Grigorij Rodtjenkov
Utan att kika åt sidorna prickar Rolf Lassgård in en rollkaraktär som bara tröttnat på att ljuga – både för sig själv och för sin familj.
●61 årig före detta chef för antidopningslabbet i Moskva.
●Doktor i kemi från Moskvauniversitetet.
●Han flydde från Moskva 2015 då systematiska dopingprogrammet, som han ansvarade för, började avslöjas.
●Har efter sin flytt till USA fungerat som en visselblåsare, som har hjälpt internationella antidopningsorgan att reda ut härvan.
●Bor nu på en hemlig ort i USA under vittnesskydd.
Källa: HS
DRAMA
Min pappa Marianne
Regi: Mårten Klingberg. Manus: Cilla Jackert, Daniel Karlsson och Ida Kjellin. Foto: Simon Pramsten. I rollerna: Hedda Stjernstedt, Rolf Lassgård, Lena Endre, Nour El-Refai, Klas Wiljergård.
Med sina drygt 190 centimeter i strumplästen torde Rolf Lassgård vara det närmaste man kommer en viking i dag, eller en riktig karl som man skulle säga på Hisingen utanför Göteborg.
Så när den gode Lassgård hotar att tappa ansiktet ligger kontinentalplattorna risigt till. Det är vad som sker i Mårten Klingbergs Min pappa Marianne, ett verklighetsbaserat drama som bygger på en bok av Ester Roxberg.
Här får Lassgård sällskap av Hedda Stjernstedt (Vår tid är nu), aspirerande journalist i Stockholmsdjungeln. Efter att ha fått nobben av Dagens Nyheter (som de facto representeras av kulturchefen Björn Wiman) söker Hanna jobb på såväl kattidningar som motormagasin, utan att det nappar.
Och som om inte detta vore nog ertappar hon sin pojkvän i säng med en, håll i er, kulturskribent på just DN. Vid det här laget är det bara att krypa till korset, hälsa på hos mamma och pappa i Alingsås.
Ut ur garderoben
Här väntar en himla massa gamla väninnor som alla fått barn, det förstås. Och journalistkarriären den fortsätter på Västnytt där Hanna får lov att ta hand om de avrundande rolighetsreportagen. Lagom kul, i synnerhet som Hannas fotograf (Mårten Klingberg själv) visar sig vara en idiot som i likhet med Hanna när författardrömmar.
Men okej, i första hand är ju Min pappa Marianne ett familjedrama. Säg alltså hej åt pappa Lasse (Lassgård), präst i församlingen. Vi noterar också mamma Eva (Lena Endre) och brorsan David (Klas Wiljergård) som fortfarande bor därhemma.
Det är ett till synes harmoniskt kollektiv som kan det här med fredagsmys, fast mitt i veckan. Så vad kunde gå snett – förutom att Hanna i fyllan och villan får ihop det med en basist?
Tja, problemen börjar när Lasse
plockar fram sin kvinnliga sida, Marianne. För Eva, hustrun, är detta ingen hemlighet men annat är det för barnen. Och där David tacklar det hela med ett lagom begåvat ”är ni lesbiska nu?” är Hanna inte fullt lika lättköpt.
Småstad på gott och ont
Det är på den punkten som det blir riktigt känslosamt, i skildringen av en lätt vilsegången dotter som nu också ser sin far försvinna i horisonten.
Till det kommer de arketypiska småstadsmiljöerna med allt vad det innebär av potatisfestivalreportage och en vänskapskrets som inte ens på krogen kan låta bli bilder av sina barn (läs: skitungar).
Nåväl, Hedda Stjernstedt om någon kan det här med ångest och illamående och lämnar inget åt slumpen. Det gör inte heller Rolf Lassgård, en klippa, återigen.
Här är det inte fråga om att spexa till det och göra sig rolig på transvestiternas bekostnad, gud förbjude. Utan att kika åt sidorna prickar Lassgård in en rollkaraktär som bara tröttnat på att ljuga – både för sig själv och för sin familj (samt för församlingen).
Sedan kan det ju hända att regissören Mårten Klingberg (Offside, Cockpit) och hans författarteam ibland gör det onödigt lätt för sig, med den påföljd att slutresultatet snarare påminner om mellanmjölk än om en stor stark.
Men hellre det än Lars Norén. På slutet famlar även kritiker efter näsduken och förstår inte ens att skämmas.
malin.slotte@ksfmedia.fi
MALIN SLOTTE