Sönderfall iklätt ett poetiskt språk
Hanna Nordenhöks nya roman utspelar sig under de decennier då den moderna gynekologin och förlossningskonsten tog sina första trevande steg.
Hanna Nordenhök Caesaria Norstedts 2020
Hanna Nordenhöks föregående roman Asparna (2017) var i sin kombination av skönhet, melankoli och grymhet en av det årets stora läsupplevelser. I en del av berättelsens passager sökte hon sig då tillbaka till 1800-talet, och där stannar hon kvar i den nu aktuella volymen Caesaria.
Berättelsen utspelar sig under de decennier då den moderna gynekologin och förlossningskonsten tog sina första trevande steg. Doktor Eldh är en framstående kvinnoläkare och forskare på området, och han har skurit fram Caesaria ur den döende moderns kropp – med det snitt som sedan skrivits in i barnets namn.
”Tre namn fick jag: Henrietta Alexia Caesaria. De två första efter honom själv, det sista efter snittet genom vilket han plockade mig ur mörkret.”
Då modern avlidit under förlossningen har doktorn också sett till att rädda flickan från en tillvaro på fattigvårdens barnhem, men i stället placerat henne på sitt sommarresidens Lilltuna – egentligen en lantgård med djur och odlingar – som han själv enbart sporadiskt besöker. Också där är tidens hårda uppfostringsmetoder rådande, så att inte bara olydnad utan också oförmåga oftast leder till bestraffning med rottingen.
Och i själva verket är hela stämningen redan från början olycksbådande. På ytan en bedräglig stillhet, men små vågrörelser talar om annalkande storm.
Doktorns lilla dockflicka
Ceasarias berättarröst är mjuk och till synes närmast neutral, men bakom det väluppfostrade lugnet kan man ana ett sårigt behov av närhet och äkta kärlek.
■
Hon gråter om nätterna och går däremellan ensam omkring på ägorna med ett långt snöre fäst kring midjan. I andra ändan finns husfrun Fanny, som i och med snöret alltid kan bevaka henne. Men de gånger doktor Eldh ska komma tvättas hon och kläs upp, för att då vara doktorns lilla dockflicka.
”Ibland tänkte jag intensivt på doktorns beröring medan jag satt och plitade med pennan, jag tänkte på den som smulor man slickar från ett bord efter andras måltider.”
Nordenhök beskriver hur omvårdnad och maktutövning kan flyta ihop, liksom trygghet och fångenskap. Caesaria kanske längtar ibland, men hon vet inte själv vad det är hon längtar efter. Den enda plats hon känner till är Lilltunas slutna värld, och där väljer hon att stanna också de få gånger alternativa möjligheter öppnar sig.
Men de knappt avläsbara tecknen på att hon mår dåligt, på att något håller på att gå ordentligt fel, blir efterhand allt fler – det är som om en okänd och skrämmande värld dolde sig under den synliga. Och så kan också Caesaria själv i vissa stunder uppleva sin tillvaro, med ”osynliga trådar och samband som rörde sig genom luften, blickar och miner inskjutna mellan orden som svävade från den ene till den andre, ett fladder av lystna utmanande vingar och outtalade frågor och svar”.
Erbjuder inget hopp
Småningom gestaltar Nordenhök via små nyanseringar hur det idylliska dockskåpet först blir ett fängelse, sedan en förfallen och stinkande håla, och till slut den ödsliga spelplatsen för Caesarias totala isolering och stegvisa undergång.
Bristen på hopp är så total att den nästan kan bli en belastning för berättelsen, men författarens språk äger ända in i mörkret en glasklar, poetisk skärpa. Det är behärskat och exakt, men också vackert och laddat med hemliga innebörder och högtflygande metaforer.
Tonen är djupt allvarlig, emellanåt till och med högstämd, och kanske kunde en ond vuxensaga av det slaget lätt bli plågsamt anspråksfull och storvulen. Men Nordenhök hanterar balansgången med en naturlig säkerhet och pondus, språkligt stiger hon alltid rätt.