Ibland gömmer vi oss bakom våra yrkesroller, samtidigt som jag funderat på om yrket förser oss med en viss schablon som andra betraktar oss genom.
Få av Tytti Arolas kompositioner består av enbart musik. Hon utforskar nyfiket olika slags fenomen från dofter till visuella element. I sommar spelar hon in ljud från Tusby träsk för ett kommande verk.
❞ Jag beger mig ut som en forskare i en levande miljö. Tusby träsk är en ikonisk plats för konst och musik, men för tillfället är den tyvärr i dåligt skick, övergödd på grund av människan. Det är också ett centralt tema i verket. Tytti Arola
Musik för händer och handskar, musik som doftar skog, musik för mikrovågsugnar ... Tonsättaren och ljudkonstnären Tytti Arola har under de senaste åren levererat den ena fantasifulla idén efter den andra. Sommaren 2021 ska ett beställningsverk för Kamuskvartetten och Tusby träsk uruppföras vid Vår Festival. I sommar utforskar Arola träskets ljudmiljöer och vid årets lilla undantagsfestival får några chansen att följa med henne på en båtfärd som ger insyn i hur verket blir till.
– Det blir speciellt spännande i och med att träsket är ett levande element, men inte något som det går att diskutera med. Jag kommer att spela in ljud från landskapet ovanför vattenytan men också undervattensljud med min hydrofon. Sen får vi se vad som händer, säger Tytti Arola.
Att öppna upp skaparprocessen ger också en viss insyn i den osäkerhet som kan prägla en skapande process. Det är svårt att exakt veta hur resultatet blir.
– Jag kan inte bestämma mig för att spela in specifika ljud. Jag beger mig ut som en forskare i en levande miljö. Tusby träsk är en ikonisk plats för konst och musik, men för tillfället är den tyvärr i dåligt skick, övergödd på grund av människan. Det är också ett centralt tema i verket.
Måla en tavla med stråkhanden
Av Tytti Arolas verk är det få som enbart består av musik. Ofta involveras flera konstarter, hon har till exempel gjort flera verk med bildkonstnären Tuula Närhinen. I sommar har hon inlett ett stort verk för orgel i en samkomposition med tonsättaren Kalle Vainio.
– Upplevelsen är intressant, hur man kan hitta någon form av konsensus. Och det är en välkommen omväxling, en tonsättares arbete handlar rätt mycket om att knega på i ensamhet. Själv tycker jag om att föra en dialog med andra, i stället för att bara överlämna ett färdigt verk.
Ofta har musikerna stor andel i hur slutresultatet blir, ibland helt konkret – i verket Synchrome (2018) för två violiner, viola och elektronik skapar musikerna varsin tavla medan de spelar (se videon i artikelns webbversion).
– Kroppslighet har varit ett tema jag utforskat på sistone. Musikerns kropp är mycket specialiserad, tänk på stråkens rörelsebanor till exempel. Jag ville utforska dessa rörelsebanor och samtidigt en viss mekanik. Samtidigt handlar det om relationen mellan musiker, tonsättare och publik.
Arola ger gärna musikern stor frihet.
– Ibland förundras jag över att tonsättare har så stort behov av att kontrollera eller finslipa det musikerna spelar. Musikern är expert på sitt instrument och det känns toppen att få släppa loss den expertisen, skapa situationer där musikerna får leka och utforska saker.
Yrket som schablon
Tytti Arola ser sig som lyckligt lottad eftersom hennes verk har väckt stort intresse. Många musiker vill beställa verk av henne och kalendern är fullbokad fram till 2022. Då vi talas vid efter midsommar har hon precis slutfört ett verk för stråkkvintett.
– Ämnet är psykiskt våld, det var ganska utmanande att komponera kring. Det är ett väldigt visuellt verk med flera element av performans. Till exempel gömmer sig musikerna delvis bakom instrumenten, liksom man medvetet kan gömma sig eller låta bli att se något, eller å andra sidan ta avstånd från något, klä sig i en mask.
Kring samma tema blev det också en online-videoinstallation, Anonymous Violinists, som behandlar liknande frågor ur en lite annorlunda vinkel.
– Ibland gömmer vi oss bakom våra yrkesroller, samtidigt som jag funderat på om yrket förser oss med en viss schablon som andra betraktar oss genom.
Att grubbla på identitetsfrågor är bekant för någon som är svår att placera i ett traditionellt tonsättarfack. Tytti Arola har en examen i musikpedagogik, och har visserligen studerat komposition men framför allt modigt prövat sig fram och själv skapat sin yrkesbild. Hon är intresserad av att utforska vad en tonsättare kan vara.
– Jag har väldigt rik fantasi och får ständigt en massa idéer. En sak har lett till en annan, jag har fått fina möjligheter.
En av Arolas tidigaste kompositionsidéer var att kombinera dofter med musik. Verket Metsä (Skogen, 2016) för violin, liveelektronik och skogsdoft har framförts vid flera tillfällen.
– Sen ville jag komponera något kring doften av fett, och då ramlade jag in på temat hushållsmaskiner.
Den gången blev resultatet Rasva (Fett, 2016) med fem elektroniskt förstärkta mikrovågsugnar och popcorn (se videon i artikelns webbversion).
Hur låter en puttrande pastasås?
I de flesta verk utnyttjar Tytti Arola teknologi på olika sätt, som i till exempel ljud- och ljusinstallationen Robotkören (2019). Det började med en ljudsamling.
– Då jag var utbyteselev på Island under ett år hade många fotobloggar om sin vardag utomlands. Jag funderade på att grunda en ljudblogg, och spelade in alla möjliga ljud, till exempel hur pastasåsen puttrade. Det intressanta med ljud är ju att de är unika men samtidigt universella.
Ljuddagboken torkade in rätt snabbt, men Arola fortsatte spela in ljud då och då. Hon inspireras av musique concrète-tänkandet, där vardagsljud kan placeras i en ny kontext och bli musik.
– Överlag har jag ett experimentglatt förhållande till min dator. Jag
prövar, lyssnar och spelar mig fram. På sistone har jag jobbat en hel del med liveelektronik, som är ett fascinerande osäkerhetsmoment. Om allt inte fungerar som vid repetitionerna kan det ju bli extra intressant.
Att själv bygga instrument är Tytti Arolas senaste inmutning. Hon har till exempel byggt sig en fyrhalsad elgitarr.
– Genom att bygga instrument når jag på sätt och vis ljudets källa. Jag är praktiskt lagd så jag tycker om att jobba med händerna.
Arola har i viss mån upplevt det som befriande att inte gå ”den vanliga vägen” som tonsättare och att därmed delvis sakna förebilder.
– Jag har låtit mig inspireras och följt mina idéer. Vardagen är något som inspirerar mig väldigt mycket.
Vad gäller konsertinstitutionen inom konstmusiken upplever Arola att den fortfarande är något av en piedestal, även om mycket intressant har hänt på sistone. Hon efterlyser fler konserter med en glimt av vardag i sig.
– Då kunde både verk, musiker och tonsättare vara lättare att identifiera sig med. För mig är det viktigt att samtida musik blir en kontaktyta, att man får grepp om den.