Glömda böcker
Böcker har alltid spelat en stor roll i mitt liv, faktiskt en huvudroll. Som ung konsumerade jag böcker i rasande fart, ibland en bok om dagen. Det var lätt att komma över böcker då min far jobbade på förlag.
Man kan säga att det finns för mycket böcker, alltför många blir bortglömda, faktiskt de flesta, det är egentligen bara två som de flesta känner till – Bibeln och Koranen. För mig har gamla favoritböcker alltid varit till stor glädje.
Ett verkligt fynd var Frans G. Bengtssons två böcker om vikingen Röde Orm. Den första, Röde Orm sjöfarande i västerled (1941), handlar om bondsonen som oförskyllt kommer med på en vikingafärd nedåt Europa. En rövarresa var det, man ville ta för sig i de rika länderna i södern. Nutida forskare, som tydligen skäms för Sveriges förflutna, påstår att vikingatågen i själva verket var handelsresor, men det är struntprat. Svärd och sköld var i så fall betalningsmedlen, silver och guld ville man ha, unga flickor dög också.
Tiden är strax före år 1 000 och morerna härskar runt Medelhavet. Röde Orm och hans vänner tas tillfånga, blir roddslavar och senare livvakter hos den mäktiga kalifen Almansur. Efter några år lyckas de rymma med rikt byte. De kommer till Danmark, firar jul hos kung Harald Blåtand med öl och fläsk och löser personliga problem med svärdshugg. Där möter Orm sin blivande hustru, kungadottern Ylva. Med henne reser han till Småland.
I den andra boken, Röde Orm hemma och i österled (1945), blir Orm med sitt rika rövarbyte en storbonde, en dominerande man i sin trakt. Han låter sig också döpas, som den praktiska person Orm är anser han att Vite Krist ger honom mer framgång i livet än de gamla asagudarna.
Det blir en resa till, långt in i det forna Ryssland för att hämta hem en gömd silver- och guldskatt. År 1000 kommer och går utan den fruktade domedagen, världen slutar inte här.
En episod där en av de yngre hjältarna, Olof Sommarfågel, botas från sårfeber roade mig. Han placeras under varma skinnfällar med en fet ung kvinna på varsin sida. Efter ett par dygn är han frisk igen. Olofs enda bekymmer efteråt är att hans trolovade där hemma ska få veta om ”medicinen” som hon knappast skulle ha uppskattat.
Det är klart att de här böckerna är en skröna, någon viking vid namn Röde Orm har aldrig existerat, men nog hans likar. De omnämnda kungarna Harald Blåtand, Sven Tveskägg och Erik Segersäll existerade bevisligen och det fanns inte mindre än tre kalifer vid namn Al-Mansur i följd på den tiden.
Det var en brutal tid, tvister löstes med svärdshugg. Det var en tid för män, men man talade om kvinnofrid och det fanns kraftiga husfruar som bestämde hemma. Men unga flickor tog man när man kom åt och det var viktig att få barn för att man skulle ha efterföljare. Slavar hade man också, i Norden kallades de trälar.
Norden har sannerligen förändrats sedan dess, nutida ”vikingar” som vrålar på fotbollsmatcher med papphjälm och horn på huvudet har bara en likhet med Orm och hans män – törsten efter öl!