PADDLINGSäVENTYRET HAR STARTAT!
Man kan planera en resa om och om igen. Men då man väl är på plats och inser att allting inte går som planerat, då är det bara att foga sig. I fortsättningen vet vi att alla strömmar inte finns på en karta och att butiker inte väntar hur länge som helst.
Så bar det i väg – efter sju månader av planering lämnar HBL:s paddlande äventyrare Frans Villanen och Oscar Byman Pirttiniemi campingområde i Muurasjärvi för att ta sig an den 500 kilometer långa färden mot Finska viken. Den första etappen i paddlingsfärden i Topelius spår nås såsom planerat, men några motgångar fick de utstå. Som till exempel att flaskan med myggspray glömdes hemma...
Då vi sju månader efter att planeringen inletts äntligen sätter oss i våra kajaker är känslan minst sagt befriande. Bakom oss lämnar vi Pirttiniemis campingområde invid sjön Muurasjärvi. Framför oss, flera veckor in i framtiden, väntar slutdestinationen Lovisa.
Men först ska vi paddla. Zacharias Topelius skrev om nybyggaren Maunu som seglade från Muurasjärvi till finska viken. Vi strävar efter att följa samma rutt, men med kajaker eftersom de är mer praktiska. Dessutom kan varken jag eller Oscar segla.
Förberedda
För en gångs skull är vi förberedda inför en resa. Kajakerna är provkörda, kajaksäckarna har vi fördelat jämt och forsarna finns utpekade på kartan. Vissa forsar ska vi klara galant, andra kommer vi passera till fots. Därtill har vi blivit tipsade om en hel del ställen som är värda ett besök.
De sista pusselbitarna, i det här fallet kompletterande kartor för etappen mellan Voikkaa och Inkeroinen, printade undertecknad ut ett par dagar innan avfärd. Ett upplägg med kartor till Oscar och ett till mig, även om jag egentligen inte ska behöva läsa kartor. Oscar är ansvarig ruttplanerare och jag står främst för skrivandet. Kanske lika bra så.
Kvällen innan start konstaterar vi att ingen kommit ihåg att köpa myggspray. Vi enas om att stanna vid en matbutik i Pihtipudas, vid slutet av vår dagsetapp. Butiken är öppen till klockan 21, så allting borde gå smidigt.
I efterhand kan vi konstatera att allting inte gick speciellt smidigt, men det var vi lyckligt ovetande om under vår första dag på sjön.
Paddlingsro
Det soliga vädret till trots skymtar vi inga båtförare på fjärden. Vattnet är varmt och den lätta motvinden känns närmast svalkande mot huden. I lugn och ro vänjer vi oss vid att paddla med fullpackade kajaker, något vi inte gjort förut.
Som sällskap under paddlingen har vi stundom måsar, stundom änder. Stugsäsongen börjar småningom lida mot sitt slut och vid de få stugorna längs strandkanten syns ingen aktivitet. De obebodda öarna är omringade av stenar, nästan som om en människa omsorgsfullt placerat ut dem.
Oscars vattentäta ruttplanering för oss till en smal kanal mellan Muurasjärvi och Alvajärvi. Där stiftar vi aningen överraskade vår första bekantskap med strömmande vatten, en ström som inte var utmärkt på kartan.
För att undvika dylika överraskningar i fortsättningen bestämmer vi oss för att fråga en man som några kurvor senare står och fiskar vid sin brygga om det finns något annat vi bör vara beredda på. Han säger att vi kan vara lunga och undrar vart vi är på väg.
Av ansiktsuttrycket att döma hade han väntat sig ett annat svar än Lovisa.
På besök hos nationalfågeln
I Alvajärvi provade vi för första gången något som på papper såg ut att vara en genväg. Genvägen var inte bara igenvuxen, den var också hem för en sångsvansfamilj. Efter en kort ordväxling med Finlands nationaldjur vände vi ödmjukt om och paddlade tillbaka.
Gör om, gör rätt. Fördelen med att vända tillbaka är dock att man får en paus från den allt tyngre motvinden.
Strax därefter paddlade vi fel för första gången. Det som skulle vara en kanal som för oss in i Pihtipudas visade sig vara en vägtrumma under en tågräls. Ett tappert försök senare konstaterar vi att kajaker inte hade något där att göra. Mycket tydligt, enligt kartan ligger kanalen en sväng längre bort.
Vi paddlar i medvind, igen.
Kl. 21.01
En minut över nio knackar vi på hos K-market i Pihtipudas. Föga överraskande förblir dörren stängd och myggsprejen oköpt. En utdragen lunchpaus och två oturliga felberäkningar straffade sig direkt, till myggornas förtjusning. Tur att vinden i alla fall avtagit.
I skymningen tar vi iland vid vår första övernattningsdestination,
en ö strax utanför Pihtipudas. Vår första kväll blir ett utdraget krig mot alerta myggor som av beteendet att döma inte sett en levande människa.
Kring halv ett släcks lampan i samförstånd: I morgon ska vi vara noggrannare och inte tidsoptimera.
Nästa dag vaknar vi till fågelkvitter.
Ut på tur, genomsur
Den andra dagens etapp går längs med sjön Kolima. Om vädergudarna var oss nådiga under jungfrufärden så är det nu de börjar testa oss.
Vi avnjuter en makaronisallad vid en rastplats på en ö då dropparna sakta börjar falla till marken. Innan vi suttit oss i kajakerna har regnet ökat. Väl ute på fjärden öser det ner.
Hädanefter följer ett grått molntäcke och hällregn genom resten av etappen. Vi avklarar våra sista femton kilometer i rask takt och med gott humör genom ett vindstilla Kolima. Det goda humöret till trots enas vi om att det inte råder någon brådska på vår färd och att vi inte behöver stirra blint på det dagliga kilometerantalet ifall det innebär en sju timmars paddling i ösregn. I fortsättningen håller vi en ännu noggrannare koll på väderleksprognosen.
Under nästa etapp väntar vårt första möte med ett kraftverk. I teorin innebär det att vi måste lyfta upp kajakerna på land och dra dem på hjul i ungefär en kilometer. I praktiken har vi ingen aning om hur det ska gå.
Genvägen var inte bara igenvuxen, den var också hem för en sångsvansfamilj. Efter en kort ordväxling med Finlands nationaldjur vände vi ödmjukt om och paddlade tillbaka.