elev, och under sina studier i komposition och etnomusikologi väcktes intresset för historiska inspelningar, vilket snart ledde till ett livslångt detektivarbete som skulle ha gjort Sherlock Holmes imponerad. Länge trodde man exempelvis att pianisten Severin Eisenberger inte lämnat några inspelningar efter sig, men efter hans död år 1945 fick hans änka en oväntad försändelse: Eisenberger hade vid ett tillfälle berättat för hyreshusets väktare att han var i färd att göra sig av med inspelningar han var missnöjd med, men väktaren insåg deras värde och såg till att rädda dem. Tids nog vidarebefordrades de till Eisenbergers änka, och ett halvsekel senare blev ett urval av inspelningarna tillgängliga via Arbiter Records. Historier av det här slaget finns det i överflöd av vid skivbolaget som med rätta benämnt verksamheten ljudarkeologi.
❖❖❖
Tveklöst finns det goda skäl att omvärdera hur vi tolkar Brahms i dag efter att ha lyssnat igenom dubbelcd:n Brahms: Recaptured by Pupils and Colleagues. Ty om det saknas skärpa i ljudbilden så öppnar sig helt nya världar i det klingande resultatet: musiken tar sig en friare, mer improvisatorisk gestalt, och tempovalen är inte sällan betydligt friskare än vad vi är vana vid i dag.
Idén att sentimentalisera den första pianotrions inledning kullkastas fullkomligt i Trio New Yorks djärva tolkning. Och när vi hör Ilona Eibenschütz spela g-mollballaden opus 118 nr 3, i ett tempo som till och med Clara Schumann upplevde som jäktigt, så bör vi minnas att Eibenschütz bara något år tidigare hört tonsättaren spela dessa sena opus privat för henne, när de var alldeles nyskrivna. Kort därefter uruppförde Eibenschütz opusen 118 och 119 i London; tanken svindlar när man betänker att denna inspelning från 1903 representerar vad som då var modern musik. Desto svårare blir det att återvända till diverse moderna inspelningar av samma musik, som inte sällan upplevs som fyrkantiga i jämförelse. Vad hände med elasticiteten i tempot och all den finessrikedom som kännetecknade såväl Brahms själv som kretsen kring honom?
❖❖❖
Kanske är det ändå Etelka Freunds spel som är den största behållningen
bland dessa historiska minnesdokument. Variationerna över ett tema av Robert Schumann spelas lidelsefullt med elegisk ton, medan Freund i ett urval av Bartóks For children visar hur man kan rymma ett universum av känslor och variationsrikedom även i korta och sparsamt noterade bagateller. Att hon var vän till såväl Brahms som Bartók gör det synnerligen välmotiverat att här inkludera musik av den senare, inte minst med tanke på Bartóks stora förkärlek för Brahms musik. Brahms intresse för style hongrios manifesterar sig å andra sidan i Freunds inspelning av rapsodin opus 119 nr 4, där de lekfulla rytmiska förskjutningarna ges stor spänst.
Av stort värde är de muntliga berättelserna, där Carl Friedberg och Edith Heymann minns Brahms och Clara Schumann med värme. Lyssnaren förflyttas inte bara närmare Brahms universum; Brahms puttas samtidigt på ett respektfullt vis ned från den piedestal eftervärlden placerat honom på, genom personer i hans närmaste cirkel som visar med vilken frihet och flexibilitet det går att gestalta hans musik. Låter det som en överdrift att, som det informativa skivkonvolutet hävdar, Brahms spelstil andas mer Harlem än Habsburg? Även om musiken inte görs rättvisa i barmiljö så finns det ett improvisatoriskt skimmer över de tolkningar Brahms närmaste lämnade efter sig. Vem hade kunnat ana att den legendariska jazzsångerskan Nina Simone fick pianoundervisning och inspiration från en av dessa Brahmselever, Carl Friedberg? Det musikaliska innehållet må vara av annan karaktär, men gemensamt för Simone och Brahms var att de i tidig ålder kom att musicera i barer, i 1950-talets New Jersey respektive 1840-talets Hamburg. Arbiter Records skivsläpp ger oss goda skäl att revidera vår förståelse av Brahms och lyssna på musiken med nya öron.
Detsamma kan sägas om ”Masters of Chopin”, en samling på fyra skivor där Ignacy Friedman finns med tillsammans med den elev han kallade den största begåvning han någonsin arbetat med, den Kairobaserade och bortglömde Ignacy Tiegerman. Även Tiegermans elev Henri Barda finns med på ett hörn, liksom den tidigare nämnda Severin Eisenberger, bland annat i en förtrollande tolkning av Chopins andra pianokonsert. Återupptäckten av Ignace Tiegerman är en historia för sig, och det synnerligen okonstlade och poetiska pianospelet ger sig tillkänna även där ljudkvaliteten inte är fulländad. De första två satserna ur Brahms andra pianokonsert spelas med ett driv och i ett tempo som helt saknar motstycke bland kommersiella skivsläpp. Känslan av intimitet kunde knappast vara mer påtaglig än i de inspelningar som tycks ha gjorts spontant i hemmiljö – här tvekar jag inte med att säga att Chopins stora f-mollballad opus 52 aldrig spelats på ett så hjärtskärande och självklart vis som under Tiegermans eftertänksamma fingrar.
Allan Evans alltför tidiga bortgång förra månaden väckte djup förstämning på många håll inom musikbranschen. Den nyfikenhet han hade kring denna form av ljudarkeologi smittade av sig bland dem som fick kontakt med honom, undertecknad inkluderad. Om vi är många som kunnat glädjas åt frukterna av detta arbete så är det desto färre som förmår bedriva fältstudier som Allan gjorde. Desto fler anledningar att titta närmare på Arbiter Records hemsida, och utforska alla inspelningar och djuplodande texter som finns tillgängliga. Varför inte börja med Carl Friedbergs pedagogiska kommentarer till ett av Brahms pianoverk?
Brahms puttas samtidigt på ett respektfullt vis ned från den piedestal eftervärlden placerat honom på.
Låter det som en överdrift att, som det informativa skivkonvolutet hävdar, Brahms spelstil andas mer Harlem än Habsburg?