Obruten tid
”Barndomens somrar kändes så långa för att de bestod av obruten tid. Inga måsten. Inga hemläxor. Ingen oro.”
Minns du hur långa barndomens somrar var? En skål med blåbär och mjölk, smultron på ett strå, ett berg som du döpte till månskensberget. På mage på bryggan eller ensam hemma i den tomma staden. En sommar i barndomen pågår i en evighet och rymmer ett helt liv.
I epidemins svallvågor har så mycket inhiberats. Barnen fick ingen skolavslutning, mor- och farföräldrar kunde inte komma på besök. I Finland flydde de som har sommarstuga eller båt nästan mangrant ut på landet eller ut på vattnet. Frisk luft och solsken är inte bara ett måste, det bekämpar viruset. Vi bor i Frankrike och vi köper flygbiljetter till Grekland.
Egentligen behövde vi naturligtvis inte resa någonstans. Men restriktionerna har tärt på, i synnerhet som man ständigt måste påminna sig själv om att inte klaga. Utanför köksfönstret körde ambulanser förbi med blinkande rödljus, men ljudlöst, eftersom inga andra bilar fanns på vägarna. Vänner, unga, friska, starka vänner insjuknade och blev inlagda på sjukhus. Vad gör man med småbarn när både pappa och mamma är så sjuka? I jämförelse med det var tre månader hemma med 14 timmars arbetsdagar en barnlek. Trots oron.
barndomens somrar kändes så långa för att de bestod av obruten tid. Inga måsten. Inga hemläxor. Ingen oro. Ett vagt löfte om att hålla kontakt – hur det nu skulle gå till före internet och när sommarstället var utan telefon. När jag var i 10–12-årsåldern fick pappa en mobil från jobbet. Den vägde som en tegelsten ungefär och var exakt lika stor. Den var tudelad, övre delen var som en lur och den nedre delen bestod av ett batteri som luren låg på. När vi åkte ut på landet lade sig mobilen tillrätta på handbromsen i den gamla Volvon. Där låg den sen den sommaren, med vindrutan nedvevad, flera kilometer från närmsta hus. Jag minns att den ringde en gång och då fick jag ro pappa över fjärden så han kunde plocka upp luren. Roddturen tog minst 20 minuter.
När jag skriver det här mer än ett kvartsekel senare inser jag att det där telefonsamtalet nog var planerat. Att han lovat ringa någon och att jag blev tillsagd att ro snabbare för att vi startade för sent – med pappa startade vi alltid för sent – och inte för att telefonen låg där och ringde. Men den där sommaren var det mer som ett varsel. Obruten tid kan inte styckas.
vi flyger till Grekland och hyr en segelbåt. De tar stickprov på resenärerna på Atens flygplats. Vi bor i Frankrike. Naturligtvis blir vi slumpmässigt utvalda för ett coronatest. Det känns som en bra förebyggande åtgärd. Så styr vi kosan mot en avlägsen vik med blått vatten och sandbotten. Vi lever två veckor utan internet. För första gången sedan mitten av mars lusläser jag inte längre tabeller över antalet smittade och döda. Jag jämför inte mitt hemland och landet där jag bor med Brasilien och USA. Vi sitter på däck varje dag och spanar efter delfiner. Barnen simmar och fiskar. Vi spelar kort. Oron sjunker undan.
Min två veckor långa semester varar för evigt.