Hat, kärlek och foliehattar
I Edith Hammars seriedebut Homo Line, som utkommer på Förlaget M i höst, går hemlängtan till Finland och kontrasten till Stockholm som en röd tråd. – Jag vill närma mig ämnet utan ironi eller förfallsromantik, säger den 28-åriga konstnären som nyligen åte
Att hylla förbjuden ömhet och skärskåda motstridiga känslor skapar bättre konst än tomma provokationer. Det säger Edith Hammar som är aktuell med
sin seriedebut.
Andra halvan av titeln på Edith Hammars seriedebut Homo Line syftar på de färjor som utgör det förmånligaste sättet att regelbundet åka mellan Helsingfors och Stockholm. En öppningsscen och återkommande vision tycks skildra en jätte som leker med båtens kännspaka siluett i en nattsvart bottenvik, eller är det bara badkaret i en klaustrofobisk och svindyr Stockholmslägenhet? Mellan de urblekt nikotinbeigea plastpanelerna på väggen i en kryssningshytt tillbringade Edith Hammar, som är uppvuxen i Helsingfors, åtskilliga dygn under sin studietid vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm:
– Jag är antagligen långt ifrån den enda finlandssvensk, eller person, som på något sätt har ett liv på båda sidorna om Bottenviken, som upplevt att de vissa tider under sitt liv praktiskt taget bott på båten, säger Edith Hammar.
– Den är verkligen en väldigt konstig plats! Men den har varit med mig för länge nu så den är en del av mig, som en förälder man inte kan välja bort! tillägger hon med ett skratt.
Motstridigt och motsägelsefullt
Att platser kan ha vitt åtskilda, till och med motsägelsefulla, betydelser för olika personer är någonting som vi kommer att återvända till flera gånger under intervjun. Just motstridigheten präglar också den hemlängtan som Edith Hammar behandlar i sin seriedebut:
– Jag ville beskriva vilken invecklad känsla hemlängtan är, att den liksom samtidigt kan inbegripa ett visst hat mot både Finland och Sverige.
Också Edith Hammars konstnärliga influenser blandar intryck som vid första anblicken kan te sig motsägelsefulla. Till sina inspirationskällor räknar hon såväl Nancy Grossmans fetischaktiga lädermasker som Caravaggios kyrkokonst. I hennes teckningar erbjuds den samtidigt sårbara och stöddiga huvudpersonen fuktiga kyssar inte bara av Helsingfors klassiska gröna spårvagn med milda androgyna anletsdrag, utan också av det håriga björnansiktet på en ölburk (”– Ei kiitos!”).
Våldet närvarar
Men fastän vissa av illustrationerna med sina ömma omfamningar och sitt nästan andaktsfulla minspel för tankarna till den harmoni som kan hittas i de gamla renässansmålningarna skildrar de också, precis som Caravaggio, blod och trauma: Huvudpersonen konfronteras med ansiktslösa, homofobiska våldsmän som hen tvingas värja sig emot, både i Helsingfors och i det ”moderna, toleranta” Stockholm. När huvudpersonen desinficerar sina sår efter att ha blivit utsatt för hatbrott på öppen gata är det inspirerat av egna erfarenheter.
– Senast jag tog färjan över hit blev jag utsatt för homofobiska glåpord av två helt olika män som inte kände varandra bara på den korta vägen mellan min hytt och taxfreen. Att det kan finnas miljöer där ingen som helst positiv förändring tycks ha skett de senaste tio åren!
Problematiserar förändring
Förändring innebär ändå inte automatiskt en förändring till det bättre. Sju år i den hypergentrifierade Stockholmsstadsdelen Södermalm
Jag ville beskriva vilken invecklad känsla hemlängtan är, att den liksom samtidigt kan inbegripa ett visst hat mot både Finland och Sverige Edith Hammar
är ett bra vaccin mot den tankefällan, och Homo Line hinner också med en skarp men nyanserad gentrifieringskritik på sina 86 texttunna men visuellt innehållsmättade uppslag. En episod handlar om den sunkiga gamla McDonalds-restaurangen på Stora Robertsgatan som i dag bommats igen och ersatts med en trendig restaurang. Den får stå som en symbol för en större förändring:
– Alltså, visst är Roban urtypen av en föränderlig gata med många olika distinkta kapitel i sin historia, men i dag är den en så vansinnigt tråkig plats! stönar Edith och räknar upp några exempel:
– DTM är försvunnet, den gamla porrbutiken Dreamworld är bortstädad … I stället finns det två pizzerior där man kan äta pizza för 18 euro.
Ett argument som ofta framhålls till gentrifieringens fördel är att ”uppsnyggningen” av platser och lokaler som tidigare präglats av ett visst förfall till förmån för ett nytt, köpstarkare klientel innebär att lugnet och säkerheten i området ökar. Men Ediths erfarenheter pekar på motsatsen:
– Södermalm, som jag tror fungerar som ett skräckexempel på var Helsingfors kan befinna sig om tio år, är i dag helt och hållet planerad för den unga urbana medelklassen typ mäklare och grafiska designer. Om du inte har deras pengar och deras intressen finns där ingenting för dig.
Det här har enligt Edith Hammar lett till att området präglas av en kall, hård stämning och attityd:
– Otryggheten existerar också där om du avviker från den accepterade normen. Fastän jag själv placerar mig inom den acceptabla stereotypen av en Södermalmsbo var det inte heller någon som hjälpte mig eller ens vände på huvudet då jag blev misshandlad på min egen hemgata.
Sympati för ”oönskade”
Edith Hammar säger att hon tror att den hårda attityden är en naturlig följd av att man planerar en i teorin gemensam miljö enligt en viss, mindre, snävt avgränsad grupps intressen för att bli av med ”oönskade”. Det leder till att den samhälleliga solidariteten undergrävs vilket i slutändan drabbar alla.
– Det är därför jag blir lite upprymd då jag befinner mig till exempel i Helsingfors och kan se genuint udda personer som fortfarande är en accepterad och välkommen del av stadsbilden här, på ett annat sätt än i Stockholms segregerade centrum. Jag såg till exempel en kille iförd foliehatt i matbutiken häromdagen.
Bortstädad historia inte billig chockeffekt
Personer, historier och handlingar som blir bortstädade intresserar Edith. Homo Line innehåller ett avsnitt om en viss finsk konstnär vars livsverk den finska historieskrivningen tidigare försökt censurera men nu omfamnar. I en ruta i Homo Line ses Touko Laaksonen, också känd som Tom of Finland, i ett krigstida, mörklagt Helsingfors entusiastiskt ha samlag med en anonym man under Stockmanns ikoniska klocka.
– Jag tog mig den artistiska friheten att flytta på scenen ett tiotal meter; enligt intervjun med Laaksonen knullade de egentligen på spårvagnshållplatsen. Men knutpunkten för anonyma homosexträffar var egentligen i parken bakom Svenska Teatern. Jag vill minnas att han sagt att ”om du inte ville råka bli avsugen så skulle du åtminstone inte gå dit, för där kunde det ske”, förklarar Edith Hammar glatt.
Men det är inte chockvärdet som gör dessa hemliga krigstida sexäventyr intressanta:
– Den finska självbilden och särskilt mansbilden är så plågad av rigida normer, såriga krigstrauman och undertryckta känslor att jag tycker det blir ännu viktigare att som motvikt lyfta fram sådana här saker! Jag försöker inte bara provocera, jag tycker inte att tom provokation är bra konst.