Det föredömligai att samla på texter om fladdermusben
Vi hotas alla ständigt av okunskap och fantasilöshet och många kapitulerar villkorslöst. Gör i stället som Tomas Ljung!
Tomas Ljung
Sarmatiska havet. Spår och spådomar ellerströms 2020
”Hur frestande är det inte att i ett hunniskt östersjöimperium söka förklaringen till begreppen ’Scythia Magna’ och ’Sarmatiska havet’ med flera äldre namn på baltiska öskustlanden.” Så lyder fragment 477 av totalt 1101 i Tomas Ljungs märkliga bok Sarmatiska havet. Spår och spådomar.
Sarmatien var romarnas namn på den del av Europa som sträckte sig från Finska viken till Svarta havet, alltså det som blev gränstrakten mellan slaviskt och germanskt och där otaliga krig har utkämpats sen dess. Med Sarmatiska havet avses södra Östersjön.
Böcker som levande varelser
I en kort inledning beskriver Ljung Sarmatiska havet som ett ”samtal” mellan böcker: ”Att komma underfund med böckerna i sitt bibliotek kräver tid och tålamod, innan man inser att det är en levande varelse.” Replikerna är excerpter, referat och fåtaliga författarkommentarer ordnade som en böljande, vagt tematisk och kronologisk massa utan sammanfattningar och slutsatser. Ämnet är olika aspekter av nordisk kulturhistoria:
”Exempelvis om den påverkan kelter, romare och ryttarfolk från öster har haft på vår skandinaviska historia, eller hur olika mytmotiv (drakar, sjöboskap, Troja, hjorten med gyllene horn) har rört sig över jorden genom tiderna. En annan grundtråd i varpen berör hur vår långa och skiftesrika mänskliga närvaro på nordisk botten avspeglas i våra relationer till de vilda och tama djuren.”
Så långt allt väl. Vad som möter läsaren med bristfälliga förkunskaper är ändå en överväldigande massa av vetskap, djärva tankesprång, förmodanden och önskedrömmar om ämnen som hejdlöst sträcker sig över tid och rum. Goter möter azteker, samer mongoler, och vilka var de egentligen? Man vill, som i citatet ovan, gärna tro på ett hunniskt Östersjöimperium men det verkar som om det var omöjligt att fastslå var hunnerna egentligen fanns. Fragment 438 är ett citat av Talbot Rice 1958: ”Om några verkliga framsteg skall göras i vår förståelse av de asiatiska folkens åskådningar och trosföreställningar under första årtusen
det f.Kr. måste hjorthornsproblemet lösas.” Löstes det någonsin? Ack …
Oförtröttlig kunskapssträvan
Ljungs bok är ett monument över en oförtröttlig kunskapssträvan där förutsättningarna ofta tycks vara nästan obefintliga. Det är respektingivande. Men när min hjärna utmattats av sjötjurar och heliga malar, fladdermusben och hästskallar, sejdtrummor och dryckeshorn glider tankarna över till själva samlandets natur. Framför allt är Sarmatiska havet i mina ögon (fackpersonen ser det säkert annorlunda) en väldig samling av fragment ur disparata källor, ett forntidshistoriens Passagearbete. Walter Benjamin, själv en outtröttlig samlare, skrev:
”Det avgörande när det gäller samlandet är att föremålen frigörs ur alla ursprungliga funktioner och träder i närmsta tänkbara förhållande till sina motstycken. Detta är den diametrala motsatsen till användbarheten och har som enda kategori fullständigheten. Vad menas med denna ’fullständighet?’ Den är ett storartat försök att övervinna det helt och hållet irrationella i föremålets blotta befintlighet genom att inordna det i ett nytt, speciellt för detta ändamål konstruerat historiskt system: samlingen.” (Övers. U P Hallberg)
Hålla det mänskliga vid liv
Och då framstår ju det sublima i Ljungs projekt än mer tydligt. I motsats till samlare av frimärken eller gamla mynt kan han knappast ens drömma om fullständighet. Varje excerpt öppnar nya världar, nya möjligheter och tycks, som det vetenskapliga resonerandets natur är, leda vidare åt nya håll, nya hypoteser. Det uppmuntrande i Sarmatiska havet är inte att vi bland mycket annat får en ny, tänkbar etymologi för Odin (fragment 411) utan att boken konkretiserar en människas hängivna umgänge med böcker och kunskap. Vi hotas alla ständigt av okunskap och fantasilöshet och många kapitulerar villkorslöst vilket i det långa loppet leder till destruktivitet och våld. Bara genom att ständigt förkovra och intressera oss kan vi hålla det mänskliga vid liv. Och där är Tomas Ljung ett föredöme.