Kapitalismen får fritt skörda människoliv
CORONAKRISEN Jag håller med Paul Lillrank då han under rubriken Rädslans pandemi (HBL Debatt 23.7) skriver att överdödligheten är ”den mest relevanta siffran”, i synnerhet då man vill jämföra hur pass skadlig coronaviruset är för samhällskroppen.
Redan under årets första kvartal kunde man se att coronaviruset inte skulle kunna jämställas med någon av de influensor som årligen tar kol på en halv till en miljon jordinvånare. Därför är det ingen överraskning att coronaviruset i skrivande stund har – med Lillranks bedömning – lett till ”en något högre överdödlighet än vanliga säsongsinfluensor”.
Jag håller också med Lillrank i det att historien om coronan inte är slut och att allmänna nedstängningar är en dyr metod, som i det långa loppet utmynnar i en återvändsgränd. Det vi inte vet är hur situationerna hade utvecklat sig utan diverse nedstängningar, och utan den ”rädslans pandemi” Lillrank talar om.
Just nu ökar antalet bekräftade coronafall i världen, häromdagen med nästan 300 000 stycken under ett dygn. Under de senaste sex veckorna har de bekräftade fallen i stort sett fördubblats. I flera europeiska länder har kurvorna igen börjat peka uppåt. Det spelar ingen roll om vi kallar det en andra våg eller om det är den första vågen som inte ebbat ut.
Den centrala frågan är väl fortfarande vad en individ, en medmänniska, är värd – hur mycket ett liv får kosta (och jag tänker inte bara på summor i reda pengar). Är det egentligen så, i både demokratier och diktaturer, att ändamålen helgar medlen, att
I flera europeiska länder har kurvorna igen börjat peka uppåt. Det spelar ingen roll om vi kalllar det en andra våg eller om det är den första vågen som inte ebbat ut.
det finns ”försumbara” medborgare?
Eftersom Paul Lillrank, kort efter att Finland gått in för allmän nedstängning, skrev att det inte finns några ”tvingande skäl att förstöra ekonomin, driva småföretagare i konkurs och otaliga människor i stress, utbrändhet, desperation och av detta följande hjärtattacker och självmord” (HBL Debatt 30.3), kunde man också dra paralleller till andra rädslans pandemier. Till exempel de ”virus” som med jämna mellanrum drabbar det kapitalistiska maskineriet, börskrascher och recessioner med likadana följder som Lillrank ovan räknar upp.
Om jag aningen överdriver: då bemötanden av yttre hot som viruspandemier orsakar negativa följder är det diskutabelt, men då våra egna ekonomiska system orsakar motsvarande lidanden är det liksom ”business as usual”.
Med andra ord får det ibland kosta vad det kosta vill, om och då vinsterna landar i rätta fickor och det gäller att försvara en viss ideologi.