Försenad faktura
”Sommarens ekorrhjul är lite mindre, mera som ett hamsterhjul. I den roterande trumman pågår nu inte en lönlös sprint mot tid och rutin utan vi jagar i stället närvaro, närhet och njutning.”
De första veckorna sover jag 12 timmar per natt. Det tar nästan en timme att ta sig ur sängvärmen till nykokt kaffe. Sen bläddrar jag i inredningstidningar och river lite planlöst i det jag tror att är ogräs. Jag slarvar runt i en svart linneklänning med falufärg över sidan och kan inte hålla i en tanke mer än en minut. Jag går efter mjölk och fyller i stället en tvättmaskin. Kan omöjligt handla utan lista. Jag som tidigare kunnat handla medan jag tvättar och mjölkar min egen ko kan plötsligt bara göra en sak, om den saken är uppskriven på en lapp i handen. Med stora bokstäver.
Det kan vara tidiga tecken på demenssjukdom, det kan vara ålder men det kan också vara en horribel vår som först nu skickat räkningen.
Jag lägger mig under knotiga äppelträd som jag aldrig beskurit och sprättar upp fakturan med pekfingret. Där finns förstås grundavgifterna för fem barn, tre jobb och ständigt uppkopplad hjärna men vårens tillägg är förutom distansundervisning och coronaångest även död, sorg och svek.
Där finns ett hjärta som krånglat och bottenlös oro. Helt i slutet även en påminnelseavgift för att jag trodde att livet någon gång skulle bli rättvist.
Det är inte första gången tanken är tom men tröttheten kommer väldigt olämpligt. Jag har nämligen en lång lista på vad jag ska göra för att återhämta mig. Jag har en förteckning över vinterns bristvaror som nu måste fyllas på men jag har också to do-lappar över allt jag avstod ifrån under krisen men som nu måste upplevas.
Sommarens ekorrhjul är lite mindre, mera som ett hamsterhjul. Pastellfärgen flagar och tivolimusik strömmar ut ur knastriga högtalare medan vi springer. I den roterande trumman pågår nu inte en lönlös sprint mot tid och rutin utan vi jagar i stället närvaro, närhet och njutning. Vi vill hinna i fatt våra emotioner för att kunna reparera våra relationer. Vi jagar oss själva.
Min rygg mot hetekasängens mjuka fjädring och en musgnagad filt över benen. Solvarm kudde under tungt huvud. Hur ska man veta skillnaden på vad man vill och vad som är vila? Galen tupp på grannens gård. När blir ens längtan en fordran, ett fall? Det doftar så vackert att jag vill gråta. Och varför funkar inte min hjärna?
”Vi kan bara minnas det vi tänkt” säger forskaren Anna Tebelius Bodin i sommarintervjun i den strandsandiga tidningen i kassen. ”Om vi bara gör 1 000 saker hela tiden utan att tänka på vad vi gör slutar vi att komma ihåg. Att multitaska är det sämsta för hjärnan”. ”Om du gör för mycket och vilar för lite överhettas strukturer i främre pannloben och då blir det svårt med planering, fokusering och beslut”, fortsätter Giorgio Grossi.
Kanske jag inte måste välja så rått mellan längtan och vila om jag bara gör en längtan i taget? En längtan per dag, långsamt förverkligad, det låter väl bra? Jag skriver fotografering på tidningens övre kant. Måla med barnen. God mat. Hud. Henrik. Människor som vill mig väl. Kvällsdopp.
En lista nästan identisk med den jag rafsade ner i juni men nu med insikten om att allt fint inte heller kan göras samtidigt. Ska göras samtidigt. Det är troligtvis så här räkningen ska betalas.