Hela himla existensen
Vår bebis fyller nio månader. Har fyra tänder, älskar gurka, säger ”mamma” men pekar lika ofta mot pappan eller lampan då vi frågar var denna mamma är. Jag är lycklig, och otroligt förvirrad. För det är ett träsk, detta föräldraskap. Ett skimrande träsk, förvisso, ett mjukt, ojämförbart. Men också ett snårigt träsk, ett kvistigt, dimmigt, villrådigt. Jag snubblar i det konkreta, i hemgjord rotsakspuré eller burkversionen, i trettio minuter förmiddagssömn eller sextio. Och jag fumlar i det stora, det abstrakta, som det konkreta förstås egentligen handlar om.
Jag jobbar med människor som trasslat in sig i försök att kontrollera mat och ätande. De har tappat bort sig i vårt samhälles otroligt polariserade och laddade matlandskap, som kämpar med att navigera mellan drivor av näringsfattig mat och allt mer krävande, absurda uppmaningar om att prestera vad gäller ätande, kropp och hälsa. Det är något liknande jag möter i föräldraskapet och tappar bort mig i. Youtube-videor för nyfödda, men gud förbjude om barnet får se en skärm innan hen fyller två. Natta si, nej så. Känn ingen stress över att amma, men amma ska du. Samsov inte med din bebis, men kom ihåg att barn blir trygga av samsovande. Bär din lilla mot din hud mest jämt, men satsa på parförhållandet. Försöken att inte bara göra väl nog, utan optimera. En bekant laddning, hets, i uppsjön av budskap, tips, varningar, uppmaningar. En del förankrade i vetenskap, men väldigt många i någon lösryckt studie, åsikter, enskilda upplevelser. Också min och mammavännernas osäkerhet ter sig bekant. Otillräckligheten, skuldkänslorna.
Egentligen handlar vår kulturs matångest givetvis inte om bröd och blomkål. Föräldraångesten handlar inte heller om Babblarna versus träklossar, bärsjal versus vagn. Det vi väl egentligen försöker greppa, besvärja, kontrollera är livet, döden, hela himla existensen. Duger jag, duger mitt barn? Hur ska vi vara för att bli älskade, accepterade? Bygger jag ett bra liv så här, eller blir det fel? Hur ska jag kunna minimera smärtan? Och kanske, i slutänden, bortom det vi riktigt har ord för: hur ska jag hantera tillvarons skörhet, förgänglighet, oberäknelighet? Om jag gör allt, allt, allt jag kan, all broccoli och Mozart, kanske vare sig mitt barn eller jag ska behöva lida, bli sjuka, vara ensamma, dö?
Lösningen då? När det gäller mat och ätande förespråkar jag balans, flexibilitet, gråskalorna mellan det svart-vita. Kanske ligger svaret någonstans där också när det gäller föräldraskapet. Att tillräckligt bra är bättre än perfekt. Att göra så gott jag kan, och sedan omfamna nåden, ofullständigheten. Och till sist, insikten om allt det vi ändå inte kan kontrollera, att det inte finns någon lösning. Att vi är här. Att mitt barn ligger i min famn och läser böcker hon insisterar på att hålla upp och ned. Att det är juli, att det är varmt ibland, att vi har denna stund i världen.
”Känn ingen stress över att amma, men amma ska du. Samsov inte med din bebis, men kom ihåg att barn blir trygga av samsovande.”
MONICA ÅLGARS är skribent, doktor i psykologi och psykoterapeut.