Det judiska Wien är tillbaka
I stadsdelen Leopoldstadt leker barn från ultraortodoxa judiska familjer med andra invandrarbarn. Det är kanske morgondagens Österrike vi ser.
”Jag är inte judinna, men...” Med dessa ord gav den österrikiska ministern Karoline Edtstadler för ett par veckor sedan startskottet till uppförandet av ett minnesmärke över de österrikiska judar som mördades av nazisterna. En shoa-minnestavla ska uppteckna namnen på dem alla.
För åhörarna kom det knappast som någon överraskning att Edtstadler inte är av judisk börd, men ögonbryn började höjas när hon berättade om hur traumatiserad hon blev när hennes farfar avled. Avsikten var säkert god; hon ville signalera medkänsla med de anhöriga till de 64 000 mördade österrikiska judarna. Hon tycks inte ha tänkt på att en jämförelse mellan hennes personliga förlust och nazisternas blodsdåd kunde uppfattas som en bagatellisering av Förintelsen.
Det är välkänt att österrikarna har haft svårt att hantera sitt nazistiska förflutna och speciellt antisemitismen som har djupa rötter i folksjälen. Det är först under de senaste 20 åren som man allmänt har börjat erkänna att österrikarna inte var nazismens första offer, som det tidigare sades om Hitlers ockupation av Österrike 1938. De var Hitlers villiga hantlangare – särskilt i att fördriva de judiska medborgarna.
Före andra världskriget var det judiska inslaget i Wien starkt. Av två miljoner invånare var 200 000 av judisk börd. Judar dominerade vissa yrkesgrupper som läkarkåren och juristerna, för att inte tala om kulturlivet. Men det fanns också en judisk arbetarbefolkning, ett proletariat som invandrat från Polens före detta österrikiska områden. Stadsdelen Leopoldstadt var centrum för det judiska livet, med synagogor, talmudskolor, rituella badinrättningar och kosherbutiker.
Två tredjedelar av Österrikes judar lyckades fly innan Gestapo förvandlade
Leopoldstadt till ett ghetto dit folk föstes ihop i väntan på att transporteras till koncentrationslägren. Andra österrikare tog över deras bostäder och egendom. Det kallades Ariesierung.
Efter kriget har de överlevande och offrens ättlingar haft svårt att få sin egendom tillbaka. Processen har tagit decennier och pågår i vissa fall fortfarande. Offrens barn och barnbarn har kämpat med den österrikiska byråkratin och har man haft råd med dyra advokater har man kunnat lyckas.
I 50 år var det en blind fläck i det kollektiva medvetandet hur österrikare av judisk börd mördades i dödslägren eller under vägen dit. Först på 90-talet började man försiktigt öppna för en offentlig diskussion om Österrikes medlöparroll i Förintelsen.
Idag ser man så kallade snubbelstenar utanför många hus i Wien med namnen på de invånare som deporterades och deras dödsår. Och nu byggs alltså en minnestavla eller minnesmur med namnen på dem alla.
Kritiker menar att detta är ett prtrick av regeringspartiet, konservativa ÖVP, som fattade beslutet om monumentet 2018 under sin tidigare koalition med högerpopulistiska FPÖ. Det finns nämligen redan ett minnesmärke över Förintelsens offer på Judenplatz, ett monument som under åren har blivit en naturlig del av stadens miljö, en plats för minnesceremonier, turister och skolklasser. Vad ska man göra med ett monument till? Var det ett fikonlöv för att skyla över den förra regeringens främlingsfientliga asyloch invandringspolitik?
Jag promenerar i Leopoldstadt. På trottoaren på nästan varje gata finns snubbelstenar av mässing med namn på nazismens offer: Katz, Rosenbaum, Kafka… Minnen av en judisk miljö som hör till det förgångna.
När jag går där försjunken i tankar måste jag plötsligt ta ett snabbt steg åt sidan för att inte bli påkörd, av en pojke i vild fart på sparkcykel. Hans svarta rock och de långa skruvlockarna under den lilla kippan fladdrar i vinden.
Efter honom kommer resten av familjen spatserande, pappa långskäggig med skruvlockar vid tinningarna, i svart kaftan och svart hatt, mamma i lång sedesam kjol och peruk, dragande en barnvagn och med små söta flickor och pojkar i släptåg, flickorna i kjol och pojkarna med den lilla kippan på huvudet. Det judiska livet i Leopoldstadt är tillbaka.
Leopoldstadt är en levande judisk miljö igen, med synagogor, kosherbutiker och kosherrestauranger. Inslaget av ultraortodoxa i gatubilden är påfallande och en utflykt till ”det judiska Wien” har länge varit en stående programpunkt på resebyråernas stadsvandringar. Men det är ett annat judiskt inslag än förr. De till ursprunget österrikiska judarna är få i jämförelse med invandrare framför allt från det forna Sovjetunionen. Man hör dem tala ryska sinsemellan, ibland hebreiska, mera sällan tyska eller jiddisch. Trots det känns det som om Leopoldstadts judiska arv lever vidare i en annan skepnad.
Jag kommer till torget Karmeliterplatz mitt i det judiska kvarteret och viker in på en sidogata. Där spelar några småpojkar i kippa fotboll tillsammans med turkiska pojkar; invandrarbarn med andra invandrarbarn. Är det ett första steg mot integration? En dag kommer de kanske att se sig som österrikare, av olika härkomst och med olika religion, men av samma nation.
På nästan varje gata finns snubbelstenar av mässing med namn på nazismens offer: Katz, Rosenbaum, Kafka… Minnen av en judisk miljö som hör till det förgångna.