■ Tre kanariska pojkar som inte hann bli farbrorpoeter
Många känner Kanarieöarna som en populär turistdestination, men arkipelagen bär också en rik litterär tradition. Robin Valtiala presenterar tre kanariska pojkar som aldrig hann bli farbrorpoeter, men vars dikter hoppar av lekfull spontanitet.
I Las Palmas skriker fönstren en stund innan solen går ner. Uttrycket tror jag kommer från en av Carmen Laforets romaner fast jag hittar just nu inte stället. Hon var barn här, trots att hon senare bodde på det spanska fastlandet.
När man kommer till Las Palmas längs kusten söderifrån ser man på en hög bergsformation vad jag alltid tänker på som naturliga höghus. Det har med ljuset att göra, och med den höga formen i landskapet som gör att husen ser ut som en fortsättning på det. Deras röda och gröna färgnyanser påminner om dem hos kaktusar, en sådan får också den cirkulära formen på det kända AC Hotel Gran Canaria mig att tänka på.
När jag i den här staden läser kanariska avantgardepoeter från 1920- och 30-talet har jag inte svårt att förstå hur en grundsten i deras verksamhet blev att låta de moderna elementens arkitektur sammansmälta med landskapets.
Poeten Pedro García Cabrera (1905–1981) var den som, mer än någon annan, på 1920talet definierade den nya estetiken och dess starka politiska dimension i sitt manifest El hombre en función del paisaje (Människan som funktion av landskapet).
Han förde fram att människans förnimmelser och intryck är en avbildning av det landskap där man är född. Det här landskapet stöper poeten sedan om genom metaforiska processer.
Denna nya riktning stod i motsättning till den regionalistiska skolan som tidigare dominerat på öarna, med typiserande beskrivningar av naturen och folklivet.
Den här tidens kanariska litterära rörelser, tillsammans med senare som till exempel Fetasa på 50-talet och framåt, har beskrivits som en miniatyrversion av den latinamerikanska boomen. Den är lika okänd ute i världen som den senare är känd – men inte mindre fascinerande.
▼▼▼ I den här artikeln tänker jag fokusera på några diktare som intresserar mig speciellt och som jag har börjat översätta, Julio Antonio de la Rosa (1905–1930), José Antonio Rojas (1906– 1930) och Domingo López Torres (1910–1937). Något de har gemensamt är att de på sina olika sätt blev inspirerade av surrealismen, i dess första, spontana fas.
I översättningarna har jag velat bevara de till synes ogrammatikaliska avbrotten som ser ut som suturerna hos drömmar, liksom också till exempel López Torres sätt att avsluta meningarna med punkt utan att börja med stor bokstav.
Som källor har jag, förutom förord och kommentarer i diktböckerna jag nämner, använt bland annat Círculo de esta luz av Miguel Martinón och Insula de Babel av Sabas Martín.
De la Rosa, Rojas och López Torres var tillsammans med andra diktare, konstnärer och vänner som var intresserade av spontana konstnärliga uttryck, med i en fantasifull och sluten cirkel vid namn Pajaritas de papel (Pappersfåglar).
Den hade sin egen hymn vars rytm gick i foxtrot. De poeter det här handlar om har blivit kända (främst lokalt) genom en antologi som ”pappersfågeln” Domingo Pérez Minik (1903– 1989) utgav 1952, då alla tre redan var döda.
▼▼▼ De la Rosa och Rojas drunknade i en bisarr olycka sommaren 1930. Det skedde i Santa Cruz-bukten en natt när för många ur Pajaritas-kretsen tillsammans hade stigit ner i en båt. López Torres var med men klarade sig vid det här tillfället.
Rojas publicerade under sin livstid bara tre korta dikter och två artiklar i lokala tidningar. García Cabrera kallade honom ”snickare av flygande stränder” (carpintero de playas volantes).
Alla texter av Rojas man har hittat finns i en häftesliknande bok med titeln Verso y prosa.
Havet är hos José Antonio Rojas ofta det element som samlar upp glädjen, det är nära förbundet med barndomen. Här ett fragment ur KVÄLL: --Låt min blick – ett musikbarn –
breda ut sig i söder, för i havet håller ett moln på att drunkna
det vill ju vara salt; allt medan tallarnas visare söker på himlen efter solens fosterland. --
Glädje, för barnet som leker med de blonda vindarna
har blivit fascinerat av havet…
Nu har jag någon att segla med.
Glädjen utesluter inte oroande undertoner. Att molnet håller på att drunkna i havet kan emellertid innehålla mer lust än något annat, trots att ordet (på grund av att diktaren kort efter det här drunknade) av sig självt får en att tänka på något tragiskt.
▼▼▼ Hos Julio Antonio de la Rosa är spiraltrappan som något (någon) som har fötts utanför den mänskliga verksamheten:
Du trappa som går i spiral med klädsel som går helt i vitt som förvriden på en paddas vis ringlar dig runt en kolonn. Är det ovanifrån du börjar? Är det nedanifrån du börjar? Som om de är jätteringar rör du på alla trappstegen och du är den geometri som alla katter studerar. Kurvorna ditt räcke går i –en liten stig för händerna– spiralformen är din själ och dina trappsteg trianglar. Du trappa som går i spiral med klädsel som går helt i vitt om du hopkrupen når ända dit når du, om du sträcker dig, långt.
Spiraltrappan som struktur är tusentals år gammal, men med sin litterära teknik får de la Rosa sin personliga upptäckt av den att verka lika revolutionerande som när Henry Parland vid ungefär den här tiden beskriver bilar och den fart de kan åstadkomma.
De la Rosas dikter finns samlade i volymen Tratado de las tardes nuevas (Avhandling om de nya kvällarna) som hans vänner utgav 1931. Som titel är den rolig-nördig, ungdomlig. De nya kvällarna finns till exempel i den nya solen, som har ersatt den gamla som förlorade sin färg av allt snurrande, och i en flickas ögontriangel.
❞ Glädjen utesluter inte oroande undertoner. Att molnet håller på att drunkna i havet kan emellertid innehålla mer lust än något annat, trots att ordet (på grund av att diktaren kort efter det här drunknade) av sig självt får en att tänka på något tragiskt.
Diktarens temperament är mjukt, vilket syns i hans bilder: liksom García Cabrera talar han om segel, i hans fall åker de till exempel skridskor, på havet som är en stålskiva. En annan underbar bild jag hittar är x-bokstaven som vill drömma.
▼▼▼ Domingo López Torres reste aldrig längre än till grannöarna La Gomera och Gran Canaria. Han gav under sitt liv ut en samling med dikt och prosadikt, Diario de un sol de verano (En sommarsols dagbok). Den här solen är en ivrig och social person, som är mer marginaliserad i förhållande till människorna än han skulle vilja vara. Titeln syftar på En nygift poets dagbok av Juan Ramón Jiménez, som mer än någon annan anses ha skapat den moderna spanska poesin. Genom att ordet nygift återkommer framstår solens singelskap genom kontrasten ännu starkare.
López Torres kändaste bok som utkom postumt först 1981 är Lo imprevisto (Det oförutsedda). Den är skriven i det ökända militärfängelset Fyffes på Teneriffa, där diktaren på grund av sin vänsterpolitiska verksamhet hamnade.
Boken består av endast sex dikter. De brukar betecknas som surrealistiska, på kanariskt vis. Det betyder en oortodox surrealism, inte den klassiska där man använder sig av automatskrift och där slumpen styr. Min känsla när jag läser dikterna är minst lika mycket av realism som av något annat. Om surrealism går ut på att återge drömmar och det undermedvetna, gör sinnesintrycken i fängelset det omöjligt för de sfärerna att ta över mer än delvis. Realismen i vardagen är tyrann.
Den här känslan når sin kulmen i dikten LATRINERNA (3 på morgonen):
våldförda spiraler av brådskan i ett ständigt rännande, interna ljud i de dolda flodfårorna utan gränser –en labyrint utan någonstans, ett stretande utan broms–, det bryter ner sömnen, skrattet, färgerna, den smärtsamma accelererade väntan som slösar med löften, vingen, belöningen: att se sig själv stiga, lätt, rätt där man flyger, mot en himmel, en andra himmel, och ännu en andra himmel. medan den mörka kloaken av nedlåtenhet otillräcklig inför så mycket offrande hoppar över kanternas geometri och uppfinner lockiga karuseller. den blå brisen i de första timmarna som är öppet underkastad sitt öde öppnar halsstarrigt smala gator i den täta staden av lukter, och lägger en gloria kring lättandet. det fanns ingen djärv order som kunde hejda pottorna i de tre salongerna i deras frenetiska hoppande längs korridorerna, branta skyttegravar av fördomar. de förrädiska vindarna, bestämda pilar, brister inför den bepansrade tjur som är viljan att ställa sig på huvudet, överbrygga gapet mellan höga stränga fyrkantiga order och vädjande, tända bönanden.
Tjuren är en ofta använd symbol för Spanien, bland annat på grund av den form landet har på kartan.
Även i den här boken är det havet som inramar riktigt oväntade element. Här några rader ur POTATISEN:
du kunde segla längs de djupaste havens höjder, eller tappa bort dig i det fadda sorlet från det dummaste avlöpandet i vanans normala fåra.
I slutet av dikten faller potatisen ner på vattnet till sin himmel. En potatis kan ju ha en kastrull som (ofrivillig) ocean. Fast om diktaren skulle ha nämnt något sådant skulle det i hög grad begränsa läsningen. Havet kring Kanarieöarna är säkert även här som vanligt närvarande i egenskap av just hav.
I februari 1937 blev DomingoLópez Torres instoppad i en potatissäck av Francos män och kastad i havet. Jag försöker att inte fundera på om han i det skedet var levande eller inte.
▼▼▼ I juli 1936, kring tiden för Spanska inbördeskrigets utbrott skrev Pedro García Cabrera sin bok Dársena con despertadores (Skeppsdocka med väckarklockor), där han i förordet talar om sin surrealistiska metod som går ut på ”den illa skadade frihetens glädje”. Dikterna i boken är åtta stycken, i dem talar föremål som bland annat en strömbrytare. Utgångspunkten är ord som har nått diktarens sinne medan han vandrade längs Teneriffas hav:
Fråga mig inte hur många tankar som får plats runt omkring i mitt huvud för jag ska säga er, lika många som det ryms klippor i en långhals.
Man kan befinna sig var som helst och i det man skriver vända på ett perspektiv, en klippa full av mollusker blir en mollusk full av klippor. Men på Kanarieöarna kan klipporna själva vara formade som både vassa och runda skaldjur, i sin tur fulla av ännu mindre klippliknande formationer. Och i skaldjur finns nästan alltid ett sandkorn, en klippform i miniatyr.
▼▼▼ I maj 1935 besökte det surrealistiska överhuvudet André Breton Teneriffa, i samband med en stor utställning där man kunde se verk av bland andra Pablo Picasso, Salvador Dalí, Jean Arp och Giorgio de Chirico, liksom av deras lika säregna kollega från Teneriffa Óscar Domínguez.
Breton förklarade att surrealismen passar på Kanarieöarna eftersom de i sig är surrealistiska; säkert ett annat sätt att konstatera det García Cabrera kommit fram till beträffande människa och landskap. Det som gällde nu var en mer renlärig surrealism, som under inbördeskriget och den svåra långa posguerra-perioden sedan skulle leva i skymundan. Lekfullheten som den här senare typen av surrealism innehöll var mer institutionaliserad, och riktningen stelnade småningom till ett manér, tills de flesta tröttnade på den.
De tre pojkarna de la Rosa, Rojas och López Torres hann aldrig komma i närheten av att bli farbrorpoeter. I deras dikter hoppar en lekfull (och ofta samtidigt ledsen) spontanitet fram varje gång man öppnar dem.
Skribenten är författare och översättare. I den här artikeln har några av de labyrintiska meningarna dikten LATRINERNA (3 på morgonen) delats upp på två rader, av layoutskäl. Av utrymmesskäl finns inte heller den spanska originaltexten presenterad här, men Valtiala ska framöver återkomma i bokform med en tvåspråkig och mer omfattande text.