Kina strävar efter ny världsordning enligt uråldriga teorin ”tianxia”
En bortglömd teori från kejsardömets tid har återuppstått från de döda i Kina. Plötsligt genomsyrar teorin både kommunistiska partiets strävanden, men också president Xi Jinpings utrikespolitik. Doktoranden Matti Puranen är övertygad om att tianxia är myc
Tänk dig en värld där nationer inte för krig mot varandra. Där alla människor, oavsett språk, hudfärg, kön, ålder eller något annat strävar efter ett gemensamt mål. Där folket överlåter all makt åt en härskare, som får styra över mänskligheten så länge hen gör det moraliskt och utan våld.
Det låter väl ganska hierarkiskt – men ändå rätt bra, eller hur? Det är bäddat för fred. Och för att globala problem, som klimatförändringen och pandemier, kan lösas kollektivt.
Men om det visar sig att den här världsåskådningen är utmejslad av teoretiker som står nära den kinesiska regimen och president Xi Jinping, ändrar din åsikt då?
Teori från kejsardömets tid
Den nämnda teorin heter ”tianxia”, och betyder på svenska ungefär ”under himlen”. Kärntanken är att alla människor borde enas under himlen. Teorin var populär bland filosofer och politiska teoretiker under kejsardömets tid, fram till 1911, men föll i dunkel så fort statsmakten tillföll Kinas kommunistiska parti KKP.
Nu på 2000-talet har teorin igen bubblat upp till ytan och Matti Puranen har vakat över uppsvinget som en hök. När han lyssnar på Xi Jinpings tal ringer hans klockor. Där och där, tänker han, där ser vi att Xi influerats av den och den tänkaren.
Som namnet låter förstå utgår tianxia från att allting är underordnat himlen. Himlen är en sorts gudsfigur, ungefär som världsanden i tyska filosofen Friedrich Hegels dialektik. Den är den inneboende logiken i allt skeende, både litet och stort.
Himlen utser en ledare, himlens son. Hen bär ansvar för dem som bor under himlen, under villkoret att uppvisa moral och styra utan våld. Visar det sig att hen inte är en bra ledare, kommer himlen och naturen visa sitt missnöje i form av översvämningar, jordskred, tsunamier och även pandemier. Det är dags för himlen att utse en ny son, är himlens budskap.
– Teorin är uråldrig. Men det är först nu, efter 70 år av kommunistisk diktatur, som teorin fått nytt liv, säger Matti Puranen.
Speciellt en filosof, den regimnära Zhao Tingyang, har drivit på uppgången. En tanke han ofta upprepar är den om universellt samförstånd. En vilja är bättre än många. ”Att sträva efter maximalt egenintresse (...) leder bara till oändlig konflikt och skada för alla”, skriver Zhao i sitt magnum opus från 2005, Tianxiasystemet.
Konflikter återaktualiserar teorin
Så varför har den sedan länge utdaterade teorin plötsligt blivit en het intellektuell term? Matti Puranen menar att i synnerhet konflikter mellan länder har återaktualiserat teorin.
– Just nu är världen enligt KKP ett kaos av sinsemellan konkurrerande nationer, vilket kinesiska forskare och teoretiker fördömer. Länderna är inte underkastade något. De ser framför sig bara sina egna intressen.
– Den retoriken går igen hos Xi. Han talar om att Kina är mänsklighetens ödesgemenskap. Det innebär att världsledare ska sluta gräla med varandra, att väst ska försvagas och fattiga områden, som Afrika, bistås. Den här harmoniska bilden låter bra, men problemet är att Kina inte agerar såsom de utlovar.
Matti Puranen pekar på det förtryck som muslimska uigurer utsätts för i den autonoma delen Xinjiang. Men även på den nya skärpta säkerhetslagen i Hongkong, och Huaweis 5G-nät.
Vem kunde himlens son då vara? Själva språket kan ge en fingervisning. På kinesiska heter Kina ”Zhong guo”, landet i mitten.
– Det sägs aldrig rakt ut i texter eller föreläsningar att Xi Jinping borde vara himlens son, men läser man mellan raderna så förstår man att det inte skulle vara helt fel.
Men det är långt dit. Politiska teoretiker manar Kinas ledning till att återta sin centrala position i världen, menar Matti Puranen.
– Nej nej, Kina är verkligen ingen världsmakt i filosofernas ögon. Snarare ett utvecklingsland.
Puranen är orolig
Matti Puranens intresse för Kina går tillbaka till det tidiga 2000-talet, då Kina samlade på sig allt mer makt. Han ville veta vartåt utvecklingen barkade.
Sedan dess har han varit i Kina i tre omgångar, bland annat som praktikant på Finlands ambassad i Peking. Och nu mynnar alltsammans ut i en disputation i statskunskap vid Jyväskylä universitet, på just tianxia-teorin.
– Alla i Kina känner till ordet. Men för de flesta betyder det inget, för ordet tianxia betyder bara världen.
Samtidigt förkroppsligar ordet de åtgärder som KKP nu vidtar för att inrätta en ny världsordning, och det gör Matti Puranen orolig.
– Min bild av Kina blir allt dystrare. Fortsätter det så här håller Kina på att bli som Nordkorea.
En fullskalig diktatur, alltså.