Presidenten på ärten?
President Sauli Niinistö har under sin andra mandatperiod nått nya popularitetshöjder, han har träffat ledarna för Kina, Ryssland och USA, han har profilerat sig som en aforistiker med bäring också utanför det politiska.
Det ger läge att aktivera kritiska röster. Dagstidningsgiganten Helsingin Sanomat har gjort det nödvändiga.
HS tog sig för att granska presidentens maktutövning i ett reportage (HS 12.7) baserat på intervjuer med över 30 politiker med personliga erfarenheter av presidenten.
Man följde dagen efter upp reportaget med kommentarer av statsvetare. En del av dem menade att presidenten ibland rör sig på områden där han enligt författningen inte har närvarorätt.
Det var inga hårda ord statsvetarna levererade.
Det hindrade inte presidenten att i en intervju i MTV3 otroligt nog hävda att man vill tysta honom.
Niinistös reaktion stod inte i någon som helst proportion till det sagda. Han kom därmed att bekräfta delar av kritiken.
HS-reportaget tecknade en bild av en aktiv president som gärna upprätthåller en dialog med andra politiker och – på möten – med tjänstemän.
En källa lät förstå att Niinistö någon gång har rutit i telefon. Ojdå.
Det framgick att presidenten är en tuff samtalspartner. Han är väl förberedd, han irriteras över svammel av en motpart som inte är påläst.
Samtidigt vet alla som läst Niinistös böcker och sett intervjuer med honom att han är en ordglad analytiker. Ett verk med klichéer ur presidentens mun skulle bli ett tunt opus.
Och så har vi det här med hans enorma popularitet.
Lägg till hans personliga erfarenhet av att som finansminister i regeringen Lipponen I (1995–1999) ha rett upp statsfinanser som plöjde djupt i utsiktslösheten efter kraschen i östhandeln för snart trettio år sedan.
Sauli Niinistö har som politiker präglats av två kvaliteter: han har bestämda åsikter och han har bevakat och reagerat på hur andra kommenterat hans agerande.
Med andra ord: rätt normala karaktärsdrag hos en toppolitiker.
Men att en handfull statsvetares moderata kommentarer skulle vara ägnade att tysta honom?
Författningen, konstitutionen tilldelar statsorganen befogenheter.
Presidenten kan till exempel efter 2000 inte längre diktera vilka partier som bildar regering. Tack och lov.
Ramverket ska förhindra att något statsorgan får för stort inflytande.
Statsvetare är utbildade för att upptäcka oönskad maktglidning. När de deltar i den offentliga diskussionen är de en del av en apparat som vårdar konstitutionen.
Det är en viktig funktion för forskningen – minns hur Mauno Koivisto, Alexander Stubb och Juha Sipilä har uttryckt sig förklenande om det akademiska.
I HS-uppföljningen höjde statsvetarna ett varningens finger: Presidenten gör gott i att hålla sig på sin tomt, utrikes- och säkerhetspolitiken.
Hur relevant är den vädjan?
HS lät Niinistö kommentera mammutartikeln. Den avslöjade mer än det egentliga reportaget.
Det visade sig att Niinistö har försökt påverka i frågor som inte hör till hans bord. Han har – med egna ord – med sitt beteende låtit andra förstå att man kunde vara i kontakt med honom också då ärendet inte ligger på presidentens bord.
Presidenten är alltså själv aktiv. Till detta kommer att ministrar kontaktar honom i frågor som egentligen inte hör till honom. Man är – säger Niinistö – uttryckligen ute efter hans åsikt.
”Skyldig” är här landets semipresidentiella historia – som i sina värsta avarter under en del av Kekkonen-eran var presidentiell. Den parlamentariska nivån sidsteppades. Författningen drabbades av röta. Vårdapparaten var bortkopplad.
Det är därför politiker gärna fortfarande antyder att ”han” tänker si eller så.
Niinistö har alltså själv skapat en del av det osunda. Han för regelbundna diskussioner med riksdagsgrupperna, med partiordförandena. Han tar här upp frågor som oroar honom – oberoende av om de hör till hans bord eller inte. För all del. Men det borde i så fall föra med sig en större tolerans mot kritik?
En mindre populär president skulle dessutom kritiseras mera för dylikt beteende.
Niinistö ger sig själv ett slags moralisk rätt att röra sig utanför presidentens konstitutionella domäner.
Självfallet ska statsvetare påpeka detta. Och de ska bemötas med argument.
En presidentiell reaktion som tar till storsläggan – man vill tysta mig – är mänsklig. Niinistö vet sitt värde.
Men, och det är helt centralt: populär eller inte är ovidkommande. Niinistö gick aldrig in på en dialog med forskningen. Emotionellt ledd av sin framgång ställde han sig ovanom den nödvändiga dialogen.
Därmed kunde man ta bort frågetecknet i rubriken.
Men det är mindre relevant.
När det kom till kritan kopplade nämligen Niinistö trots allt på presidentiella kvaliteter i sina kommentarer till HS.
Han fick två frågor med farlig potential ur den finländska maktdelningens – demokratins – synvinkel.
HS frågade om presidentens maktbefogenheter borde förändras när det gäller den onekligen knepiga frågan om presidenten och EU.
Niinistö svarade: Det tar jag inte ställning till.
HS undrade om vi har skalat bort för mycket av presidentens makt.
Niinistö svarade: Jag jävar mig i den frågan.
Statsmannamässiga svar värda en hattlyftning.
Mauno Koivisto använde sin popularitet till att parlamentarisera författningen. Det ger honom en evig gloria i vår politiska historia.
Niinistö kände sitt ansvar inför farliga lockelser. Han utmanar gärna gränserna för hur långt presidenten kan gå in på regeringens tomt.
Men han är klok nog att se att gränserna har en roll i demokratin.
Dessutom sitter han sannolikt på Talludden och tänker halvhögt: Min efterträdare är säkert inte lika bra som jag.
Då är det bra med en konstitution som begränsar presidentens makt.
Så är det.
”President Sauli Niinistö ger sig själv en slags moralisk rätt att röra sig utanför presidentens konstitutionella domäner. Självfallet ska statsvetare påpeka detta.
TORBJÖRN KEVIN
Journalist, tidigare chefredaktör tjvkevin@gmail.com