Åsikts­kor­ri­do­ren och det po­li­tis­ka språ­ket

”När fol­ket in­te läng­re or­kar lyss­na, då skif­tar åsikts­kor­ri­do­ren of­tast snabbt, och vi får de ord vi (in­te) re­a­ge­rar på.”

Hufvudstadsbladet - - Opinion & Debatt - ALF REHN är pro­fes­sor.

Kärt barn har som be­kant många namn. När det gäl­ler sät­tet på vil­ket åsik­ter blir nor­ma­li­se­ra­de in­om den po­li­tis­ka dis­kur­sen så har det­ta be­skri­vits till ex­em­pel ge­nom be­grepp som ”Over­tons föns­ter”, ”Hal­lins sfä­rer”, el­ler det hel­svens­ka ”åsikts­kor­ri­dor”, myn­tat av Hen­rik Oscars­son. Obe­ro­en­de av vad man kal­lar det så är den un­der­lig­gan­de idén den­sam­ma. Det finns ett fält av ac­cep­ter­ba­ra po­li­tis­ka åsik­ter, men det­ta är in­te sta­tiskt. Åsikts­kor­ri­do­ren skif­tar i bredd, och ock­så över tid. Åsik­ter som ing­en po­li­ti­ker som vill bli ta­gen på all­var skul­le luf­ta kan, ge­nom ett an­tal tes­ter och tak­ti­ker, först bli möj­li­ga att ut­tryc­ka och se­na­re di­rekt sa­longs­fä­hi­ga. Den enes po­pu­lism blir den an­dres po­li­cy.

Det in­tres­san­ta just nu ver­kar va­ra att sam­ma ock­så gäl­ler det po­li­tis­ka språ­ket, och det är spän­nan­de att se hur det värl­den över dis­ku­te­ras vad po­li­ti­ker egent­li­gen får sä­ga. Trump var gi­vet­vis en slags pi­on­jär vad gäl­ler det­ta, med si­na ut­sa­gor om mex­i­ka­ner som brotts­ling­ar och våld­täkts­män, även om ”so­me, I as­su­me, are good pe­op­le”. I för­ra vec­kan stor­ma­de det om en re­pu­bli­kan vid namn Ted Yo­ho som skall ha kal­lat sin kol­le­ga Alex­an­dria Oca­sio-Cor­tez ”äck­lig” och ”fuc­king bit­ch”. Ti­der­na för­änd­ras…

Huruvi­da det­ta är in­spi­ra­tio­nen till det att vis­sa po­li­ti­ker i Fin­land har tes­tat lik­nan­de sa­ker är svårt att sä­ga. Det blev i och för sig ra­bal­der när en riks­dags­le­da­mot ta­la­de om ”främ­man­de ar­ter” i ple­ni­sa­len, men be­tyd­ligt mind­re när en an­nan i sociala me­di­er hän­vi­sa­de till samt­li­ga sit­tan­de mi­nist­rar med en folk­lig term för anus. Tyd­li­gen ha­de åsikts­kor­ri­do­ren re­dan hun­nit skif­ta en del. Ska jag va­ra rik­tigt är­lig mås­te jag i dag tän­ka li­te kre­a­tivt för att hit­ta på nå­got som en po­li­ti­ker på riks­ni­vå ab­so­lut in­te kan sä­ga ut­an att bli uni­ver­sellt för­dömd, och än­då känns det som att skif­tet i po­li­ti­kens ling­vis­tis­ka kor­ri­dor in­te på­gått så länge.

Man kun­de där­för för­synt und­ra hur det kom­mer att lå­ta om till ex­em­pel tio år, en lång tid i det po­li­tis­ka, och tilli­ka vad gäl­ler åsikts­kor­ri­do­rers skift­ning­ar. Vo­re man cy­niskt lagd så skul­le man sä­kert för­ut­spå att köns­ord och grova för­o­lämp­ning­ar bli­vit var­dags­mat, och att po­li­ti­ker täv­lar om vem som lå­ter all­ra mest “som fol­ket”. Är man aning­en mind­re cy­niskt lagd så und­rar man nog huruvi­da “fol­ket”, den­na grupp som så of­ta an­vänds som ur­säkt och slag­trä, fak­tiskt ta­lar så där. Jo, al­la svär vi väl till nå­gon gång, och jag har till och med gjort det publikt. Men he­la ti­den? Nja, kraft­ord har som be­kant sin plats, och vad vi ser nu kun­de ock­så tol­kas som ett test. In­te ett test om vad man får sä­ga, för i själ­va ver­ket får man ju sä­ga väl­digt myc­ket, ut­an ett test om när fol­ket blir trött på att po­li­ti­kers plump­he­ter skylls på dem.

För när fol­ket in­te läng­re or­kar lyss­na, då skif­tar åsikts­kor­ri­do­ren of­tast snabbt, och vi får de ord vi (in­te) re­a­ge­rar på.

Min man har stu­kat fo­ten. Han kan in­te rö­ra sig från sof­fan, men vår son fort­sät­ter springa om­kring med den fart som ba­ra hit­tas hos ettå­ring­ar som upp­täckt att det går att klätt­ra på sof­for, sto­lar och för­äld­rar. Det in­ne­bär att vi lan­dat i en av de där in­ten­si­va pe­ri­o­der­na i li­vet som små­barns­för­äld­rar, när det är svårt att hin­na med sär­skilt myc­ket.

Det har lett mi­na tan­kar till Winston Chur­chill. In­nan min man stu­ka­de fo­ten läs­te jag näm­li­gen den brit­tis­ka histo­ri­kern Andrew Ro­berts te­gel­stens­bi­o­gra­fi över pre­miär­mi­nis­tern.

Det förs­ta som slog mig var att Chur­chill ha­de en gans­ka usel upp­växt. Hans för­äld­rar skic­ka­de i väg si­na två sö­ner till in­ter­nat­sko­lor och träf­fa­de dem ba­ra ett par gång­er per år. De or­ka­de in­te all­tid sva­ra på bar­nens brev och skäll­de ut dem då de bad om att få träf­fa si­na för­äld­rar. “Var in­te så själ­vis­ka”, skrev de.

Chur­chills far var ky­lig och av­stånds­ta­gan­de. Ing­et den lil­la, och se­dan sto­ra, Winston gjor­de var gott nog. Det är kanske in­te så kons­tigt att den upp­väx­ten for­ma­de en per­son­lig­het som vil­le ha upp­märk­sam­het och som vil­le bli nå­got stort i värl­den.

Det har of­ta kon­sta­te­rats att många fram­stå­en­de man­li­ga po­li­ti­ker haft en då­lig re­la­tion till sin far. John F. Ken­ne­dy var den sjuk­li­ga so­nen som ald­rig skul­le bli li­ka duk­tig och äls­kad som sin äld­re bror. Bo­ris John­sons far Stan­ley John­son läm­na­de fa­mil­jen vind för våg. Han sat­sa­de på sin kar­riär och si­na äls­ka­rin­nor. Bo­ris John­sons mor, Char­lot­te John­son Wahl, var tvung­en att kla­ra sig själv med fy­ra små barn och togs un­der en kort tid in på men­tal­sjuk­hus. Och hur är det med Do­nald Trump? Om man får tro boken som skri­vits av hans brors­dot­ter, psy­ko­lo­gen Ma­ry Trump, var Do­nalds Trumps far en ty­rann som ba­ra be­lö­na­de si­na barn då de var själ­vis­ka och ag­gres­si­va.

Kan läng­tan ef­ter en fars kär­lek bli så stark att den gör att en del poj­kar bör­jar öns­ka att ett helt land ska äls­ka dem och se upp till dem? El­ler är det ba­ra en falsk kor­re­la­tion, som sam­ban­det mel­lan ost­kon­sum­tio­nen per ca­pi­ta i USA och hur många per­so­ner som dött där­för att de trass­lat in sig i si­na säng­la­kan?

Den and­ra tan­ken jag sla­gits av är hur myc­ket Winston Chur­chill hann gö­ra. Re­dan i ti­dig tju­go­års­ål­der ha­de han rest till bå­de La­ti­na­me­ri­ka och Afri­ka, del­ta­git i oli­ka krig, bru­tit sig ur ett fång­lä­ger och na­vi­ge­rat ef­ter stjär­nor­na för att hit­ta fram till när­mas­te stad. Han skrev fle­ra böc­ker, höll många tal och res­te kors och tvärs över Stor­bri­tan­ni­en och res­ten av värl­den. Hur hann han med så myc­ket?

Den enk­la san­ning­en är kanske att han in­te ha­de nå­got an­nat att gö­ra. Han be­höv­de in­te dis­ka el­ler kö­pa mat. Han be­höv­de in­te ta hand om barn el­ler stä­da sitt hem. Han be­höv­de in­te, lik­som många jämn­å­ri­ga brit­ter, gå till en fa­brik el­ler en gru­va. Han be­höv­de in­te hel­ler upp­da­te­ra Twit­ter el­ler Fa­ce­book. Han hör­de till en elit som ha­de möj­lig­het att syss­la med sto­ra frå­gor och sto­ra am­bi­tio­ner – lik­som John F. Ken­ne­dy, Bo­ris John­son och Do­nald Trump.

Fast egent­li­gen tän­ker jag nog in­te ba­ra på Winston Chur­chill, jag tän­ker på tid och på hur vi an­vän­der den. Jag är knap­past den en­da som un­der de se­nas­te må­na­der­na av ovan­ligt le­ver­ne fun­de­rat li­te ex­tra myc­ket på hur ti­den bå­de tänjs ut och dras ihop be­ro­en­de på vad som hän­der i vå­ra liv.

Och jag und­rar om för li­te tid ibland, i små do­ser, än­då kanske är helt okej. Det finns ing­et som li­ka ef­fek­tivt och hän­syns­löst ska­lar bort allt det ovä­sent­li­ga som tan­ken på att man mås­te hin­na. Kanske det var nå­got som bi­drog till Winston Chur­chills ovan­li­ga pro­duk­ti­vi­tet. Han var näm­li­gen över­ty­gad om att han ba­ra skul­le le­va li­ka länge som sin be­svär­li­ga far som dog då han var 45 år gam­mal.

Det finns ing­et som li­ka ef­fek­tivt och hän­syns­löst ska­lar bort allt det ovä­sent­li­ga som tan­ken på att man mås­te hin­na.

FO­TO: ÅSA WES­TERLUND

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.