Frukostsällskap

De senaste månaderna har bjudit mig och våra svarta familjemedlemmar en unik möjlighet att arbeta på distans och uppleva vår och försommar med alla sinnen. Ibland går ändå vår gemenskap med Lucius och Narcissa kanske för långt?

En morgon för några veckor sedan hade jag tappert stigit upp i god tid för att hinna njuta av morgonkaffet före dagens första distansmöte kallade. Kaffet doftade, det glutenfria brödet fick brödrosten att glöda, och jag hörde ett dämpat jamande från farstun.

Lucius är en välväxt sotsvart vildkattsättling, lagom tjock och lagom vacker och i sina bästa år. Han är också mycket pratsam och brukar meddela både om lyckade sessioner i kattlådan och om god jaktlycka, så jag anade att ett bidrag till hushållet var på väg.

Jag hade rätt i mina misstankar, men storleken på bytet överträffade mina vildaste förväntningar. Lucius jamade stolt genom pälsen på den största ekorre jag någonsin sett. Samtidigt studsade mina brödskivor upp ur brödrosten och mikron pep att mjölken var perfekt värmd.

Lucius lade belevat ned ekorren bredvid matskålen och åt några tuggor torrfoder. Jag försäkrade mig om att ekorren säkert var död. Efter det återstod bara att hälla upp morgonens första latte och bre honung på brödet. Lucius hade uppenbarligen beslutat att ekorren var ett bättre val än torrfodret, så bägge knaprade vi högljutt på respektive morgonmål. Men jag var noga med att vända ryggen mot kattskålen och försöka fokusera på gårdagens papperstidning.

När mina brödskivor var uppätna återstod endast svansen och två baktassar av Lucius frukost. Det var ett ögonblicks verk att sopa upp resterna och vippa ut dem bakom trädgårdsmuren. (Jag ser för min inre blick hur framtida arkeologer kommer att förvåna sig över mängden skelett från olika gnagare som denna grupp av Homo Sapiens tydligen livnärde sig av).

Om du har läst så här långt kan jag tänka mig att du känner dig lätt illamående och fast besluten att till varje pris undvika att någonsin sätta din fot i vårt hus. Men tänk efter ett ögonblick, vem vet i sista hand vem som är viktigast – katten eller människan?

Kanske meningen med skapelsen är att någon skulle bygga ett hus där en katt hundra år senare skulle kunna äta frukost i fred? Och är det egentligen nödvändigt att rangordna människor eller djur sinsemellan? För mig räcker det mycket långt att en människa och en katt efter avslutad frukost hinner njuta av en gemensam stund i solen.