Atomkraft och atomvapen är som siamesiska tvillingar

KÄRNKRAFT Matts Roos påstår (HBL Debatt 11.7) att jag ”förvillar läsaren med att kalla kärnkraft för atomkraft, vilket ingen annan gör”, detta för att enligt Roos ”stämpla kärnkraften som den onda atombombskraften”. Att använda ordet atomkraft är jag dock inte ensam om. I tyska medier används flitigt både ”Atomkraft”, ”Atommeiler” (atomkraftverk) och ”Atomausstieg” (atomavveckling) för att beskriva den energiform som man i Tyskland efter katastrofen i Fukushima år 2011 har beslutat att avveckla. I Süddeutsche Zeitung skriver man till exempel i juni 2011 om hur Tysklands förbundskansler Angela Merkel på endast några månader förvandlades från ”Atomkanzlerin” (atomkansler) till ”Ausstiegskanzlerin” (avvecklingskansler). Då talar man alltså om atomkraft som energiproduktionsform.

Dessvärre utgör denna energiproduktionsform en del av ”den onda atombombskraften”. Det är synnerligen betecknande att USA:s president Harry S. Truman, som gav order om att utlösa de fasansfulla atombomberna över Japan år 1945, endast 18 timmar efter att den första atombomben hade exploderat över Hiroshima gick ut med budskapet ”Atoms for Peace” (atomer för fred), det vill säga atomkraft. Han ville skapa en positiv bild av den förödande atomteknologin.

Det finns mycket gemensamt beträffande atomkraft och atomvapen. Till exempel används den process där man anrikar uran för bränsleproduktion i atomkraftverk också för att göra atomvapen. Plutonium är en biprodukt från atombränslecykeln och används eller kan av vissa länder fortfarande användas för att göra atomvapen. Atomkraft och atomvapen är som siamesiska tvillingar. Då Storbritanniens drottning öppnade världens första atomkraftverk i Calder Hall (Sellafield) år 1956 var kraftverkets främsta roll att producera plutonium för brittiska bomber, vilket tydligt påvisade kopplingen mellan civil och militär atomteknologi.

Sedan icke-spridningsavtalet (NPT) trädde i kraft år 1970 har Israel, Indien, Pakistan och Nordkorea skaffat sig atomvapen via civil atomkraftsteknologi. Även beträffande Iran, Irak och Libyen har sambandet bekräftats. Vissa länder har använt uran anrikat till bombkvalitet, andra har separerat vapenanvändbart plutonium från använt atombränsle. Vissa har använt båda tillvägagångssätten.

Internationella avtal skapar en illusion om att atomvapenspridning kan kontrolleras samtidigt som atomkraften främjas runtom i världen – nu alltså även genom utvecklandet av små modulära reaktorer (SMR) – som även de, såsom Roos konstaterar, producerar radioaktivt avfall.

Det enda sättet att stoppa atomvapenspridningen är att ersätta atomkraften med billigare, säkrare och mindre förorenande energiformer som främjar världsfreden i stället för att hota den.