Åsiktskorridoren och det politiska språket
”När folket inte längre orkar lyssna, då skiftar åsiktskorridoren oftast snabbt, och vi får de ord vi (inte) reagerar på.”
Kärt barn har som bekant många namn. När det gäller sättet på vilket åsikter blir normaliserade inom den politiska diskursen så har detta beskrivits till exempel genom begrepp som ”Overtons fönster”, ”Hallins sfärer”, eller det helsvenska ”åsiktskorridor”, myntat av Henrik Oscarsson. Oberoende av vad man kallar det så är den underliggande idén densamma. Det finns ett fält av accepterbara politiska åsikter, men detta är inte statiskt. Åsiktskorridoren skiftar i bredd, och också över tid. Åsikter som ingen politiker som vill bli tagen på allvar skulle lufta kan, genom ett antal tester och taktiker, först bli möjliga att uttrycka och senare direkt salongsfähiga. Den enes populism blir den andres policy.
Det intressanta just nu verkar vara att samma också gäller det politiska språket, och det är spännande att se hur det världen över diskuteras vad politiker egentligen får säga. Trump var givetvis en slags pionjär vad gäller detta, med sina utsagor om mexikaner som brottslingar och våldtäktsmän, även om ”some, I assume, are good people”. I förra veckan stormade det om en republikan vid namn Ted Yoho som skall ha kallat sin kollega Alexandria Ocasio-Cortez ”äcklig” och ”fucking bitch”. Tiderna förändras…
Huruvida detta är inspirationen till det att vissa politiker i Finland har testat liknande saker är svårt att säga. Det blev i och för sig rabalder när en riksdagsledamot talade om ”främmande arter” i plenisalen, men betydligt mindre när en annan i sociala medier hänvisade till samtliga sittande ministrar med en folklig term för anus. Tydligen hade åsiktskorridoren redan hunnit skifta en del. Ska jag vara riktigt ärlig måste jag i dag tänka lite kreativt för att hitta på något som en politiker på riksnivå absolut inte kan säga utan att bli universellt fördömd, och ändå känns det som att skiftet i politikens lingvistiska korridor inte pågått så länge.
Man kunde därför försynt undra hur det kommer att låta om till exempel tio år, en lång tid i det politiska, och tillika vad gäller åsiktskorridorers skiftningar. Vore man cyniskt lagd så skulle man säkert förutspå att könsord och grova förolämpningar blivit vardagsmat, och att politiker tävlar om vem som låter allra mest “som folket”. Är man aningen mindre cyniskt lagd så undrar man nog huruvida “folket”, denna grupp som så ofta används som ursäkt och slagträ, faktiskt talar så där. Jo, alla svär vi väl till någon gång, och jag har till och med gjort det publikt. Men hela tiden? Nja, kraftord har som bekant sin plats, och vad vi ser nu kunde också tolkas som ett test. Inte ett test om vad man får säga, för i själva verket får man ju säga väldigt mycket, utan ett test om när folket blir trött på att politikers plumpheter skylls på dem.
För när folket inte längre orkar lyssna, då skiftar åsiktskorridoren oftast snabbt, och vi får de ord vi (inte) reagerar på.
Min man har stukat foten. Han kan inte röra sig från soffan, men vår son fortsätter springa omkring med den fart som bara hittas hos ettåringar som upptäckt att det går att klättra på soffor, stolar och föräldrar. Det innebär att vi landat i en av de där intensiva perioderna i livet som småbarnsföräldrar, när det är svårt att hinna med särskilt mycket.
Det har lett mina tankar till Winston Churchill. Innan min man stukade foten läste jag nämligen den brittiska historikern Andrew Roberts tegelstensbiografi över premiärministern.
Det första som slog mig var att Churchill hade en ganska usel uppväxt. Hans föräldrar skickade i väg sina två söner till internatskolor och träffade dem bara ett par gånger per år. De orkade inte alltid svara på barnens brev och skällde ut dem då de bad om att få träffa sina föräldrar. “Var inte så själviska”, skrev de.
Churchills far var kylig och avståndstagande. Inget den lilla, och sedan stora, Winston gjorde var gott nog. Det är kanske inte så konstigt att den uppväxten formade en personlighet som ville ha uppmärksamhet och som ville bli något stort i världen.
Det har ofta konstaterats att många framstående manliga politiker haft en dålig relation till sin far. John F. Kennedy var den sjukliga sonen som aldrig skulle bli lika duktig och älskad som sin äldre bror. Boris Johnsons far Stanley Johnson lämnade familjen vind för våg. Han satsade på sin karriär och sina älskarinnor. Boris Johnsons mor, Charlotte Johnson Wahl, var tvungen att klara sig själv med fyra små barn och togs under en kort tid in på mentalsjukhus. Och hur är det med Donald Trump? Om man får tro boken som skrivits av hans brorsdotter, psykologen Mary Trump, var Donalds Trumps far en tyrann som bara belönade sina barn då de var själviska och aggressiva.
Kan längtan efter en fars kärlek bli så stark att den gör att en del pojkar börjar önska att ett helt land ska älska dem och se upp till dem? Eller är det bara en falsk korrelation, som sambandet mellan ostkonsumtionen per capita i USA och hur många personer som dött därför att de trasslat in sig i sina sänglakan?
Den andra tanken jag slagits av är hur mycket Winston Churchill hann göra. Redan i tidig tjugoårsålder hade han rest till både Latinamerika och Afrika, deltagit i olika krig, brutit sig ur ett fångläger och navigerat efter stjärnorna för att hitta fram till närmaste stad. Han skrev flera böcker, höll många tal och reste kors och tvärs över Storbritannien och resten av världen. Hur hann han med så mycket?
Den enkla sanningen är kanske att han inte hade något annat att göra. Han behövde inte diska eller köpa mat. Han behövde inte ta hand om barn eller städa sitt hem. Han behövde inte, liksom många jämnåriga britter, gå till en fabrik eller en gruva. Han behövde inte heller uppdatera Twitter eller Facebook. Han hörde till en elit som hade möjlighet att syssla med stora frågor och stora ambitioner – liksom John F. Kennedy, Boris Johnson och Donald Trump.
Fast egentligen tänker jag nog inte bara på Winston Churchill, jag tänker på tid och på hur vi använder den. Jag är knappast den enda som under de senaste månaderna av ovanligt leverne funderat lite extra mycket på hur tiden både tänjs ut och dras ihop beroende på vad som händer i våra liv.
Och jag undrar om för lite tid ibland, i små doser, ändå kanske är helt okej. Det finns inget som lika effektivt och hänsynslöst skalar bort allt det oväsentliga som tanken på att man måste hinna. Kanske det var något som bidrog till Winston Churchills ovanliga produktivitet. Han var nämligen övertygad om att han bara skulle leva lika länge som sin besvärliga far som dog då han var 45 år gammal.
Det finns inget som lika effektivt och hänsynslöst skalar bort allt det oväsentliga som tanken på att man måste hinna.