Despoter då och nu

När pandemin var ett faktum delade litteraturkännare ut lästips i tidningarna. Det vanligaste gällde av förekommen anledning Pesten av Camus, men också andra klassiker togs fram vid sidan av en bok som kanske så småningom får klassikerstatus. Den tredje delen av Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell utkom i början av året. Trots alla lovorden de tre delarna fått, tvekade säkert många: det engelska originalet omfattar 883 sidor.

Själv har jag förhållit mig lite avvaktande till historiska romaner. Varför omdikta och dramatisera historia när den verkliga historien är tillräckligt dramatisk? Men The Mirror and the Light (Spegeln och ljuset, på svenska i augusti) bjuder på en fascinerande variant av genren, ett osedvanligt lyckat sätt att levandegöra en epok och en betydande historisk person. Även om Mantel har gjort ett enormt arbete för att göra miljöerna och detaljerna autentiska, är dialoger och monologer självfallet fantasier. Trots det förefaller de högst trovärdiga.

I korthet: Thomas Cromwell var mannen av folket som arbetade sig upp till de högsta posterna som kung Henrik den åttondes rådgivare och förtrogna, mannen som satte fart på reformationen och samtidigt försåg sin kung med hustrukandidater för att säkra den manliga tronföljden. I de två första delarna av trilogin, Wolf Hall och För in de döda, skildras hans karriär: smedsson, legosoldat och bankir i renässansens Italien, en språkkunnig arbetsnarkoman. Han ser till att klosterväsendets skatter hamnar i kungens kistor och blir den mest hatade mannen bland katoliker och högadeln.

Jag kan inte undvika att vid läsningen av tegelstenen ständigt se paralleller till dagens värld. Henrik och hans hov levde i skräck för pesten som kom och gick. England var en isolerad ö som kände sig hotad med invasion av det kejserliga imperiet. Skottland var ännu självständigt. Reformationen blev ett medel att lösgöra sig från påven i Rom, ett slags Brexit. Engelsk utrikespolitik var en balansgång mellan Frankrike och Spanien. Världshandelns centrum låg i Nederländerna, en del av dåtidens EU.

Mantels styrka är personporträtten. Cromwell, den återhållsamma och tålmodiga rådgivaren, blir gradvis djärvare, oförsiktigare och läsaren vet redan hans öde: stupstocken, dit han sänt både drottning Anne Boleyn och många adelsmän. Henrik är en nyckfull despot och ingen går säker. Boris Johnson har ännu inte ”avrättat” sin Cummings trots parlamentets kritik. I Cromwells England var parlamentet lika hjälplöst... I Trumps hov faller huvudena snabbare och Putin har sin egen Cromwell.

Nåja, man skall inte gå för långt med likheterna, men ett är säkert. Under 500 år har de auktoritära handlingsmönstren i princip inte förändrats. Den andra och slående insikten vid läsningen av Mantels tre fascinerande böcker är hur djupt rotat klassamhället är i Englands historia. Redan vid Henriks hov hänvisar högadeln till trehundraåriga privilegier. Varken Cromwells lysande kvalifikationer eller hans släkting Oliver Cromwells kortvariga republik på 1600-talet kunde öka jämlikheten mellan klasserna.

”Man skall inte gå för långt med likheterna, men ett är säkert. Under 500 år har de auktoritära handlingsmönstren i princip inte förändrats.”

PÄR STENBÄCK är minister