Sexuell rivalitet mellan mor och dotter
En dotter är mera imponerad av sin kända mor än direkt kärleksfull.
ROMAN
Anne Enright
Actress Jonathan Cape 2020
”Man föds som stjärna och kan inte bli det utan att ha de rätta förutsättningarna och en speciell läggning. Men det krävs publicitet för att stjärnrollen skall fungera.”
Det är en ung kvinna, Norah, som talar om sin berömda mor Katherine, scenartist och stjärna, i romanen Actress. Den irländska författaren Anne Enright har skrivit om en berömd mor och dotter. Enright är internationellt känd för många tidigare böcker och The Gathering (Sammankomsten 2008) fick Bookerpriset 2007. Hon sympatiserar med familjer som har svårigheter, och här möter vi dottern, akademikern Norah, som ser tillbaka på sig själv och sin mor trettio år efter moderns död. Ingen hade egentligen förstått sig på den berömda Katherine, menar hon.
Imponerande, inte älskad
Har hon själv upplevt det? Jag frågar mig många gånger om Enright skrivit romanen för att antyda att en del kvinnor kanske inte hyser starka och varma känslor för sina mödrar.
Norah är imponerad av att Katherine är beundrad och känd, men hon erkänner också att deras förhållande var svårt och komplicerat. Norah var enda barnet, hon vet inte vem hennes far var – modern berättar inget – och Katherine är under Norahs uppväxttid ofta på resa. Men Norah försöker övertyga oss om att den egocentriska Katherine ändå älskade henne. ”Jag var henne bebi, hennes hundraprocentiga framgång i livet”.
”Den stora irländskan” från London
Katherine O’Dells beundrare talar om henne som ”den stora irländskan”, men irländsk var hon inte, utan född och uppvuxen i östra London. Föräldrarna var artister och dottern skolades småningom av katolska nunnor i Irland. Hennes karriär inleddes med små tillfälliga jobb i London, det allra första då hon var tio år gammal och spelade krokus! Senare då hon blivit känd kom arbetet i New York och Hollywood. Folk sade alltid att de älskade henne, menar Norah. ”Underbar att jobba med, fantastisk, en verklig perfektionist.”
Vi möter den underbara Katherine på femte avenyn i New York, tjugo år gammal, med ny frisyr, ny korsett, skor med höga klackar. Någonting händer då folk går förbi henne: alla vänder sig om!
Och hur ofta hon än rörde sig på stan, menar dottern, så ”väntade en pjäs på henne (…) hennes rätta jag fanns där, varje gång, nästan varje gång”.
Helt perfekt var det i alla fall inte alla gånger. Man är nästan tacksam att få höra att Katherine kunde rikta sitt ursinne mot kritikerna, speciellt om de kom från Irland. De var kanske avundsjuka på hennes framgångar, säger dottern. Ibland reagerade publiken också fel. Vampyrer allihop: ”De vill se oss lida,”, menar Katherine, ”de vill att vi gråter”.
En mycket sorglig historia
Det är en märkvärdig historia Enright snickrat ihop. På en viss nivå visar den omtanke och en sorts kärlek, på en annan en fullständig röra som till och med antyder att det fanns en besynnerlig sexuell rivalitet mellan mor och dotter. På äldre dagar då modern inte längre är efterfrågad på samma sätt visar hon tecken på mental obalans och skjuter en känd filmdirektör i foten.
Vad har Enright velat säga i romanen? Det handlar ju inte bara om ett speciellt mor- och dotterförhållande, och i en essä för en tid sedan berättade Enright om bekanta som råkat ut för en inflytelserik man som inte bara våldtagit dem fysiskt utan också utnyttjat deras talanger. Katherine O’Dell behövde inte någon annan än sig själv och just därför är det i mångt och mycket en sorglig historia. Enrights språk är ofta spirituellt och träffande, men sök inte djup och psykologisk mångsidighet!