Slå på trumman för Östersjön

Grön algsörja vid våra badstränder påminner oss varje sommar om att Östersjön är ett av världens mest förorenade innanhav. Också om mycket blivit bättre tillkommer nya utmaningar för östersjömiljön hela tiden.

Blågröna alger, eller egentligen cyanobakterier, är ett gissel som återkommer så gott som varje sommar. Men ett gissel som vi dragit på oss själva bland annat genom gödningsämnen som rinner ut i havet och ställvis fortfarande genom illa renat eller orenat avloppsvatten som släpps ut i havet från samhällen vid stränderna.

Skyddskommissionen för Östersjön Helcom har i årtionden jobbat för att förbättra vattenkvaliteten i vårt innanhav. Arbetet är långsiktigt och har ibland gått bättre, ibland sämre. Ja och nej, svarar Finlands tidigare ordförande för Helcom, Saara Bäck, som den första juli gav över ordförandeklubban åt Tyskland på frågan om någonting blivit bättre under Finlands ordförandeskap i en intervju i HBL 30.7.

För samtidigt som det arbete som görs i Östersjöstaterna för att förbättra vattenkvaliteten bär frukt så tillkommer nya utmaningar, klimatförändringen är kanske den främsta av dem. Varma vintrar och ökad nederbörd innebär att mängden näringsämnen som spolas ut i Östersjön ökar. Det i sin tur betyder övergödning och algblomning.

Ser man på vad som gjorts under de senaste decennierna så har mycket hänt. Helcom gjorde redan 1992 upp en lista över så kalllade hot spots, speciellt förorenande platser, kring Östersjön. Allt från avlopp i S:t Petersburg till jordbruk i Polen och Tyskland hamnade på den listan. I Finland var lantbruk och skogsindustri registrerade som hot spots ännu för 20 år sedan. I dag har vi en punkt kvar, i Skärgårdshavet där jordbruket fortfarande är ett problem. Totalt har ändå drygt 120 av de ursprungliga drygt 160 punkterna runt Östersjön kunnat strykas från listan.

Hur illa det trots det är ställt visar en studie publicerad i tidskriften National Geographic. Enligt den visar mätningar gjorda av den amerikanska rymdorganisationen Nasa att sju av världens tio största döda zoner på havsbotten finns i Östersjön.

Att Östersjön är grund medverkar till att den är så sårbar. Syrehalten är ofta låg, men den har under vintern förbättrats när stormarna fört med sig nytt syrerikare vatten via de danska sunden.

En bättre syrehalt är tyvärr ändå inte någon lösning på problemet med övergödning. För finländsk del innebar den varma och rekordregniga vintern 2019–2020 att fosforbelastningen både i Finska viken och i Skärgårdshavet varit lika stor som under tidigare rekordår.

Finland har förbundit sig att minska både fosfor- och kvävebelastningen. Det som är centralt för att vi ska kunna uppfylla minskningsmålen är en bättre hantering av så kallad diffus belastning, särskilt av jordbrukets näringsutsläpp. Vi klarar av att minska utsläppen från enskilda punktkällor, men har inte vidtagit tillräckliga åtgärder för att minska den totala belastningen från små, enskilda källor, visar en undersökning från Finlands miljöcentral.

Det räcker inte heller med att vi i Finland är medvetna om våra brister och vidtar åtgärder för att avhjälpa dem. Det internationella samarbetet är viktigt och minst lika viktigt är det att alla Helcoms medlemsländer faktiskt gör det de lovat i aktionsplanen för Östersjön. Festtal och vackra ord är inte nog om de konkreta åtgärderna uteblir.

Allt internationellt samarbete behövs om vi ska ha kvar vår unika havsmiljö med den natur, den flora och fauna, den erbjuder. EUprojekt och privata initiativ är lika viktiga som samarbetet inom Helcom. Det finns forskare som tror att det redan är för sent att rädda Östersjön, men minst lika många som anser att det långsiktiga arbete som gjorts har burit frukt fast problem återstår.

Den som ser Östersjön, Finska viken och Skärgårdshavet med blotta ögat kan mycket väl sälla sig till Sås och Kopp som i sin sång ”Vi slår på trumman för Östersjön” sjunger: ”Vem ska ha medaljer, om Östersjön är full med alger. Av gifter, näringsämnen vi pumpar ut, blir vårt hav övergött till slut”.