Möt Rikki-tikki-tavi som gav Anders Larsson ormskräck
Den oförvägna mungon Rikki-tikki-tavi tar sig an de lömska glaösgonormarna i Rudyard Kiplings Djungelboken. Som barn var författaren Anders Larssons inlevelse i berättelsen så stor att den övergick i ren ormskräck.
”Detta är historien om det stora krig som Rikki-tikki-tavi utkämpade på egen hand i badrummen i den stora villan, som hörde till militärförläggningen i Segowlee”.
Så börjar berättelsen om Rikkitikki-tavi i Rudyard Kiplings novellsamling Djungelboken från 1894.
Där börjar också det drama som utspelade sig i huvudet på en pojke i Västervik i Sverige i slutet av femtiotalet när han hörde sin vikarierande fröken Ekelid, med inlevelse högläsa om det lilla modiga mungodjuret som räddade sin värdfamilj undan glasögonormarna i deras badrum och trädgård.
Eftersom pojken var mer bekant med de harmlösa figurer som befolkade Hackebackeskogen och djuren Nils Holgersson mötte under sin underbara resa genom Sverige, kom berättelsen om Rikki-tikki-tavis ruskiga liv i Indien som en chock.
En indisk mungo är ett rovdjur av familjen manguster, så där 36 till 45 cm lång, plus svans. Det ser ut som något mittemellan katt och mink och lever på små däggdjur, fåglar, ödlor och ormar. Den rör sig snabbt och angriper även giftormar som den med blixtsnabba rörelser tröttar ut för att sedan döda med ett kraftfullt hugg i nacken.
Utdragna ormstrider
Den här dagen i slutet av femtiotalet satt pojken som vanligt i sin bänk, den tredje framifrån i fönsterraden, och tänkte att Marieborgsskolan egentligen var ett medeltida slott och han själv Ivanhoe, riddaren.
Luften klar, solen lekte i trädkronorna utanför de frostade glasen och alla i klassen såg fram emot att i brist på tornerspel få sparka löv i parkerna på hemvägen, när vikarien, den stränga, nyckfulla och ryktesomspunna Ekelid, med ett svårtolkat leende plockade fram en tummad bok ur väskan och började läsa.
Den lilla mungoungen Rikki-tikkitavi hittas halvdöd i ett dike av pojken Teddy och adopteras av Teddys familj. Rikki är en nyfiken och orädd krabat och i trädgården stöter han
på både snälla och farliga djur. Och fast han är liten har han sin medfödda natur, så när den elaka ormen Karait attackerar Teddy, kan Rikki-tikki döda den. Instinkten leder honom.
Men den verkliga faran i paradiset är den svarta glasögonormen Nag och hans fru Nagaina. Det giftiga paret vet att mungon är farliga i en trädgård och vill röja Rikki-tikki-tavi ur vägen. Och under långa utdragna stridsscener slåss Rikki för sitt liv och dödar först Nag och därpå, efter att hon anfallit Teddy, även Nagaina.
Och ... ”Rikki-tikki hade alla skäl att känna sig stolt, han höll vakt i trädgården som en mungo bör hålla vakt, med tand och skutt och språng och bett, till dess en glasögonsorm inte vågade sticka näsan inom trädgårdsmurarna.”
Där tog berättelsen slut, allt var
frid och fröjd i den indiska trädgården och Ekelid kunde stoppa boken i väskan och halta hemåt. Men för pojken i bänken var det bara början.
Vår stora inlevelse
Kipling är en skicklig berättare. Han är kunnig och känner den värld han beskriver, sakinformation kommer i förbifarten och han låter djuren personifieras så väl att man säkert får veta vad de tänker och vad de har för avsikt att göra. Framför allt kastas man så snabbt och handlöst in i händelseförloppet att man inte hinner bygga upp ett försvar innan man befinner sig där med den otäcka glasögonormen med huvudet höjt i gräset framför sig, väsande om döden, ens egen snara förestående.
Gamla fröken Ekelid, som skulle ersätta vår snälla fröken medan hon födde barn, ville antagligen bara öppna våra sinnen med ”riktig” litteratur och visa att en gammal pensionerad lärarinna nog också visste hur det var att vara barn i vår ålder och kanske samtidigt sätta sig lite i respekt, men hennes omdöme hade väl trubbats av med åren och hennes förmåga till inlevelse var klart sämre än vår.
Innan hon hunnit läsa mer än några rader är vi förflyttade till ett främmande slagfält där vi i gestalt av ett okänt djur får till uppgift att döda. Vi vet inget om vare sig ormarnas beteende eller våra egna förutsättningar, bara att vi är små, ludna och får röda ögon när vi är rädda eller beredda för strid. Våra mjölktänder känns dåligt rustade att ta sig an den här biten och vi känner äckel inför att sätta gaddarna i kräldjur, redan fisk kan vara svårt, och vi vet att det inte kommer att duga med att fly fältet. För att klara livhanken måste vi trötta ut den svarta glasögonormen som är mycket större än vi och borra tänderna i nacken på besten tills livet rinner ur den, vilket kan ta
lång tid eftersom också den kämpar för sitt liv, här kan bara en gå levande ur striden. Och när det avskyvärda är gjort står nästa orm på tur – någonstans i trädgården, i badrummet, avloppet, under kudden.
Under lång tid ringlas det i våra sängar, i trappor, ur brevlådor, från taken, och blundar vi kommer kräldjuren in den vägen. De är många och onda och på jakt efter just oss, och mot den här sortens maror har vi, i alla fall vi känsliga, inga som helst skydd.
Kommit över ormskräcken
Mycket har hänt vad gäller skolpedagogiken sedan 1959. Numera bäddar man säkert in sådant som kan verka skrämmande i baddande samtal, möjligen avstår man från det som gränsar till det för svåra eller annars suspekta.
Själv har jag kommit över den värsta ormskräcken: några egna djungeläventyr har härdat, och som vuxen har jag haft stort nöje av högläsning av både Djungelboken I och II, boken om Kim och inte minst av Just så-berättelserna.
Rudyard Kipling fick som rekordung 41 åring 1907 Nobelpriset i litteratur, vilket redan det blev omdiskuterat på grund av hans uttalade stöd för kolonialismen och hans tro på västerlandets överhöghet, något som till exempel framgår i dikten Den vite mannens börda, publicerad 1899.
Det är svårt att förhålla sig till goda författares politiska ställningstaganden i en annan tid, så här tar jag helt fegt fasta på Kiplings storhet som berättare. Hans böcker har inte bara skrämt byxorna av små pojkar utan har också tröstat med sin livsvisdom och öppnat ögonen på en del av oss för andra världar än vår egen.
Ett enda monster
Och så en dag för inte länge sedan upptäckte jag av en händelse en nätauktion med originalteckningarna till den första svenska utgåvan av Djungelboken, gjorda av illustratören David Ljungdahl för mer än hundra år sedan. Samlingen var komplett och jag fick ett oerhört behov av att äga den, bilderna var verkligt fina, ingen bjöd mot, jag fick den billigt, det kändes som om den var vikt för mig.
Bland alla vargar och vilda elefanter fann jag en rätt anspråkslös bild på en pojke med ett litet djur på axeln som jag inte kunde placera i någon novell – tills jag upptäckte hur tecknaren i nederkanten med blyerts präntat: Rikki-Tikki-Tavi.
Polletterna började rassla och det slog mig att jag aldrig tänkt på hur berättelsens mungo såg ut, jag har aldrig sett honom utifrån, bara inifrån. Identifikationen med Rikki har varit så stark att jag inbillat mig att jag varit den som själv utfört mungons krig. Därför har jag inte heller kunnat känna någon befrielse när äventyret var över, för jag har vetat att jag måste hålla vakt i trädgården, med tand och skutt och språng och bett, till dess en glasögonorm inte vågar sticka näsan inom murarna.
Dessutom står det klart för mig att chocken varit så stor den gången, att jag klumpat ihop mungon och ormarna och fröken Ekelid till ett, till ett enda monster. Tillsammans har de bildat ett månghövdat obehag, där jag inte kan tänka på en del utan att också de andra tränger sig med, och som i mitt mörka inre fått namnet Rikki-tikki-tavi, och som jag med alla minnets knep i alla år har skytt.
I dag har jag en egen trädgård och huggormen vid stenfoten lurar jag in i håv och bär långt ut i skogen när vi väntar känsliga gäster. Skribenten är skådespelare och författare som i höst kommer ut med novellsamlingen Ögon i mörkret.