Crowe tappar koncepterna

Regi: Derrick Borte. Manus Carl Ellsworth. Foto: Brendan Galvin. I rollerna: Russell Crowe, Jimmi Simpson, Caren Pistorius.

Vid åsynen av Russell Crowes trafikdåre går tankarna osökt till Michael Douglas rollgestalt i Joel Schumachers Falling Down (1992). Här som där är det fråga om den vita frustrerade medelålders mannen, på kollisionskurs med såväl fruntimmer som samhället i stort.

Det är något som drabbar en lyckligt omedveten Rachel (Caren Pistorius), alldeles som om kvinnan i fråga inte redan från tidigare skulle ha en för jävlig dag. Bakom knuten väntar en skilsmässa och på vägen till jobbet fastnar hon i en bilkö som gör att en av hennes bästa kunder tackar för sig.

Till på köpet håller tonårssonen Kyle (Jimmi Simpson) på att försena sig från skolan.

Så när det blir grönt ljus och chauffören framför inte rör sig ur fläcken ser Rachel rött, bara för att tuta till. Det skulle hon inte. Föraren i fråga, gestaltad av Russell Crowe, är inte att leka med.

Föga sofistikerat

Poängen är att där Falling Down fungerade som en något sånär seriös samhällskommentar är Derrick Bortes Unhinged betydligt mindre nogräknad.

Här talar vi om en renodlad genrefilm, en thriller, inte helt olik Steven Spielbergs Duellen från 1971.

Men där Spielberg hade den goda smaken att suga på karamellen har kollegan Borte inga dylika dubier, det är pang på rödbetan.

Inte nog med att Rachel och hennes son råkar illa ut, efter att Russell Crowes marodör kommit över Rachels mobiltelefon befinner sig praktiskt taget alla i hennes bekantskapskrets i farozonen.

Spännande och dramatiskt, visst, men i det sorglöst eskapistiska formatet. I stället för ett dåligt och sedan ännu sämre humör går Crowes rollkaraktär in för det rätt och slätt psykopatiska och tappar mark.