Rädslans pandemi

CORONAVIRUSET Gunnar Högnäs önskar (HBL Debatt 21.7) en uppdatering av mitt argument (HBL Debatt 30.3 och 3.4) att åtgärderna mot coronapandemin är orimliga i förhållandet till skadorna.

Redan då visste man att viruset är nytt, dock en i den kända Coronafamiljen. Det har inte samma dödlighet som smittkoppor eller ebola (80–100 procent) och är inte lika smittosamt som mässling (R0=20). Viruset drabbar främst äldre människor med underliggande sjukdomar.

Vad man inte visste då, men vet nu, är att coronaviruset till dags dato har orsakat en något högre överdödlighet än vanliga säsongsinfluensor. Eftersom dödsorsakerna registreras på olika sätt – dog personen av eller med corona – är överdödligheten den mest relevanta siffran. Den rapporteras veckovis per åldersgrupp och per västeuropeiskt land på euromomo.eu. Där ser man att överdödligheten för alla grupper var cirka 30 procent högre än under säsongsinfluensorna 2017 och 2018. Endast ett fåtal länder, Belgien, Frankrike, Italien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien, hade signifikant överdödlighet, men intressant nog också höga siffror under de tidigare influensorna.

Vi vet nu också att spridningen inte sker jämnt utan i kluster. Sjukvården har klarat pandemin utan att kollapsa – det stora fältsjukhuset i Stockholm tog inte emot en enda patient. Däremot har det uppstått en enorm vårdskuld när planlagda åtgärder har avbokats och folk inte vågar besöka sjukhus. Det återstår att se hur stor överdödlighet detta kommer att medföra.

Trots allt vackert tal om att skydda de svaga har välfärdsstaten misslyckats med att hindra spridningen på äldreboende. Trots att viruspandemi är det mest välkända katastrofscenariot har beredskapen inte varit tillräcklig.

Det har också blivit uppenbart att det handlar om fyra sammanlänkade men dock väsensskilda fenomen. Viruspandemin gör vad virus gör, smittar och dödar. Rädslans pandemi gör att folk ändrar sitt beteende, med eller utan myndighetsåtgärder. Regeringarnas och folkhälsomyndigheternas åtgärder bygger på flockbeteende, de tittar mer på vad andra gör än vad viruset gör. Pandemin utnyttjas som täckmantel och svepskäl för politiska och ekonomiska manövrar, typ stödpaket, övervakning och maktkoncentration.

Den stora obesvarade frågan är hur dessa fyra fenomen uppstår och samverkar.

Viruspandemins direkta effekter, dödlighet, sjuklighet och sjukvårdens kostnader är i det stora hela hanterbara. Nedstängningar har orsakat direkt ekonomisk skada, dock förmodligen mindre än rädslans effekt på efterfrågan och ekonomisk aktivitet. Nyttan av drastiska åtgärder är oklar. Länder med brutala nedstängningar (till exempel Storbritannien, Spanien) har drabbats illa av viruset, medan Sverige med sin liberala politik ändå tycks få ta en lika hård ekonomisk smäll som alla andra.

Rädslan gör mer skada än viruset. Vad hade hänt om myndigheter och medier inte hade piskat upp stormen utan agerat som vid tidigare svin- och fågelinfluensor? Ingen vet, men just rädslans pandemi kräver hänsyn, ansvar och forskning.

Historien om coronaviruset är inte slut. Dock borde vi veta att pandemier utgör reella hot och kräver högre prioritet än diffusa, spekulativa och långsamma hotbilder, typ klimatförändringar. Nattväktarstaten bör rustas upp med ett pandemiförsvar. Allmän nedstängning är en dyr och dålig metod och bör ersättas av beredskap och riktade åtgärder.